Det fanns en gång en tid då Hare Krishna var mycket synliga på gator
och torg. De hade en förfinad försäljningsteknik. Den gick ut på att man
erbjöds en bok gratis och när man väl tagit emot den avkrävdes man en
frivillig gåva. Jag gick faktiskt på det i alla fall en gång.
Så
en dag kom jag på vad jag skulle svara Hare Krishna nästa gång jag
träffade på dem. Jag kom på en svarsfras som jag undrade hur de skulle
svara på. Jag såg verkligen fram emot det. Skulle de bli mållösa?
Man
nu verkade det tyvärr vara så att Hare Krishna verkade få en nedgång
efter att jag kom på idén. Det gick månad efter månad och jag stötte
inte på dem. Jag började misströsta.
Men så kom tillfället. Det var kanske ett eller två år efter att jag kommit på idén.
Jag
satt på en tunnelbana. Fram till mig kom två kvinnor som presenterade
sig som Hare Krishna-medlemmar. De ville pracka på mig någon bok om
Krishna.
Det visade sig dock att de kunde engelska men inte
svenska. Men det kunde ju dessbättre jag också, så jag kunde framföra
den uttänkta repliken på engelska istället.
Och jag sa: "No thanks, I prefer Kali".
Men
de blev inte så ställda som jag hade trott. De skrattade och frågade
hur jag kunde veta något om Kali. Jag sa att jag hade studerat
religionshistoria.
De såg alltså roade - och riktigt glada - ut. Och reagerade inte alls negativt.
De gick av nästa station och önskade mig lycka till. Så mötet blev riktigt sympatiskt.
Kali-statyett från Calcutta - en stad vars namn enligt en teori ska betyda "Kalis land".