Monday, January 22, 2024

Min text om Gimbutas ska bli bok - på franska

Denna text av mig kommer att bli utgiven som bok - i Frankrike och på franska. Den handlar om Marija Gimbutas teori om den matrifokala kulturen i Europa före indoeuropéernas ankomst och blev färdigskriven 2002. 

Men stora delar av den skrevs redan 1990, 1991, och 1994.

Kontraktet har just skrivits och så vitt jag fattar kommer den ut redan i slutet av januari.

På min egen begäran kommer jag inte att få några pengar av försäljningen. Alla de pengar jag skulle få på försäljningen ska istället enligt kontraktet gå till BRIS (Barnens rätt i samhället).

Tuesday, January 16, 2024

Mahishasura Mardini besjungs på en gräsmatta USA

Det här är i motsats till förra posten inget bildspel.  Det är en idyllisk video där man får se och höra gudinnan Durga//Mahishasura Mardinis seger över de demoniska manliga asurorna besjungas av en stor grupp av människor i USA. På en gräsmatta i vad som nog är sommar. Det är dock inga US-amerikaner som gör det, utan det avspeglar nog  kulturen i en  hinduisk diaspora. 

Ett mycket sympatiskt inslag i denna kultur,  Så upplever i alla fall jag det. Det hela är fyllt av en innerlig  glädje.  Jag skulle gärna ha växt upp i en kultur som genomsyrats av en sådan religiös föreställningsvärld...

Striden mellan Durga och asurorna avspeglar nog en form av andlig verklighet - i alla fall på ett symboliskt plan. 

Se och lyssna gärna - här.

Monday, January 15, 2024

Bildspel och musik om Mahishasura Mardini

Mahishasura Mardini är ett namn för gudinnan Durga. Som tillsammans med Kali (som ytterst emanerar från Durga) besegrar de arméer av manliga demoner som hotar världen.  Den mäktigaste av dessa är Mahishasura. Han var oförsiktig nog att utmana Durga i en strid - som hon vann.

Därför fick Durga just namnet Mahishasura Mardini - som betyder  Mahishasura-dödare

Här kan vi ta del av en mycket suggestiv video om Durga/Mahishasura Mardini.

Wednesday, November 8, 2023

"Fornborgar" i yngre bronsåldern

Här kan man lyssna på ett föredrag, med bilder, av Kirsten Brunsgaard Clausen om (bland  annat) vad som brukar kallas fornborgar från yngre bronsåldern. Det är nu inga militära installationer som man trodde på 1800-talet utan snarare festplatser  

De fanns inom ett fredligt samhälle som inte verkar vara patriarkalt och där kvinnor verkar haft en stark ställning. Ett samhälle som Kirsten också försöker ge en mer allmän bild av.

Föredraget ställer väsentliga frågor. Jag rekommenderar det gärna.

En del inslag är lite spekulativa, men Kirsten argumenterar även här ofta mycket övertygande.  

Som jag ser det är hennes totalbild av  kulturen i yngre bronsåldern också övertygande.

Men innan jag går vidare vill jag först komma med en anmärkning. Kirsten berör att indoeuropeiska patriarkala nomader från Centralasien invaderar Europa redan före 3000 f.kr, men menar att den tidigare av allt att döma kvinnodominerade kulturen  (som det verkar av hennes beskrivning) oavbrutet levde kvar i Norden ända till ca 500 e.kr.

Jag ser detta som en förenklad bild av vad som hände. Från arkeologin vet vi att stridsyxekulturen, som var en avläggare till den indoeuropeiska patriarkala snörkeramiska kulturen, kom till Sverige redan 2900-2800 f.Kr. ¨

Den efterföljdes av den äldre bronsåldern,  med  jättelika gravhögar där endast en person (troligen  härskare) var begravda,  och en kultur där krigiska element spelade en uppenbar roll, vilket avspeglas i konsten

Men de krigiska och patriarkala dragen verkar sedan nästan totalt försvunnit i yngre bronsåldern, så Kirstens analys av den perioden är sannolik, i alla fall i en mycket hög grad.

Kirsten argumenterar för att ett militariserat patriarkat kom till Sverige via Attilas hunner och det har jag inga vägande invändningar emot. Men allt talar alltså  för att kulturen i Norden  redan tidigare patriarkaliserades under slutet av neolitikum (då stridsyxekulturen kom) och till stor del förblev patriarkal under äldre bronsåldern.

Men sedan hände alltså något. Den yngre bronsåldern verkar blivit mycket mer jämlik, och de krigiska dragen i konsten  försvinner som sagt.  Då dyker också upp kvinnofiguriner som liknar de som fanns i det förpatriarkala Europa.

Så, återigen, Kirstens beskrivning av kulturen under yngre bronsåldern kan mycket väl vara helt adekvat.

Föredraget är intressant, och presenteras dessutom  på ett mycket sympatiskt sätt. Se det gärna.

Friday, July 28, 2023

"Signs out of time"

Marija Gimbutas är ju mer aktuell än någonsin. Hennes kurganteori är numera bevisad, och hennes idéer om ett förhistoriskt matrifokalt Europa är ju idag mer accepterade än tidigare.

Denna dokumentär om henne är positivt hållen, och gjordes 2003.

Den är intressant och informativ. Den behandlar hennes liv, hennes teorier  och de diskussioner dessa teorier skapade, Dess fokus är framförallt på hennes teorier om gudinnor och matrifokala samhällen, och inte så mycket på Kutganteorin. 

Dokumentären har ju en klar bias, (vilka dokumentärer har inte det?) men man behöver inte på något entydigt sätt anamma denna  i sin helhet för att uppskatta den. Det räcker med att vara öppen för att Gimbutas i många avseenden visat sig ha rätt. Därför är även de teorier som inte kan ses som bevisade absolut värda att ta på allvar.

Se den gärna.

Sunday, July 16, 2023

Karin Bojs, DNA, Marija Gimbutas - och megalitgravar

För ett tag kom en bok med titeln "Europas mödrar de senaste 43000 åren" ut på Bonniers förlag. Den är skriven av DN-journalisten Karin Bojs och är ett försök att reda ut frågetecknen i Europas förhistoria genom att använda DNA-analyser.

Arkeologin har fått en stor hjälp av möjligheten att kartlägga DNA, såväl från bevarade delar av kroppar, som från fragment från artefakter. DNA har möjliggjort ett lika stort språng framåt för forskningen om förhistorien som tidigare  c14-metoden gjorde. 

c14-metoden möjliggjorde exakta dateringar; DNA-analyser möjliggör exakta kunskaper om hur människor har förflyttat sig i förhistorisk tid.

Det är denna nya forskning som Bojs presenterar. Inte nog med det - hon försöker också dra slutsatser om hur samhällena utvecklats, utifrån detta material.

Hon börjar så tidigt som övergången när Homo Sapiens tog över från Homo Neanderthalensis, och hon fortsätter ända in i järnåldern. 

Hon konstaterar att Europa genomgått tre gigantiska folkvandringar - den första när de första jägar- och samlarna kom hit efter istiden; den andra när de första jordbrukarna kom hit  - och den tredje när de boskapsskötande nomadfolk som talade indoeuropeiska språk kom hit.

Det sista innebär att DNA-forskningen slutgiltigt och entydigt nu har bevisat Marija Gimbutas tidigare omstridda teori om de indoeuropeiska folkgruppernas spridning. Dessa började spridas redan före år 3000 f.kr.  (Fast Bojs använder konsekvent antalet år före nutiden, istället för  att ha f.kr. som utgångspunkt).  

Gimbutas indoeuropeiska teori är nu alltså bevisad. Och det tillhör bokens förtjänster att den klart visar hur bevisningen ser ut.  

Utifrån det arkeologiska materialet visade Gimbutas också att den urindoeuropeiska kultur som spreds också var extremt patriarkal och militariserad. Även där håller Bojs med. Hon visar hur även detta får ett mycket starkt stöd i det arkeologiska materialet.

Men Gimbutas sade ju mer än så. Hon försökte också visa hur de samhällen som fanns i Europa före den indoeuropeiska expansionen var kvinnodominerade - och socialt jämlika. Den materiella kulturen som fanns före indoeuropéerna beskrev hon som matrifokal, matrilokal och matrilinjär.

Här blir Bojs mer vag, även om hon helt accepterara att de förindoeuropeiska samhällena var socialt jämlika (med några undantag, se nedan). Hon noterar också Gimbutas  åsikt att de var matrifokala och hon säger att det kan vara möjligt att i alla fall kulturerna i Sydösteuropa (och om man går utanför Europa även de i Mellanöstern) verkligen var detta. Men hon nöjer sig att säga att det kanske är möjligt - hon anser att det inte kan ses som bevisat.

Det är en rimlig ståndpunkt.  Men det beror förstås också på vad man menar med bevisat. Och här tycker jag det är en svaghet hos Bojs att hon inte noggrannare går igenom Gimbutas argumentering och de materiella belägg som denne mycket noggrant lagt fram (framförallt i det monumentala arbetet "The Civilization of the Goddess" från 1991, som numera tyvärr är svår att få tag på).

Som jag ser det är de belägg Gimbutas lägger fram för detta oerhört övertygande - vad gäller Sydösteuropa (och förstås Mellanöstern). 

Jag retar mig alltså lite på Bojs vaghet i detta.

Men Europa består ju inte endast av Sydösteuropa. Gimbutas anser att hennes matrifokala teori stämmer för hela Europa. Men det går faktiskt lätt att tänka sig att Gimbutas extrapolerar beläggen från  Sydösteuropa och okritiskt överför modellen till exempelvis megalitkulturen i Västeuropa (och stora dekar av Norden)  och den bandkeramiska kulturen i Centraleuropa. 

I dessa områden hittar man nästan inga kvinnofiguriner eller andra kvinnliga artefakter -  som det alltså  vimlar av i Mellanöstern och Sydösteuropa.

Gimbutas argumentering i dessa områden blir mer indirekt. När det gäller megalitgravarna hävdar hon att dessa var ikonografiska symboler för jordgudinnans livmoder. Hennes argument är faktiskt ganska bestickande.

Men den som i likhet med mig har anammat denna syn på megalitgravarna  - kan bereda sig på en chock när hen kommer till avsnittet om denna,  i Bojs bok.

Bojs lägger fram material som klart verkar visa att endast en liten elit fick begravas i megalitgravarna -  men det blir värre än så. Enligt Bojs visar DNA-analyser att de som begravs i dessa elitgravar är patrilinjärt relaterade fäder och söner i nedstigande led. Och deras kvinnor, som dock inte bildar något släktskapsträd, utan verkar vara ingifta i en patrilinjär ätt. .

Bojs hävdar alltså - på vad som verkar vara goda grunder - att patriarkatet utvecklades i Västeuropa (med början i nuvarande Frankrike) innan några indo-européer ens hade kommit i närheten. Och att detta samhälle var socialt skiktat och elitstyrt. Hennes syn på megalitkulturen ligger faktiskt nära den som Göran Burenhult lade fram i sin bok "Stenmännen" (en bok som jag faktiskt ganska hårt kritiserat på andra ställen i denna blogg).

Men - vid närmare eftertanke står förstås detta inte i motsats till teorin om i alla fall gånggrifterna som avbildningar av jordgudinnans livmoder. Trots allt kan ju även män i patrilinjära eliter dyrka jordgudinnor... även om samhället är ojämlikt och mansdominerat.

Jag bör tillägga att jag själv fick en av de mest starka känslomässigt-religiösa upplevelserna i mitt liv när jag 1991 kröp in i en megalitgrav.

Frågan är om denna upplevelse retroaktivt kommer att påverkas av min läsning av  Karin Bojs...

 

Marija Gimbutas

Sunday, December 18, 2022

Dokumentär om minoiska Kreta

En intressant, och suggestiv, över en och halv timmas dokumentär om minoiska Kreta kan ses här.  

Men de första 30 minuterna utgår från 1800-talsbilden av denna kultur. Det är först efter detta som vi får möta den verkliga minoiska civilisationen. 

På ett mycket sympatiskt sätt.

Thursday, December 1, 2022

Ett sätt att göra Hare Krishna mållösa?

Det fanns en gång en tid då Hare Krishna var mycket synliga på gator och torg. De hade en förfinad försäljningsteknik. Den gick ut på att man erbjöds en bok gratis och när man väl tagit emot den avkrävdes man en frivillig gåva. Jag gick faktiskt på det i alla fall en gång.

Så en dag kom jag på vad jag skulle svara Hare Krishna nästa gång jag träffade på dem. Jag kom på en svarsfras som jag undrade hur de skulle svara på. Jag såg verkligen fram emot det. Skulle de bli mållösa?

Man nu verkade det tyvärr vara så att Hare Krishna verkade få en nedgång efter att jag kom på idén. Det gick månad efter månad och jag stötte inte på dem. Jag började misströsta.

Men så kom tillfället. Det var kanske ett eller två år efter att jag kommit på idén.

Jag satt på en tunnelbana. Fram till mig kom två kvinnor som presenterade sig som Hare Krishna-medlemmar. De ville pracka på mig någon bok om Krishna.

Det visade sig dock att de kunde engelska men inte svenska. Men det kunde ju dessbättre jag också, så jag kunde framföra den uttänkta repliken på engelska istället.

Och jag sa: "No thanks, I prefer Kali".

Men de blev inte så ställda som jag hade trott. De skrattade och frågade hur jag kunde veta något om Kali. Jag sa att jag hade studerat religionshistoria.

De såg alltså roade - och riktigt glada - ut. Och reagerade inte alls negativt.

De gick av nästa station och önskade mig lycka till. Så mötet blev riktigt sympatiskt.

test 

Kali-statyett från Calcutta - en stad vars namn enligt en teori ska betyda "Kalis land".

Thursday, September 8, 2022

Hijras och Bahuchara Mata

Jag har tidigare skrivit om Hijras, en grupp av transsexuella i Indien. De tillhör de som kommer att dra nytta av en ny lag som införts i det landet. Som man kan läsa om här.
 
Denna lag godkänner transsexuella som ett tredje kön, som också enligt denna lag ska ses som en utsatt grupp, som ska kunna få speciellt stöd. 

Det finns en gudinna som har en speciell betydelse för Hijras. Det är Bahuchara Mata, som har ett tempel i Mehsana- distriktet  i Gujarat. 

Nedan en avbildning av henne (i mitten), från ca 1820-1840.

Sunday, May 15, 2022

Hekate

Hekate är en grekisk gudinna av det mer märkliga slaget. Hon kopplas numera ofta ihop med spöken och häxerier.

Detta trots att hon - om man går till de forngrekiska källorna - egentligen är mycket välvillig. I alla fall mot de som hon vill vara det mot.

Hon sägs hjälpa och gärna besvara böner. Men endast när hon vill. Hon kan hjälpa idrottare inför tävlingar, och kvinnor som ska föda barn. Hon kan beskydda boskapen, beskydda hemmet, beskydda ryttare...

Hon ska ha varit dotter till två mindre kända gudar - Asteria och Perses.

Det som gör att hon idag ofta kopplas ihop med häxor och spöken är bland annat att hon också var en underjordens gudinna. Men inte bara det.

Hon är också kopplad till månen (enligt en del är hon rentav månen), och natten.

Hon har också en koppling till hundar, och det sades att när hundar skällde om natten på städernas gator var det ett uttryck för Hekates kraft.

Men framför allt är hon vägkorsningarnas gudinna. Det förekom att det offrades till henne vid vägkorsningar.

Hon ansågs vara kopplad till Kerberos, den trehövdade hund som bevakade ingången till dödsriket. Det gör att hon förutom sin välvilliga sida också har en del med döden att göra. Hon har alltså en kuslig sida - också...

Denna koppling kan ju hänga ihop med att hon ibland också själv ansågs vara trehövdad, vilket ju man kan se på nedanstående avbildning av henne.

Varför hon är det är inte helt klart, men möjligen hänger det ihop med att hon också ibland kallas "de tre vägarnas gudinna".

Nu kan man nog inte finna henne vid de upplysta vägkorsningarna vid de stora offentliga vägarna.

Men om man är ute på landet någon sen kväll, och passerar en mörk vägkorsning, låt oss säga mellan två skogsvägar, ska man kanske titta väldigt noga. Hon kanske kan ses någonstans där.

Vem vet?

Källa: David R. West, Some Cults of Geek Goddesses and Female Daemons of Oriental Origin, 1995 s. 188-220