/Skriven 29/9 2007/
Det var för några år sedan, jag höll på att läsa om skogsrån. Jag var ofta på folkminnesarkivet i Stockholm och läste anteckningar om folk som hade mött skogsrån.
Som ni kanske vet lurar skogsrået ofta människor att gå vilse. Man går runt och runt i skogen, och hittar inte hem. Men om man kommer på att vända sin tröja ut och in, eller bak och fram, upptäcker man ofta var man är någonstans och kan hitta hem igen.
Nåväl, jag satt där och läste och gjorde anteckningar och märkte att jag måste gå på toaletten. Jag hade varit på toaletten där många gånger, det var bara att gå nerför en trappa och sen låg den där.
Men den här gången, upptäckte jag, var det helt annorlunda. Där toalettdörren av trä skulle finnas fanns istället en låst järndörr. Konstigt, tänkte jag, har jag gått ner fel trappa? Men det fanns bara en trappa, så vad kunde ha hänt?
Faktiskt hade jag varit på toaletten tidigare samma dag så det kunde knappast vara så att de hade byggt om på några timmar. Mysteriet tätnade.
Till sist tog jag mod till mig och frågade en kvinna i personalen som var den jag hade bäst kontakt med, och som visste att jag läste om skogsrån.
Det hela var verkligen pinsamt. Jag sade till henne att, hmm... det här är konstigt, men jag hittar inte till hmm... toaletten, fast jag har varit där många gånger förut. Hon log mycket vänligt.
Hon följde mig ner för trappan och visade mig toaletten. Medan vi gick ner frågade hon roat om jag inte hade försökt med att vända tröjan ut och in. Det visade sig nu att korridoren där nere krökte av, och toaletten låg längre in. Fast jag hade varit där kanske 50 gånger hade jag "glömt" det, och min syn var kanske förvänd också, för jag hade inte sett att korridoren kröktes.
Jag mumlade ett förvirrat och skamset "tack" och hon gick upp igen.
Sedan flyttade folkminnesarkivet några kvarter bort. Jag fortsatte att gå dit. En dag när jag skulle gå därifrån såg mannen som satt i expeditionen så road ut. Jag frågade om jag hade glömt betala för några kopior. Han skakade på huvudet och log, nästan lite infamt.
När jag kom ut på gatan insåg jag plötsligt vad det var som var så roligt. Jag hade utan att veta det vänt tröjan ut och in!
Friday, December 16, 2011
Tuesday, December 6, 2011
Jättinnor, jättar och gudar i fornnordisk religion
Jag har tidigare tagit upp motsatsen mellan asar och vaner i fornnordisk religion. Och argumenterat för att denna avspeglar motsättningen mellan de indoeuropeiska erövrarnas gudar och de lokala förindoeuropeiska gudarna. Och, ja, det anser jag fortfarande, vad sedan än Britt-Mari Näsström må tycka om saken.
Men trots allt är ju denna motsättning inte det dominerande temat i Eddan (och här syftar jag på både Snorres och "den poetiska"), eller i någon annan fornnordisk diktning. Den beskrivs som övervunnen, och något som tillhör forntiden.
Den centrala konflikten i Eddan är ju den mellan gudar och jättar.
I motsats till konflikten mellan asar och vaner tror jag inte alls att denna är en avspegling av sociala eller etniska konflikter. Den verkar vara resultatet av någon form av kosmologisk spekulation (eller intuition!) och är den röda tråden i den fornnordiska mytologin, från skapelsen till Ragnarök.
Enligt Eddan skapades ju hela universum genom mordet på en jätte. Jätten Ymer mördades av Oden och hans bröder och hans lik kom att bli det byggnadsmaterial som universum skapades av. Ymer uppstod direkt ur tomrummet och var den första levande varelsen. Men han är alltså död, mördad av de gudar som sedan tog över.
Efter mordet på Ymer var allt till synes lugnt. Gudarna trodde att de skulle kunna leva ifred, men se det fick de inte. För redan i Völuspas åttonde strof störs ordningen. Plötsligt dyker tre "mycket mäktiga mör, från jättevärlden" upp. Men var låg den jättevärlden? Ymer var ju död, och den värld gudarna kände till var ju skapad av dem själva.
Jättinnornas ankomst leder uppenbarligen till en febril aktivitet i gudavärlden, och ett av resultaten blir att människorna skapas. Jättinnorna verkar ha setts som ett formidabelt hot. Inte så konstigt, i och för sig, eftersom hela skapelsen vilade på en mördad jättes döda kropp.
Så uppstår den motsättning som går igenom hela Eddan. Gudar mot jättar. Det är helt fel att kalla jättarna "onda" - de beskrivs som fiender till gudavärlden - vårt universum om man så vill - på samma sätt som gudarna är fiender till jättevärlden. Att jättarna inte gillade gudarna, är väl inte så konstigt, om man tänker på Ymers öde.
Mellan gudarna och jättarna råder ett krig, som ibland är kallt, ibland hett. Och ibland råder fredlig samexistens i så hög grad att till och med äktenskap mellan gudar och jättar är möjliga.
Men jättarna är äldre än gudarna, ungefär på samma sätt som Tiamat är äldre än Marduk i babylonisk religion. Det var de som satt på den ursprungliga visdomen. Den kan gudarna endast erövra genom stöld. Och så kommer det sig, exempelvis, att Oden stjäl skaldemjödet från Gunnlod, ett bedrift som till och med Oden själv verkar ha lite dåligt samvete för. Något dåligt samvete över mordet på Ymer får man dock inte intrycket att han har.
I Ragnarök kommer så slutstriden. Universum är byggt på en olöslig inneboende motsättning och lösningen blir den slutliga katastrofen. Likt materia och anti-materia förintar gudar och jättar varandra.
Men uppenbarligen inte helt symmetriskt. Intrycket i Völuspa är onekligen att gudarna i slutändan överlever som grupp - jättarna gör det inte. Eller som Gro Steinsland skriver: "I den nya världen ska gudar och människor råda - jättarna kommer inte tillbaka". (Steinsland 2007: 142).
"Ondskan" är besegrad, eller? Nja, snarare kan man väl se det som att gudarna - den nya generationens väsen - till sist slutligen har förintat jättarna, de ursprungliga varelserna och den ursprungliga visdomens källa. Sensmoralen i Eddan är ju inte heller den speciellt moraliskt uppbygglig. Lika lite som den i Bibeln eller Koranen. .
Men det finns något ytterligare konstigt med det hela. Något som Lotte Motz (1993) har tagit upp i sin bok "The Beauty and the Hag" . I kapitlet "The Lady in the Rock" beskriver hon hur jättinnor till och från behandlas i fornnordisk diktning, utanför Eddan. Hon beskriver ett återkommande tema. Ett där en manlig hjälte efter strider och umbäranden till sist kommer till ödemarken och där träffar en jättekvinna i en grotta. De blir vänner, och inleder ibland ett förhållande. Den manliga hjälten får av jättekvinnan lära sig mycket värdefullt. Hennes kunskaper är överlägsna hans och när han slutligen återvänder har han berikats med både fina upplevelser - och som sagt stora kunskaper.
Lotte Motz skriver: "The encounter with the woman in the cave... has added a new dimension to his life. He has won a love relation, a helping power, precious gifts, or a bride. As he endured toil and danger before his sojourn in Giantland, so he leaves it the richer, protected in his later life by a superhuman guardian, by precious armor, and endowed with new skills or a new name". (Motz 1993:64)
Två saker slår en när man läser detta. Dels att de manliga machohjältarna i dessa berättelser hamnar hos kvinnliga väsen mycket starkare, mäktigare och visare än de själva och att de lämnar dessa kvinnliga väsen med tacksamhet. Det andra är att dessa kvinnor dessutom tillhör en grupp som enligt Eddan är dödsfiender till både gudar och människor och som ska förintas i det slutliga slaget vid Ragnarök.
Det är något som inte helt stämmer. Men där skiljer sig ju inte fornnordisk religion från andra religioner.
Det skulle vara intressant att se hela storyn från jättarnas perspektiv. Kan ingen skriva en fantasy-roman på det temat?
Referenser
Lotte Motz: "The Beauty and the Hag: Female Figures in Germanic Faith and Myth", Fassbaender 1993
Gro Steinsland, "Fornnordisk religion", Natur och Kultur 2007
Men trots allt är ju denna motsättning inte det dominerande temat i Eddan (och här syftar jag på både Snorres och "den poetiska"), eller i någon annan fornnordisk diktning. Den beskrivs som övervunnen, och något som tillhör forntiden.
Den centrala konflikten i Eddan är ju den mellan gudar och jättar.
I motsats till konflikten mellan asar och vaner tror jag inte alls att denna är en avspegling av sociala eller etniska konflikter. Den verkar vara resultatet av någon form av kosmologisk spekulation (eller intuition!) och är den röda tråden i den fornnordiska mytologin, från skapelsen till Ragnarök.
Enligt Eddan skapades ju hela universum genom mordet på en jätte. Jätten Ymer mördades av Oden och hans bröder och hans lik kom att bli det byggnadsmaterial som universum skapades av. Ymer uppstod direkt ur tomrummet och var den första levande varelsen. Men han är alltså död, mördad av de gudar som sedan tog över.
Efter mordet på Ymer var allt till synes lugnt. Gudarna trodde att de skulle kunna leva ifred, men se det fick de inte. För redan i Völuspas åttonde strof störs ordningen. Plötsligt dyker tre "mycket mäktiga mör, från jättevärlden" upp. Men var låg den jättevärlden? Ymer var ju död, och den värld gudarna kände till var ju skapad av dem själva.
Jättinnornas ankomst leder uppenbarligen till en febril aktivitet i gudavärlden, och ett av resultaten blir att människorna skapas. Jättinnorna verkar ha setts som ett formidabelt hot. Inte så konstigt, i och för sig, eftersom hela skapelsen vilade på en mördad jättes döda kropp.
Så uppstår den motsättning som går igenom hela Eddan. Gudar mot jättar. Det är helt fel att kalla jättarna "onda" - de beskrivs som fiender till gudavärlden - vårt universum om man så vill - på samma sätt som gudarna är fiender till jättevärlden. Att jättarna inte gillade gudarna, är väl inte så konstigt, om man tänker på Ymers öde.
Mellan gudarna och jättarna råder ett krig, som ibland är kallt, ibland hett. Och ibland råder fredlig samexistens i så hög grad att till och med äktenskap mellan gudar och jättar är möjliga.
Men jättarna är äldre än gudarna, ungefär på samma sätt som Tiamat är äldre än Marduk i babylonisk religion. Det var de som satt på den ursprungliga visdomen. Den kan gudarna endast erövra genom stöld. Och så kommer det sig, exempelvis, att Oden stjäl skaldemjödet från Gunnlod, ett bedrift som till och med Oden själv verkar ha lite dåligt samvete för. Något dåligt samvete över mordet på Ymer får man dock inte intrycket att han har.
I Ragnarök kommer så slutstriden. Universum är byggt på en olöslig inneboende motsättning och lösningen blir den slutliga katastrofen. Likt materia och anti-materia förintar gudar och jättar varandra.
Men uppenbarligen inte helt symmetriskt. Intrycket i Völuspa är onekligen att gudarna i slutändan överlever som grupp - jättarna gör det inte. Eller som Gro Steinsland skriver: "I den nya världen ska gudar och människor råda - jättarna kommer inte tillbaka". (Steinsland 2007: 142).
"Ondskan" är besegrad, eller? Nja, snarare kan man väl se det som att gudarna - den nya generationens väsen - till sist slutligen har förintat jättarna, de ursprungliga varelserna och den ursprungliga visdomens källa. Sensmoralen i Eddan är ju inte heller den speciellt moraliskt uppbygglig. Lika lite som den i Bibeln eller Koranen. .
Men det finns något ytterligare konstigt med det hela. Något som Lotte Motz (1993) har tagit upp i sin bok "The Beauty and the Hag" . I kapitlet "The Lady in the Rock" beskriver hon hur jättinnor till och från behandlas i fornnordisk diktning, utanför Eddan. Hon beskriver ett återkommande tema. Ett där en manlig hjälte efter strider och umbäranden till sist kommer till ödemarken och där träffar en jättekvinna i en grotta. De blir vänner, och inleder ibland ett förhållande. Den manliga hjälten får av jättekvinnan lära sig mycket värdefullt. Hennes kunskaper är överlägsna hans och när han slutligen återvänder har han berikats med både fina upplevelser - och som sagt stora kunskaper.
Lotte Motz skriver: "The encounter with the woman in the cave... has added a new dimension to his life. He has won a love relation, a helping power, precious gifts, or a bride. As he endured toil and danger before his sojourn in Giantland, so he leaves it the richer, protected in his later life by a superhuman guardian, by precious armor, and endowed with new skills or a new name". (Motz 1993:64)
Två saker slår en när man läser detta. Dels att de manliga machohjältarna i dessa berättelser hamnar hos kvinnliga väsen mycket starkare, mäktigare och visare än de själva och att de lämnar dessa kvinnliga väsen med tacksamhet. Det andra är att dessa kvinnor dessutom tillhör en grupp som enligt Eddan är dödsfiender till både gudar och människor och som ska förintas i det slutliga slaget vid Ragnarök.
Det är något som inte helt stämmer. Men där skiljer sig ju inte fornnordisk religion från andra religioner.
Det skulle vara intressant att se hela storyn från jättarnas perspektiv. Kan ingen skriva en fantasy-roman på det temat?
Referenser
Lotte Motz: "The Beauty and the Hag: Female Figures in Germanic Faith and Myth", Fassbaender 1993
Gro Steinsland, "Fornnordisk religion", Natur och Kultur 2007
Monday, December 5, 2011
Korset på Svartberget
Jag har varit i Hassela och besökt några vänner. Det är alltid roligt att besöka Hassela. Av många anledningar.
Mer allmänt tycker jag dessutom om att komma bort från stan ibland. Naturen är full av mystik och magi. Och poesi. Det är vilsamt, och spännande, att komma närmare den.
Men en sak kände jag mig tveksam inför under mitt senaste Hasselabesök. Det var när vi besökte Svartberget för att titta på korset.
Det är nämligen så att en lokal präst länge har arbetat för att resa ett stort kors någonstans i Hassela för att placera orten på kristenhetens karta. Först var det tal om Älvåsen. Men det blev inte av, inte på den platsen.
Men till sist lyckades han med en annan plats, och nu står ett 30 meter högt kors på Svartberget. Jag gillar det inte alls.
Missförstå mig inte, jag har absolut inget emot Jesus.
Men just därför tycker jag inte om korset som symbol. För mig är och förblir det ett döds- och tortyrredskap och jag kan inte se något uppbyggligt med att använda det som en religiös symbol.
För det andra förfular det berget. Berget är vackert, men det är inte korset.
Medan de två som var i mitt sällskap pratade om, kan man anta, hur fint korset var, smög jag mig undan och lade lite snus på en stubbe. Det är så man offrar till skogsrån enligt svensk folktro. Jag vill gärna offra snus till ett skogsrå :-) , dessutom var det en tyst protest mot närvaron av det bisarra jättekorset.
Till sist kan ni gärna lyssna på spelmanslåten "Svartbergstrollen" skriven av en lokal spelman. Och, ja, den handlar om samma berg som korset idag står på...
Mer allmänt tycker jag dessutom om att komma bort från stan ibland. Naturen är full av mystik och magi. Och poesi. Det är vilsamt, och spännande, att komma närmare den.
Men en sak kände jag mig tveksam inför under mitt senaste Hasselabesök. Det var när vi besökte Svartberget för att titta på korset.
Det är nämligen så att en lokal präst länge har arbetat för att resa ett stort kors någonstans i Hassela för att placera orten på kristenhetens karta. Först var det tal om Älvåsen. Men det blev inte av, inte på den platsen.
Men till sist lyckades han med en annan plats, och nu står ett 30 meter högt kors på Svartberget. Jag gillar det inte alls.
Missförstå mig inte, jag har absolut inget emot Jesus.
Men just därför tycker jag inte om korset som symbol. För mig är och förblir det ett döds- och tortyrredskap och jag kan inte se något uppbyggligt med att använda det som en religiös symbol.
För det andra förfular det berget. Berget är vackert, men det är inte korset.
Medan de två som var i mitt sällskap pratade om, kan man anta, hur fint korset var, smög jag mig undan och lade lite snus på en stubbe. Det är så man offrar till skogsrån enligt svensk folktro. Jag vill gärna offra snus till ett skogsrå :-) , dessutom var det en tyst protest mot närvaron av det bisarra jättekorset.
Till sist kan ni gärna lyssna på spelmanslåten "Svartbergstrollen" skriven av en lokal spelman. Och, ja, den handlar om samma berg som korset idag står på...
Tibast och vänderot
Det finns många sätt att bli av med skogsrån. Tidigare berättade jag om ett av de mer brutala sätten. Men det finns andra, betydligt mer fredliga och snälla sätt.
Det finns en sägen som brukar kallas tibastsägnen. I den är huvudpersonen en kvinna, vars man har förförts av skogsrået. .
Han går till skogen vareviga dag och umgås med rået. Frun vet vare sig ut eller in.
Till sist kommer hon på vad hon ska göra. Hon går djupt in i skogen, tills hon själv möter skogsrået. Hon går fram och ställer en fråga till rået. Jo, det är så här att hon har en tjur, som inte vill stanna hemma. Han går ständigt över till grannens kor, som han hellre umgås med ån att vara hemma. Vet skogsrået möjligen något bot för detta?
- Men vet du inte det, svarar rået . Du behöver bara ge honom tibast och vänderot, så kommer han att förlora allt intresse för grannens kor och stanna hemma. Frun tackar för tipset och går hem.
Men det är naturligtvis inte tjuren som hon har tänkt på. Så hon börjar istället ge sin man tibast och vänderot, utan att han vet om det. Och se, han slutar helt intressera sig för skogsrået och stannar hemma istället.
Skogsrået fattar att hon blivit lurad, och blir fly förbannad. Ofta kan man höra hennes ilskna röst utanför parets stuga: "Tibast och vänderot, tvi vale mig som lärde dig bot"!
Så den som inte vill bli förförd av ett skogsrå vet vad han ska göra. Vänderot är samma sak som valeriana, och finns ofta på hälsokostbutiker. Tibast är lite knepigare. Det är giftigt, och säljs inte någonstans, men det finns förstås i naturen och i mycket, mycket små doser kanske det inte är så farligt....
Men jag tänker då inte ta någondera. Skulle aldrig falla mig in. För om jag mot all förmodan skulle möta ett skogsrå, och detta av någon fullständigt outgrundlig anledning skulle finna mig attraktiv (det senare förefaller mig betydligt mer osannolikt än det förra!) skulle jag ju inte alls vilja ha tagit några medel som gör mig helt ointresserad.
Det vore ju att missa ett tillfälle i sitt liv som väl aldrig kommer tillbaka. Och det skulle jag väl inte vilja för allt smör i Småland....
Det finns en sägen som brukar kallas tibastsägnen. I den är huvudpersonen en kvinna, vars man har förförts av skogsrået. .
Han går till skogen vareviga dag och umgås med rået. Frun vet vare sig ut eller in.
Till sist kommer hon på vad hon ska göra. Hon går djupt in i skogen, tills hon själv möter skogsrået. Hon går fram och ställer en fråga till rået. Jo, det är så här att hon har en tjur, som inte vill stanna hemma. Han går ständigt över till grannens kor, som han hellre umgås med ån att vara hemma. Vet skogsrået möjligen något bot för detta?
- Men vet du inte det, svarar rået . Du behöver bara ge honom tibast och vänderot, så kommer han att förlora allt intresse för grannens kor och stanna hemma. Frun tackar för tipset och går hem.
Men det är naturligtvis inte tjuren som hon har tänkt på. Så hon börjar istället ge sin man tibast och vänderot, utan att han vet om det. Och se, han slutar helt intressera sig för skogsrået och stannar hemma istället.
Skogsrået fattar att hon blivit lurad, och blir fly förbannad. Ofta kan man höra hennes ilskna röst utanför parets stuga: "Tibast och vänderot, tvi vale mig som lärde dig bot"!
Så den som inte vill bli förförd av ett skogsrå vet vad han ska göra. Vänderot är samma sak som valeriana, och finns ofta på hälsokostbutiker. Tibast är lite knepigare. Det är giftigt, och säljs inte någonstans, men det finns förstås i naturen och i mycket, mycket små doser kanske det inte är så farligt....
Men jag tänker då inte ta någondera. Skulle aldrig falla mig in. För om jag mot all förmodan skulle möta ett skogsrå, och detta av någon fullständigt outgrundlig anledning skulle finna mig attraktiv (det senare förefaller mig betydligt mer osannolikt än det förra!) skulle jag ju inte alls vilja ha tagit några medel som gör mig helt ointresserad.
Det vore ju att missa ett tillfälle i sitt liv som väl aldrig kommer tillbaka. Och det skulle jag väl inte vilja för allt smör i Småland....
Tuesday, October 25, 2011
Matriarkatteori, oktoberrevolution och kvinnlig rösträtt
Under 1800-talet var teorier om förhistoriska matriarkat i hög grad akademiskt respektabla. De var allmänt accepterade och ansågs inte alls som extrema.
Sedan övergavs de, och överlevde endast i vissa akademiska nischer - och i Sovjetunionen och andra "kommunistländer".
Men det är intressant att se när pendeln svängde på allvar. Visserligen hade amerikanska antropologer ganska så ettrigt angripit teorin redan i början av 1900-talet. Men den slutliga svängningen kom omedelbart efter första världskriget.
1920 publicerades "Primitive Society" av den amerikanske etnologen Robert H Lowie. Det var en kritisk genomgång av de "evolutionistiska" teorierna, inklusive teorier om matriarkat, och matrilinjär prioritet (att matrilinjära samhällen kom före patrilinjära).
Boken fick ett enormt genomslag och de argument som framfördes i den kom efter ett tag att genomsyra den antropologiska diskursen. Frågan är förstås vad som hände i världen då, och om det kan finnas några sociala orsaker till att det synsättet slog igenom just då.
Ja, för det första infördes kvinnlig rösträtt i land efter land ungefär vid den tiden. För det andra hade oktoberrevolutionen segrat.
Kan det här ha något samband? Ja, det tror jag. Matriakatteorin var helt ofarlig i mitten av 1800-talet. Då sågs det som så, att när samhället var riktigt primitivt kunde till och med kvinnor ha makten... Det är ganska tydligt hos Bachofen, och går igenom även i andra texter. Men sedan kommer kvinnorörelsen och till och med det "utopiska" kravet på kvinnlig rösträtt genomförs…. Kvinnomakt ses inte längre som något "primitivt". Därför ses idéer om matriakat plötsligt som väldigt farliga,
Men sedan har vi detta med ryska revolutionen. I den evolutionistiska teoribildningen kopplades "matriarkat" ihop med urkommunism och frånvaron av klasser. Båda sakerna sågs som oerhört primitiva. När samhället var väldigt primitivt kunde inte endast kvinnor ha makten - det fanns inte ens några klasser. Och nu genomfördes en revolution 1917 i ett av världens största länder med den uttalade målsättningen att återupprätta urkommunismen på ett högra stadium. Det "primitiva" kan plöstligt bli modernt.
Faktum är att Robert Lowie också förnekade existensen av urkommunism i sin "Primitive Society". Det var dock svårt att driva denna tes, alla kunde ju se att det fanns samhällen utan klasser . Men rädda vad som räddas kan. Någonstans kanske skrämda manliga etnologer (åtminstone förmedvetet!) börjat oroa sig för en sak. Om det kanske rentav är möjligt att även i vår tid återupprätta ett klasslöst samhälle, som ju setts som något avgrundslikt primitivt - skulle då inte också matriarkat kunna.... ja, ni förstår.
Det kanske var bättre att stämma i bäcken än i ån. Om matriarkat aldrig någonsin funnits kanske man kunde slippa oroa sig, över den kusliga (och ja, den manschauvinistiske antropologen Robin Fox kallade så sent som 1967 matriarkatteorin för just "sinister"...) möjligheten att...
När kvinnor är garanterat maktlösa är matriarkatteorin alltså ofarlig. Men när de inte längre är det, då är det bäst att säga att det aldrig har funnits något som ens "avlägset liknar ett matriarkat" (Lowies formulering).
Så kan machomännen sova bättre om natten.
Sedan övergavs de, och överlevde endast i vissa akademiska nischer - och i Sovjetunionen och andra "kommunistländer".
Men det är intressant att se när pendeln svängde på allvar. Visserligen hade amerikanska antropologer ganska så ettrigt angripit teorin redan i början av 1900-talet. Men den slutliga svängningen kom omedelbart efter första världskriget.
1920 publicerades "Primitive Society" av den amerikanske etnologen Robert H Lowie. Det var en kritisk genomgång av de "evolutionistiska" teorierna, inklusive teorier om matriarkat, och matrilinjär prioritet (att matrilinjära samhällen kom före patrilinjära).
Boken fick ett enormt genomslag och de argument som framfördes i den kom efter ett tag att genomsyra den antropologiska diskursen. Frågan är förstås vad som hände i världen då, och om det kan finnas några sociala orsaker till att det synsättet slog igenom just då.
Ja, för det första infördes kvinnlig rösträtt i land efter land ungefär vid den tiden. För det andra hade oktoberrevolutionen segrat.
Kan det här ha något samband? Ja, det tror jag. Matriakatteorin var helt ofarlig i mitten av 1800-talet. Då sågs det som så, att när samhället var riktigt primitivt kunde till och med kvinnor ha makten... Det är ganska tydligt hos Bachofen, och går igenom även i andra texter. Men sedan kommer kvinnorörelsen och till och med det "utopiska" kravet på kvinnlig rösträtt genomförs…. Kvinnomakt ses inte längre som något "primitivt". Därför ses idéer om matriakat plötsligt som väldigt farliga,
Men sedan har vi detta med ryska revolutionen. I den evolutionistiska teoribildningen kopplades "matriarkat" ihop med urkommunism och frånvaron av klasser. Båda sakerna sågs som oerhört primitiva. När samhället var väldigt primitivt kunde inte endast kvinnor ha makten - det fanns inte ens några klasser. Och nu genomfördes en revolution 1917 i ett av världens största länder med den uttalade målsättningen att återupprätta urkommunismen på ett högra stadium. Det "primitiva" kan plöstligt bli modernt.
Faktum är att Robert Lowie också förnekade existensen av urkommunism i sin "Primitive Society". Det var dock svårt att driva denna tes, alla kunde ju se att det fanns samhällen utan klasser . Men rädda vad som räddas kan. Någonstans kanske skrämda manliga etnologer (åtminstone förmedvetet!) börjat oroa sig för en sak. Om det kanske rentav är möjligt att även i vår tid återupprätta ett klasslöst samhälle, som ju setts som något avgrundslikt primitivt - skulle då inte också matriarkat kunna.... ja, ni förstår.
Det kanske var bättre att stämma i bäcken än i ån. Om matriarkat aldrig någonsin funnits kanske man kunde slippa oroa sig, över den kusliga (och ja, den manschauvinistiske antropologen Robin Fox kallade så sent som 1967 matriarkatteorin för just "sinister"...) möjligheten att...
När kvinnor är garanterat maktlösa är matriarkatteorin alltså ofarlig. Men när de inte längre är det, då är det bäst att säga att det aldrig har funnits något som ens "avlägset liknar ett matriarkat" (Lowies formulering).
Så kan machomännen sova bättre om natten.
Saturday, October 8, 2011
Den avhandling jag helst ville skriva...
På nätet finns en del lustiga diskussioner om varför jag slutade som doktorand på religionshistoria i Stockholm. Den vanligaste åsikten brukar vara något i stil med att jag är så inkompetent att jag inte kan forska och att institutionen följaktligen under hela tiden egentligen ville bli av med mig.
Även om den första delen av den teorin naturligtvis inte helt och hållet kan uteslutas, finns det en del saker som missas i ett sådant resonemang, Framförallt att det avhandlingsämne jag verkligen ville ha hela tiden var av den typen att det skapade irrationella reaktioner och obehag på det mest märkliga sätt.
Nej, jag talar inte om min förkättrade ”anti-satanism”, eller min motvilja mot Aleister Crowley. Redan efter att jag hade blivit klar med min lic-uppsats var jag ganska på det klara med att det inte skulle vara ett lämpligt avhandlingsämne där och då.
Jag syftar på diskussionen om det funnit folk som varit okunniga om faderns roll i reproduktionen eller med andra ord om sambandet mellan samlag och reproduktion.
Jag stötte på den diskussionen första gången 1978. Det var när jag läste Evelyn Reeds ”Kvinnans utveckling” som jag först gjorde det.
Hon hävdade bestämt att det fanns folk som inte kände till detta samband och jag blev djupt fascinerad. Varför är svårt att säga…
Jag frågade en socialantropologiskt skolad lärare på Jakobsbergs folkhögskola, och han bara fnös och sa att det där var en förlegad åsikt som för länge sedan var övergiven. Jag lät mig nöja med det – för ett tag.
Men 1986, när jag arbetade på min c-uppsats i religionshistoria, stötte jag på temat igen. Jag beslöt mig att göra en djupdykning i litteraturen om ämnet.
Det jag upptäckte var förbluffande. Det handlade inte endast om trobrianderna, som jag hade trott. Jag insåg att nästan alla etnografiska rapporter från sent 1800- och tidigt 1900-tal från Australien rapporterade om att urinvånarna bestämt förnekade att barnafödande hade något som helst med sexuellt umgänge att göra. Den enda undantagen var från kustområden där kontakter med vita och med andra besökare varit intensiv.
Den mest detaljerade studien av ämnet var (och är fortfarande) Ashley Montagus arbete ”Coming into being amomg the Australian aborigines”. Den kom först ut 1937 men gavs ut i en reviderad nyutgåva 1969. Den gick noga igenom forskningsläget, var övertygande, och syntes mig mycket svår att vederlägga.
Så jag ringde socialantropologiska institutionen för att fråga vad påståendet att det handlade om helt förlegade åsikter byggde på. De gav mig lite litteraturtips, men inte en enda av de böcker de hänvisade till tog ens upp ämnet.
Jag blev mer och mer förbryllad.
Sedan hittade jag Phyllis Kaberrys ”Aboriginal Woman: Sacred and Profane” från 1939. Phyllis Kaberry var en kvinnlig etnograf, som bedrev fältarbete i Australien, Som kvinna kunde hon även få bra kontakt med den kvinnliga delen av aboriginsamhället och hennes resultat var entydiga. Hon beskrev hur de uppemot 500 informanterna, både kvinnor och män, hade svarat helt entydigt. Nej, de ansåg inte att det fanns ett samband mellan samlag och barnafödande. Barnen kom till kvinnan genom andeväsen från ”drömtiden", och sexuellt umgänge spelade inte ens en indirekt roll i det hela.
Ungefär detsamma, minus "drömtiden", förstås, sa trobrianderna till Malinowski, som hade bott flera år på trobriandöarna. Hans syn på frågan var också helt glaskar,
Men varför detta motstånd i dessa dagar?
Jag hittade till slut en artikel av Edmund Leach från 1965, som verkade vara det enda allvarligt menade försöket jag sett att förneka.
Hans argument var närmast obefintliga, det handlade mest om att han misstänkliggjorde forskarna som rapporerade om saken för att vara rasister allesammans... Sakligt sett bemöttes han av Melford Spiro i den engelska antropologtidskriften ”Man”, en vederläggning som var så effektiv att Leach bara förmådde at svara på mindre än en halv sida, med att envist säga att det kommer att visa sig att han har rätt i alla fall.
Nu blev jag verkligt nyfiken. Då argumenten mot var så svaga, och i stort sett vederlagda - varför var motståndet så stort?
Avgörande blev nog när jag till sist läste den danske antropologen Torben Monbergs artikel ”Father were not genitors” i ”Man” 1/1975. Han hade arbetat på Bellonaön i Polynesien 1958-59. Invånarna var nu helt medvetna om sambandet mellan samlag och reproduktion, men det hade de inte varit före 1938, då missionärer kom till ön och upplyste dem om detta.
De berättade för honom om vad de tidigare trott, och vad de visste nu. Vad hade de för anledning att ljuga för Monberg, kan man onekligen fråga. Den frågan ställde han också, och han avslutade sin artikel med de upprörda orden: ”The surprising thing about this ’ignorance’ is not its existence, but the fact that it can surprise us, and that some anthropologists may be willing to submit themselves to all kind of intellectual acrobatics to explain it away”.
Ja, det kunde man ju undra sig…
Så jag skrev några rader om saken i min c-uppsats, som annars handlade om Sigmund Freuds religionshistoriska teorier.
Opponent på min uppsats blev Mattias Gardell, numera professor i religionshistoria på Uppsala Universitet.
Han raljerade spydigt över den ”påstådda” okunnigheten, så jag frågade honom senare vad han hade läst om ämnet. Han gav två referenser - den ena var samma som jag fått från socialantropologer, som alltså inte diskuterade ämnet.
Den andra var Anette Weiners bok om trobrianderna ”Women of value, men of renown” från 1973. Det visade sig att även om hon skrev att trobrianderna numera var helt medvetna om sambandet, hade de berättar för henne att de för några decennier sedan INTE hade känt till det! Så var det med DET ”beviset”.
Gardell passade också på att påstå att bara extremt fördomsfulla personer kunde komma på idén att ”de svarta i Australien” skulle vara ”så dumma i huvudet” att de inte förstod detta uppenbara…
Nu visste jag förstås att just Ashley Montagu hela tiden kämpat MOT en nedlåtande syn på Australiens urinvånare, och att han gjorde mycket klart att de inte på något sätt hade en lägre intelligens. Han hade dessutom varit en aktiv antirasist redan på fyrtiotalet - han skrev för övrigt boken "Man’s Most Dangerous Myth: The Fallacy of Race" 1942! Och att ingen någonsin hävdat att Phyllis Kaberry skulle ha en fördomsfullt nedlåtande syn å urinvånarna...
OK, samtidigt kan det ju finnas en omedveten rasism även hos de mest sympatiska personer, men den typen av ad hominem-argument räcker inte, om det inte finns andra argument som backar upp dem. Och det finns det inte.
Vad som nu intresserade mig vansinnigt var nog motståndet mer än ämnet i sig. Att ett så massivt förnekande av hundratals etnografiska rapporter, kombinerades med en nästan total avsaknad av argument fascinerade mig,
Så jag började tänka att en undersökning av ett sekels debatter om denna fråga skulle var ett idealiskt avhandlingsämne. Men jag insåg att det knappast skulle accepteras då. Jag bidade min tid och hoppades att det skulle komma en chans.
Den kom efter att institutionen och jag blev rörande överens om att ämnet satanism inte var så lämpligt som avhandlingsämne, för mig, där och då.
Så en dag tog jag mig mod och kastade fram förslaget.
Det blev blankt nej. Med det i sammanhanget lite underliga argumentet att ”socialantropologerna skulle bli sura”.
De kanske de skulle. Eller kanske inte. Några år snare var det en socialantropolog, specialiserad på just australiska urinvånare, som föreläste på ett seminarium på religionshistoria. Jag tog upp frågan med honom, och han var både öppen och intresserad. Han hade ingen definitiv åsikt. Men han respekterade mina synpunkter.
I vilket fall som helst fattade jag nog beslutet att lämna institutionen efter detta nedslående nej. Det var nog mest rädslan för att förlora studentrummet som fick mig att stanna kvar ett antal år till...
Jag kan förstå varför ämnen som ”satanism” eller ”rituella övergrepp” skapar panik i många akademiska sammanhang. Men jag kan inte för allt i världen förstå varför diskussionen om det funnits folk som förnekat sambandet mellan samlag och reproduktion är så känsligt.
"Rasismargumentet" är, synes det mig, bara en ovanligt bisarr förevändning. I våra läroböcker i religionshistoria fick vi lära oss att många folk saknade kunskap om naturlig död och trodde att de flesta dödsfall berodde på magi. D.v.s.. alla som inte orakades av att människor blev fysiskt dödade. Men jag hörde aldrig någon invända att det i så fall skulle betyda att de som saknade den kunskapen var ”dumma i huvudet" och att forskarna som beskrev detta måste varit rasister.
Jag misstänker att det sårade den manliga fåfängan att tänka sig att det funnits folk som inte hade bemödat sig att ta reda på den centrala rollen som MANNEN har i detta avseende...
Kanske inte kastrationsångest, direkt men möjligen någonting i stil med ”fertilitetsångest”.
Naturligtvis var inte de australiska urinvånarna, trobrianderna eller invånarna på Bellonaön ”dummare” än vi. Eller "dummare" än andra skriftlösa folk som hade den ”självklara” kunskapen.
Ett grannfolk till trobrianderna hade till exempel ”kunskap” om mannens roll, men de trodde att sädesvätskan kom in i den manliga kroppen när män åt kokosnötter. Sädesvätska var i princip kokosmjölk. Denna teori förefaller definitivt mindre intelligent och sofistikerad än trobriandernas andebarnsteori - som bara kan väcka beundran i sin konsekvens och sinnrikhet…
Nåväl, detta ämne skulle ha varit roligt, lätt att skriva om, lätt att få tag i källmaterial – och nästan allt var dessutom på engelska!
Om jag hade fått tillstånd att skriva om det, därom är jag övertygad, skulle jag nog ha haft en godkänd avhandling idag – och det skulle jag nog tyckt vara riktigt trevligt. Jag skulle också ha lyckats skapa en akademisk diskussion om ett ämne som det nu helt enkelt inte pratas om.
Att jag inte fick den möjligheten är nog en av mina största besvikelser i vuxen ålder.
Även om den första delen av den teorin naturligtvis inte helt och hållet kan uteslutas, finns det en del saker som missas i ett sådant resonemang, Framförallt att det avhandlingsämne jag verkligen ville ha hela tiden var av den typen att det skapade irrationella reaktioner och obehag på det mest märkliga sätt.
Nej, jag talar inte om min förkättrade ”anti-satanism”, eller min motvilja mot Aleister Crowley. Redan efter att jag hade blivit klar med min lic-uppsats var jag ganska på det klara med att det inte skulle vara ett lämpligt avhandlingsämne där och då.
Jag syftar på diskussionen om det funnit folk som varit okunniga om faderns roll i reproduktionen eller med andra ord om sambandet mellan samlag och reproduktion.
Jag stötte på den diskussionen första gången 1978. Det var när jag läste Evelyn Reeds ”Kvinnans utveckling” som jag först gjorde det.
Hon hävdade bestämt att det fanns folk som inte kände till detta samband och jag blev djupt fascinerad. Varför är svårt att säga…
Jag frågade en socialantropologiskt skolad lärare på Jakobsbergs folkhögskola, och han bara fnös och sa att det där var en förlegad åsikt som för länge sedan var övergiven. Jag lät mig nöja med det – för ett tag.
Men 1986, när jag arbetade på min c-uppsats i religionshistoria, stötte jag på temat igen. Jag beslöt mig att göra en djupdykning i litteraturen om ämnet.
Det jag upptäckte var förbluffande. Det handlade inte endast om trobrianderna, som jag hade trott. Jag insåg att nästan alla etnografiska rapporter från sent 1800- och tidigt 1900-tal från Australien rapporterade om att urinvånarna bestämt förnekade att barnafödande hade något som helst med sexuellt umgänge att göra. Den enda undantagen var från kustområden där kontakter med vita och med andra besökare varit intensiv.
Den mest detaljerade studien av ämnet var (och är fortfarande) Ashley Montagus arbete ”Coming into being amomg the Australian aborigines”. Den kom först ut 1937 men gavs ut i en reviderad nyutgåva 1969. Den gick noga igenom forskningsläget, var övertygande, och syntes mig mycket svår att vederlägga.
Så jag ringde socialantropologiska institutionen för att fråga vad påståendet att det handlade om helt förlegade åsikter byggde på. De gav mig lite litteraturtips, men inte en enda av de böcker de hänvisade till tog ens upp ämnet.
Jag blev mer och mer förbryllad.
Sedan hittade jag Phyllis Kaberrys ”Aboriginal Woman: Sacred and Profane” från 1939. Phyllis Kaberry var en kvinnlig etnograf, som bedrev fältarbete i Australien, Som kvinna kunde hon även få bra kontakt med den kvinnliga delen av aboriginsamhället och hennes resultat var entydiga. Hon beskrev hur de uppemot 500 informanterna, både kvinnor och män, hade svarat helt entydigt. Nej, de ansåg inte att det fanns ett samband mellan samlag och barnafödande. Barnen kom till kvinnan genom andeväsen från ”drömtiden", och sexuellt umgänge spelade inte ens en indirekt roll i det hela.
Ungefär detsamma, minus "drömtiden", förstås, sa trobrianderna till Malinowski, som hade bott flera år på trobriandöarna. Hans syn på frågan var också helt glaskar,
Men varför detta motstånd i dessa dagar?
Jag hittade till slut en artikel av Edmund Leach från 1965, som verkade vara det enda allvarligt menade försöket jag sett att förneka.
Hans argument var närmast obefintliga, det handlade mest om att han misstänkliggjorde forskarna som rapporerade om saken för att vara rasister allesammans... Sakligt sett bemöttes han av Melford Spiro i den engelska antropologtidskriften ”Man”, en vederläggning som var så effektiv att Leach bara förmådde at svara på mindre än en halv sida, med att envist säga att det kommer att visa sig att han har rätt i alla fall.
Nu blev jag verkligt nyfiken. Då argumenten mot var så svaga, och i stort sett vederlagda - varför var motståndet så stort?
Avgörande blev nog när jag till sist läste den danske antropologen Torben Monbergs artikel ”Father were not genitors” i ”Man” 1/1975. Han hade arbetat på Bellonaön i Polynesien 1958-59. Invånarna var nu helt medvetna om sambandet mellan samlag och reproduktion, men det hade de inte varit före 1938, då missionärer kom till ön och upplyste dem om detta.
De berättade för honom om vad de tidigare trott, och vad de visste nu. Vad hade de för anledning att ljuga för Monberg, kan man onekligen fråga. Den frågan ställde han också, och han avslutade sin artikel med de upprörda orden: ”The surprising thing about this ’ignorance’ is not its existence, but the fact that it can surprise us, and that some anthropologists may be willing to submit themselves to all kind of intellectual acrobatics to explain it away”.
Ja, det kunde man ju undra sig…
Så jag skrev några rader om saken i min c-uppsats, som annars handlade om Sigmund Freuds religionshistoriska teorier.
Opponent på min uppsats blev Mattias Gardell, numera professor i religionshistoria på Uppsala Universitet.
Han raljerade spydigt över den ”påstådda” okunnigheten, så jag frågade honom senare vad han hade läst om ämnet. Han gav två referenser - den ena var samma som jag fått från socialantropologer, som alltså inte diskuterade ämnet.
Den andra var Anette Weiners bok om trobrianderna ”Women of value, men of renown” från 1973. Det visade sig att även om hon skrev att trobrianderna numera var helt medvetna om sambandet, hade de berättar för henne att de för några decennier sedan INTE hade känt till det! Så var det med DET ”beviset”.
Gardell passade också på att påstå att bara extremt fördomsfulla personer kunde komma på idén att ”de svarta i Australien” skulle vara ”så dumma i huvudet” att de inte förstod detta uppenbara…
Nu visste jag förstås att just Ashley Montagu hela tiden kämpat MOT en nedlåtande syn på Australiens urinvånare, och att han gjorde mycket klart att de inte på något sätt hade en lägre intelligens. Han hade dessutom varit en aktiv antirasist redan på fyrtiotalet - han skrev för övrigt boken "Man’s Most Dangerous Myth: The Fallacy of Race" 1942! Och att ingen någonsin hävdat att Phyllis Kaberry skulle ha en fördomsfullt nedlåtande syn å urinvånarna...
OK, samtidigt kan det ju finnas en omedveten rasism även hos de mest sympatiska personer, men den typen av ad hominem-argument räcker inte, om det inte finns andra argument som backar upp dem. Och det finns det inte.
Vad som nu intresserade mig vansinnigt var nog motståndet mer än ämnet i sig. Att ett så massivt förnekande av hundratals etnografiska rapporter, kombinerades med en nästan total avsaknad av argument fascinerade mig,
Så jag började tänka att en undersökning av ett sekels debatter om denna fråga skulle var ett idealiskt avhandlingsämne. Men jag insåg att det knappast skulle accepteras då. Jag bidade min tid och hoppades att det skulle komma en chans.
Den kom efter att institutionen och jag blev rörande överens om att ämnet satanism inte var så lämpligt som avhandlingsämne, för mig, där och då.
Så en dag tog jag mig mod och kastade fram förslaget.
Det blev blankt nej. Med det i sammanhanget lite underliga argumentet att ”socialantropologerna skulle bli sura”.
De kanske de skulle. Eller kanske inte. Några år snare var det en socialantropolog, specialiserad på just australiska urinvånare, som föreläste på ett seminarium på religionshistoria. Jag tog upp frågan med honom, och han var både öppen och intresserad. Han hade ingen definitiv åsikt. Men han respekterade mina synpunkter.
I vilket fall som helst fattade jag nog beslutet att lämna institutionen efter detta nedslående nej. Det var nog mest rädslan för att förlora studentrummet som fick mig att stanna kvar ett antal år till...
Jag kan förstå varför ämnen som ”satanism” eller ”rituella övergrepp” skapar panik i många akademiska sammanhang. Men jag kan inte för allt i världen förstå varför diskussionen om det funnits folk som förnekat sambandet mellan samlag och reproduktion är så känsligt.
"Rasismargumentet" är, synes det mig, bara en ovanligt bisarr förevändning. I våra läroböcker i religionshistoria fick vi lära oss att många folk saknade kunskap om naturlig död och trodde att de flesta dödsfall berodde på magi. D.v.s.. alla som inte orakades av att människor blev fysiskt dödade. Men jag hörde aldrig någon invända att det i så fall skulle betyda att de som saknade den kunskapen var ”dumma i huvudet" och att forskarna som beskrev detta måste varit rasister.
Jag misstänker att det sårade den manliga fåfängan att tänka sig att det funnits folk som inte hade bemödat sig att ta reda på den centrala rollen som MANNEN har i detta avseende...
Kanske inte kastrationsångest, direkt men möjligen någonting i stil med ”fertilitetsångest”.
Naturligtvis var inte de australiska urinvånarna, trobrianderna eller invånarna på Bellonaön ”dummare” än vi. Eller "dummare" än andra skriftlösa folk som hade den ”självklara” kunskapen.
Ett grannfolk till trobrianderna hade till exempel ”kunskap” om mannens roll, men de trodde att sädesvätskan kom in i den manliga kroppen när män åt kokosnötter. Sädesvätska var i princip kokosmjölk. Denna teori förefaller definitivt mindre intelligent och sofistikerad än trobriandernas andebarnsteori - som bara kan väcka beundran i sin konsekvens och sinnrikhet…
Nåväl, detta ämne skulle ha varit roligt, lätt att skriva om, lätt att få tag i källmaterial – och nästan allt var dessutom på engelska!
Om jag hade fått tillstånd att skriva om det, därom är jag övertygad, skulle jag nog ha haft en godkänd avhandling idag – och det skulle jag nog tyckt vara riktigt trevligt. Jag skulle också ha lyckats skapa en akademisk diskussion om ett ämne som det nu helt enkelt inte pratas om.
Att jag inte fick den möjligheten är nog en av mina största besvikelser i vuxen ålder.
Friday, October 7, 2011
Mumiens hemlighet
/Denna kommentar har tidigare publicerats i i Socialisten 85/2007. ./
För ett tag sen såg jag Mumien - återkomsten (från 2001) på TV4. Den var en skitfilm, men det visste jag ju. Men jag ville ändå se den. Den är intressant som ett exempel på hur den fornegyptiska civilisationen nästan konsekvent demoniseras i dagens populärkultur.
Populärkulturens Egypten är svart magi, ondskefulla präster, dödliga gifter - och framförallt vandrande mumier. Just vandrande mumier är ett populärt tema. Man kan ju fråga sig varför.
Mumien - återkomsten är ett skräckexempel på de värsta klichéerna. Imhotep, arkitekten bakom Djosers trappstegspyramid, framställs här i form av en ondskefull mumie som vill erövra världen. Dödsguden Anubis blir till en egyptisk djävul, vilket han aldrig var i den egyptiska religionen. Drottning Nefertiti, som i verkligheten levde mer än tusen år efter Imhotep, får bli den ondskefulla kvinnliga partnern till denne gengångare. Och sedan alla dessa insekter. Magiska, ondskefulla insekter, som blir en mardröm för alla som har det minsta anlag för insektsfobi (vilket jag har).
Skulle den grekiska antika kulturen kunna demoniseras på detta sätt i populära filmer? Eller den romerska? Knappast.
Men varför denna demonisering av just Egypten? Den klassiska egyptiska civilisationen existerade i 3000 år. Den utvecklade den mest stabila kultur världshistorien känt. Den utvecklade en byggnadskonst som fortfarande är så imponerande att Erich von Däniken lyckats lura i människor att den skapades av rymdmänniskor. Än idag är de största pyramiderna veritabla gåtor. Skriftkonsten, matematiken, konsten, vetenskapen - alla har hämtat inspiration från Egypten. Det var en "kulturens vagga" i högre grad än den grekiska.
Så som sagt, varför denna demonisering?
Martin Bernal har i sitt verk "Svart Atena" visat hur den egyptiska civilisationen behandlades med stor respekt ända in i början av 1800-talet. Grekerna såg egypterna som sina läromästare, och även i Europa sågs Egypten som kulturens vagga ända fram till början av 1800-talet. Sedan hände något. Egypten började allt mer framställas som ett isolerat barbariskt stickspår, meden den antika grekiska kulturen framställdes som just den kulturens vagga som alla framsteg kommer från. Hans egen förklaring var att den framväxande rasismen ledde till att ett afrikanskt land inte kunde ses som civilisationens vagga.
Det kan säkert ligga något i det. Men jag tror att det också finns en annan förklaring. Det klassiska Egypten var ett samhälle som inte stämmer in på den borgerliga synen på ett civiliserat samhälle. Ekonomin byggde inte på privategendom. Staten hade ett de facto monopol på utrikeshandeln, och all jord ägdes i princip av staten. Visst fanns det ett härskande skikt, men det baserade inte sina privilegier på privategendom. Det liknade, kort sagt, Sovjetunionen mer än det liknade USA. Staten var skyldig att se till att alla medborgare hade mat. Genom jättelika centralt organiserade bevattningsanläggningar garanterades skörden. Samhället byggde inte, som i Grekland och Rom, på slaveri och privategendom.
Det egyptiska samhället hade sina rötter i en äldre, kollektiv ordning. I denna ordning hade också kvinnorna en starkare ställning än de hade i något annat land i regionen, med undantag av minoiska Kreta fram till 1450 f. kr. Efter minoiska Kretas fall var de egyptiska kvinnornas ställning helt unik i regionen. I egyptisk vishetslitteratur finns till och med anvisningar om att vägen till det perfekta äktenskapet är att mannen obetingat ska lyda sin hustru... Den som studerar hur kvinnor avbildas i den egyptiska konsten och jämför med kvinnoavbildningarna i de samtida kulturerna borde förstå att det var en väsentlig skillnad.
Till och med i Gamla testamentet, med sin antiegyptiska retorik, finns uppgifter som bekräftar bilden av Egypten som ett stabilt och välordnat samhälle. När de flyende israeliterna klagar inför Moses i öknen påminner de honom hur tryggt allt var när de åt vid de egyptiska "köttgrytorna".
Jag tror att det är dessa fakta som delvis kan förklara varför det antika Egypten demoniserats i den borgerliga populärkulturen. Det egyptiska statsdominerade samhällets obestridliga framgångar stör bilden av hur en framgångsrik civilisation ska se ut. Det grekiska samhället, med sin privategendom, sitt slaveri och sin "frihet" passar bättre in i vår kultur. De "kommunistiska" dragen i faraonernas Egypten gör att populärskildringarna av det får drag som påminner om hur Sovjet och Kina framställdes under kalla kriget.
Missförstå mig inte, jag vill inte idealisera faraonernas Egypten (eller för den delen de härskande skikten i Sovjet och Kina!). Det härskande skiktet i Egypten hade oerhörda privilegier. Det gällde ju i synnerhet kungafamiljen, som levde i en ofattbar lyx. Men detta skikts makt byggde på att det kunde upprätthålla stabilitet och välstånd för hela samhället. Ett samhälle som hade sina rötter i den urkommunism som rådde tidigare, även om det i sin faraoniska tappning blev en byråkratiskt degenererad urkommunism.
Den egyptiska tretusenåriga civilisationen (från 3000 f.kr. till vår tideräknings början) är en viktig del av vårt kulturella arv. Den borde bemötas med lite större aktning, till och med i populärkulturen, än att framställas som ett vedervärdigt näste befolkat av ondskefulla svartmagiker och vandrande mumier.
Populärkulturens Egypten är svart magi, ondskefulla präster, dödliga gifter - och framförallt vandrande mumier. Just vandrande mumier är ett populärt tema. Man kan ju fråga sig varför.
Mumien - återkomsten är ett skräckexempel på de värsta klichéerna. Imhotep, arkitekten bakom Djosers trappstegspyramid, framställs här i form av en ondskefull mumie som vill erövra världen. Dödsguden Anubis blir till en egyptisk djävul, vilket han aldrig var i den egyptiska religionen. Drottning Nefertiti, som i verkligheten levde mer än tusen år efter Imhotep, får bli den ondskefulla kvinnliga partnern till denne gengångare. Och sedan alla dessa insekter. Magiska, ondskefulla insekter, som blir en mardröm för alla som har det minsta anlag för insektsfobi (vilket jag har).
Skulle den grekiska antika kulturen kunna demoniseras på detta sätt i populära filmer? Eller den romerska? Knappast.
Men varför denna demonisering av just Egypten? Den klassiska egyptiska civilisationen existerade i 3000 år. Den utvecklade den mest stabila kultur världshistorien känt. Den utvecklade en byggnadskonst som fortfarande är så imponerande att Erich von Däniken lyckats lura i människor att den skapades av rymdmänniskor. Än idag är de största pyramiderna veritabla gåtor. Skriftkonsten, matematiken, konsten, vetenskapen - alla har hämtat inspiration från Egypten. Det var en "kulturens vagga" i högre grad än den grekiska.
Så som sagt, varför denna demonisering?
Martin Bernal har i sitt verk "Svart Atena" visat hur den egyptiska civilisationen behandlades med stor respekt ända in i början av 1800-talet. Grekerna såg egypterna som sina läromästare, och även i Europa sågs Egypten som kulturens vagga ända fram till början av 1800-talet. Sedan hände något. Egypten började allt mer framställas som ett isolerat barbariskt stickspår, meden den antika grekiska kulturen framställdes som just den kulturens vagga som alla framsteg kommer från. Hans egen förklaring var att den framväxande rasismen ledde till att ett afrikanskt land inte kunde ses som civilisationens vagga.
Det kan säkert ligga något i det. Men jag tror att det också finns en annan förklaring. Det klassiska Egypten var ett samhälle som inte stämmer in på den borgerliga synen på ett civiliserat samhälle. Ekonomin byggde inte på privategendom. Staten hade ett de facto monopol på utrikeshandeln, och all jord ägdes i princip av staten. Visst fanns det ett härskande skikt, men det baserade inte sina privilegier på privategendom. Det liknade, kort sagt, Sovjetunionen mer än det liknade USA. Staten var skyldig att se till att alla medborgare hade mat. Genom jättelika centralt organiserade bevattningsanläggningar garanterades skörden. Samhället byggde inte, som i Grekland och Rom, på slaveri och privategendom.
Det egyptiska samhället hade sina rötter i en äldre, kollektiv ordning. I denna ordning hade också kvinnorna en starkare ställning än de hade i något annat land i regionen, med undantag av minoiska Kreta fram till 1450 f. kr. Efter minoiska Kretas fall var de egyptiska kvinnornas ställning helt unik i regionen. I egyptisk vishetslitteratur finns till och med anvisningar om att vägen till det perfekta äktenskapet är att mannen obetingat ska lyda sin hustru... Den som studerar hur kvinnor avbildas i den egyptiska konsten och jämför med kvinnoavbildningarna i de samtida kulturerna borde förstå att det var en väsentlig skillnad.
Till och med i Gamla testamentet, med sin antiegyptiska retorik, finns uppgifter som bekräftar bilden av Egypten som ett stabilt och välordnat samhälle. När de flyende israeliterna klagar inför Moses i öknen påminner de honom hur tryggt allt var när de åt vid de egyptiska "köttgrytorna".
Jag tror att det är dessa fakta som delvis kan förklara varför det antika Egypten demoniserats i den borgerliga populärkulturen. Det egyptiska statsdominerade samhällets obestridliga framgångar stör bilden av hur en framgångsrik civilisation ska se ut. Det grekiska samhället, med sin privategendom, sitt slaveri och sin "frihet" passar bättre in i vår kultur. De "kommunistiska" dragen i faraonernas Egypten gör att populärskildringarna av det får drag som påminner om hur Sovjet och Kina framställdes under kalla kriget.
Missförstå mig inte, jag vill inte idealisera faraonernas Egypten (eller för den delen de härskande skikten i Sovjet och Kina!). Det härskande skiktet i Egypten hade oerhörda privilegier. Det gällde ju i synnerhet kungafamiljen, som levde i en ofattbar lyx. Men detta skikts makt byggde på att det kunde upprätthålla stabilitet och välstånd för hela samhället. Ett samhälle som hade sina rötter i den urkommunism som rådde tidigare, även om det i sin faraoniska tappning blev en byråkratiskt degenererad urkommunism.
Den egyptiska tretusenåriga civilisationen (från 3000 f.kr. till vår tideräknings början) är en viktig del av vårt kulturella arv. Den borde bemötas med lite större aktning, till och med i populärkulturen, än att framställas som ett vedervärdigt näste befolkat av ondskefulla svartmagiker och vandrande mumier.
Erik Rodenborg
Thursday, August 25, 2011
Fadern och skogsfrun
Sitter och tittar igenom lite anteckningar jag gjorde när jag läste om skogsrån på folkminnesarkivet i Stockholm. Det finns många stereotypa sägner, men det finns också många intressanta självupplevda berättelser (”memorat” i Carl Wilhelm von Sydows terminologi). Många kunde verkligen få en att fundera över de människor som berättade dem – och om deras omgivning.
En av dessa var en mycket märklig utsaga av en 95 år gammal kvinna i Uppland, från 1950. När man läser det fylls man faktiskt av förundran. Menade hon vad hon sade? Eller drev hon kanske med den folkloristiske upptecknaren?
Ja, döm själv. ”Min far låg mycket i kolskogen på vintrarna och han vänslades och hölls med skogsfrun så han alltid hade tur i skogen … så det var bara att gå in efter bössan . . Han ville ej erkänna att han hölls med skogsfrun men det visste ju alla i alla fall att han gjorde”. (Erica Edin, född 1855. Uppt. 1950).
”Det visste ju alla” att hennes far ”hölls med skogsfrun”. Trodde hon verkligen detta, eller var det en omskrivning för något annat? Och vad trodde egentligen ”alla”?
När jag läste detta beklagade jag verkligen att tidsmaskiner tyvärr inte existerar. Erica Edin var 95 år 1950 så det lär inte löna sig att slå upp henne i telefonkatalogen. Och jag misstänker att upptecknaren med stor sannolikhet är död också.
Så jag får nog aldrig svar på mina frågor. Tråkigt nog.
Erik Rodenborg augusti 2010
En av dessa var en mycket märklig utsaga av en 95 år gammal kvinna i Uppland, från 1950. När man läser det fylls man faktiskt av förundran. Menade hon vad hon sade? Eller drev hon kanske med den folkloristiske upptecknaren?
Ja, döm själv. ”Min far låg mycket i kolskogen på vintrarna och han vänslades och hölls med skogsfrun så han alltid hade tur i skogen … så det var bara att gå in efter bössan . . Han ville ej erkänna att han hölls med skogsfrun men det visste ju alla i alla fall att han gjorde”. (Erica Edin, född 1855. Uppt. 1950).
”Det visste ju alla” att hennes far ”hölls med skogsfrun”. Trodde hon verkligen detta, eller var det en omskrivning för något annat? Och vad trodde egentligen ”alla”?
När jag läste detta beklagade jag verkligen att tidsmaskiner tyvärr inte existerar. Erica Edin var 95 år 1950 så det lär inte löna sig att slå upp henne i telefonkatalogen. Och jag misstänker att upptecknaren med stor sannolikhet är död också.
Så jag får nog aldrig svar på mina frågor. Tråkigt nog.
Erik Rodenborg augusti 2010
Wednesday, August 17, 2011
Tara
/Detta skrev jag i slutet av mars 2010, men kom sedan av mig och fortsatte inte att leta information om Tara, vilket kanske var dumt./
Har de senaste dagarna blivit sällsamt fascinerad av en kvinnlig entitet inom framförallt den tibetanska buddhismen. Hennes namn är Tara, och kallas på olika ställen omväxlande gudinna och Bodhisattva. Engelska Wikipedia har en artikel om henne.
Starka kvinnliga entiteter är inget man normalt förknippar med buddhism och jag har bestämt mig att ta reda på så mycket som möjligt om henne.
Nedan: Avbildning av Tara, från Nepal, från 1300-talet.
Har de senaste dagarna blivit sällsamt fascinerad av en kvinnlig entitet inom framförallt den tibetanska buddhismen. Hennes namn är Tara, och kallas på olika ställen omväxlande gudinna och Bodhisattva. Engelska Wikipedia har en artikel om henne.
Starka kvinnliga entiteter är inget man normalt förknippar med buddhism och jag har bestämt mig att ta reda på så mycket som möjligt om henne.
Nedan: Avbildning av Tara, från Nepal, från 1300-talet.
Wednesday, August 10, 2011
De dyrkade Maria före den katolska kyrkan
Mariakulten ses idag som ett av de främsta uttrycken för en katolsk ortodoxi. Den skiljer den katolska kyrkan från den protestantiska, och ses ofta av ultradogmatiska delar av den katolska kyrkan som en vattendelare som skiljer ut katolicismen från olika kätterier. Men faktum är att Mariakulten från början inte var en del av den katolska kyrkans dogmatik. Det var till och med så att den första grupp som började "dyrka" Maria i rituella former fördömdes som kättare.
Även om kyrkofäder som exempelvis Irenaeus, Tertullianus och Justin martyren ansåg att Maria var den ”andra Eva”, som i motsats till Adams hustru fritt och villigt lydde Gud. (Ashe 1988:124 ff) kritiserade faktiskt många kyrkofäder Maria. Irenaeus kritiserar hennes ”brådska” på bröllopet i Kana och noterar att Jesus tillrättavisade henne; Tertullianus betvivlar att hon alls trodde på Jesus; Origenes anser att hon var troende men att hennes tro vacklade mot slutet (Ashe 1988: 129).
Den teoretiska grunden för Mariakulten lades egentligen vid kyrkomötet i Nicea 325, som fördömde det arianska ”kätteriet” och slog fast att Kristus var gudomlig, ”av samma väsen som fadern”. Men trots detta skulle det dröja över hundra år, till kyrkomötet i Efesus 431, innan det fick definitiva konsekvenser för synen på Maria.
Det enda exemplet på en renodlad kult av Maria före 431 finner vi utanför kyrkan. Epiphanius, biskop av Salamis, skrev någon gång mellan 374 –77 e.kr. Panarion, som gick igenom och fördömde olika kätterska strömningar. Nummer 79 av dessa kätterier är en grupp som Epiphanius kallar kollyridianer, som enligt honom begår misstaget att dyrka Maria. Denna grupp består enligt Epiphanius av kvinnor. Han fördömer dem som dumma, föraktliga och inspirerade av djävulen. Hela hans text stinker av kvinnoförakt.
Jag väljer ändå att citera direkt från den eftersom det är den enda text vi har om denna märkliga grupp. Samtidigt får vi ju dessutom lära oss lite om Epiphanius avgrundsdjupa kvinnohat!
”För vilka är de som lär ut denna lära om inte kvinnor? Kvinnor är till sin natur instabila, är både vacklande och har en låg intelligens. Därför spydde djävulen uppenbarligen ut detta misstag genom dem. ...För några kvinnor dekorerar en fyrkantig stol genom att täcka den med fint linne, och på en speciell dag på året sätter de fram bröd och ger det som ett offer i Marias namn. De tar alla del av brödet. . Dessa kvinnors galenskap visar än en gång den förledda Evas sjukdom. Deras lära är ett verk av demoner eftersom kvinnor aldrig verkat som präster, inte ens Eva själv. Både gamla och nya testamentet visar att endast män förrättar offer och oavsett hur ärad Maria än var gavs hon aldrig prästerskapets makt. Vad de kollydirianska kvinnorna gör är dumt, vansinnigt, avgudadyrkan och djävulens verk. … Ja, låt Maria bli ärad, men låt fadern, sonen och den heliga ande bli dyrkad; låt ingen dyrka Maria!" (Från Benko 1993: 172).
Epiphanius klagar också över att denna grupp verkar anse att kvinnor bör får bli präster. Han tillägger: "/Gud/ gav henne /kvinnan/ inte uppgiften att utföra dop eller välsigna lärjungar, eller gav henne uppgiften att styra världen" (citerat i Ashe 1988: 151). Den sista meningen gör en onekligen ganska nyfiken på vad "kollyridianerna" egentligen var för en grupp... Klart är dock att de står för den första dokumenterade Mariakulten i historien. Mindre än hundra år senare lades dock grunden för en annan typ av “dyrkan” av Maria, inom den officiella kyrkans ramar.
Den grupp som Epiphanius så vildsint angriper ska ha uppstått i Trakien, som
nuförtiden är delar av länderna Bulgarien, Grekland och Turkiet och spreds sedan till södra Ryssland. De spreds även till Arabien. De verkar ha existerat över en lång tid.
För katolska kyrkan dröjde det till 431 innan någonting som kan kallas för en kult av Maria blev tillåten. Vid kyrkomötet i Efesus detta år diskuterades relationerna mellan Jesu mänskliga och gudomiga natur. De två huvudopponenterna var Nestorius och Cyril av Alexandria. Nestorius hävdade att Jesu mänskliga och gudomliga natur var strikt åtskilda. En av konsekvenserna av detta var att Maria inte kunde benämnas ”Theotokos”, gudaföderska, vilket hon till och från hade gjorts alltsedan Origenes. Maria var moder till den ”mänsklige" Jesus men inte till den gudomliga Kristus. I motsats till denna uppfattning hävdade Cyril att Jesu mänskliga och gudomliga natur var så intimt kopplade till varandra att de inte på detta sätt gick att skilja åt. Nestorius förlorade striden, (Benko 1993: 253 ff).
Diskussionens utgångspunkt var Jesu karaktär, inte synen på Maria, men när beslutet väl var fattat uppstod spontana glädjedemonstrationer på gatorna i Efesus, som intressant nog en gång var centrum för kulten av Artemis/Diana:
”Uttalandet mot Nestorius blev en signal för en explosion av glädje, inte för slutsatserna om Kristus, utan för dess biprodukt: Maria var guds moder och kunde dyrkas utan problem. Cyril och hans hejdukar eskorterades genom en delirisk stad, med fackeltåg och rop som "Prisad vare Theotokos". I sanning stor, efter hennes korta frånvaro, var efesiernas Diana." (Ashe 1988: 191.)
Den sista meningen syftar på att de som dyrkat "hedniska" gudinnor som exempelvis Diana, kunde hälsa det faktum att det på nytt var tillåtet att dyrka en kvinnlig aspekt av det gudomliga med någon form av igenkännande glädje.. (Detta tema förkommer också på ett ganska rörande sätt i den allra sista scenen i TV-versionen av "Mists of Avalon", som TV 3 visade i början av 2005.)
Vad som en gång fördes fram av grupper av kvinnor, som av hierarkin förkastade som "kätterska" och implicit som "feministiska" togs sedan över av hierarkin och blev istället en del av ortodoxin. Möjligen visar detta att de kvinnliga elementen i religionen endast med svårighet kan trängas bort. De har en tendens att komma tillbaka i sammanhang som ingen kan ana...
Referenser
Geoffrey Ashe, The Virgin: Mary´s cult and the re-emergence of the Goddess, London/New York 1988
Stephen Benko, The virgin goddess : studies in the pagan and Christian roots of Mariology, Leiden 1993
Erik Rodenborg
Även om kyrkofäder som exempelvis Irenaeus, Tertullianus och Justin martyren ansåg att Maria var den ”andra Eva”, som i motsats till Adams hustru fritt och villigt lydde Gud. (Ashe 1988:124 ff) kritiserade faktiskt många kyrkofäder Maria. Irenaeus kritiserar hennes ”brådska” på bröllopet i Kana och noterar att Jesus tillrättavisade henne; Tertullianus betvivlar att hon alls trodde på Jesus; Origenes anser att hon var troende men att hennes tro vacklade mot slutet (Ashe 1988: 129).
Den teoretiska grunden för Mariakulten lades egentligen vid kyrkomötet i Nicea 325, som fördömde det arianska ”kätteriet” och slog fast att Kristus var gudomlig, ”av samma väsen som fadern”. Men trots detta skulle det dröja över hundra år, till kyrkomötet i Efesus 431, innan det fick definitiva konsekvenser för synen på Maria.
Det enda exemplet på en renodlad kult av Maria före 431 finner vi utanför kyrkan. Epiphanius, biskop av Salamis, skrev någon gång mellan 374 –77 e.kr. Panarion, som gick igenom och fördömde olika kätterska strömningar. Nummer 79 av dessa kätterier är en grupp som Epiphanius kallar kollyridianer, som enligt honom begår misstaget att dyrka Maria. Denna grupp består enligt Epiphanius av kvinnor. Han fördömer dem som dumma, föraktliga och inspirerade av djävulen. Hela hans text stinker av kvinnoförakt.
Jag väljer ändå att citera direkt från den eftersom det är den enda text vi har om denna märkliga grupp. Samtidigt får vi ju dessutom lära oss lite om Epiphanius avgrundsdjupa kvinnohat!
”För vilka är de som lär ut denna lära om inte kvinnor? Kvinnor är till sin natur instabila, är både vacklande och har en låg intelligens. Därför spydde djävulen uppenbarligen ut detta misstag genom dem. ...För några kvinnor dekorerar en fyrkantig stol genom att täcka den med fint linne, och på en speciell dag på året sätter de fram bröd och ger det som ett offer i Marias namn. De tar alla del av brödet. . Dessa kvinnors galenskap visar än en gång den förledda Evas sjukdom. Deras lära är ett verk av demoner eftersom kvinnor aldrig verkat som präster, inte ens Eva själv. Både gamla och nya testamentet visar att endast män förrättar offer och oavsett hur ärad Maria än var gavs hon aldrig prästerskapets makt. Vad de kollydirianska kvinnorna gör är dumt, vansinnigt, avgudadyrkan och djävulens verk. … Ja, låt Maria bli ärad, men låt fadern, sonen och den heliga ande bli dyrkad; låt ingen dyrka Maria!" (Från Benko 1993: 172).
Epiphanius klagar också över att denna grupp verkar anse att kvinnor bör får bli präster. Han tillägger: "/Gud/ gav henne /kvinnan/ inte uppgiften att utföra dop eller välsigna lärjungar, eller gav henne uppgiften att styra världen" (citerat i Ashe 1988: 151). Den sista meningen gör en onekligen ganska nyfiken på vad "kollyridianerna" egentligen var för en grupp... Klart är dock att de står för den första dokumenterade Mariakulten i historien. Mindre än hundra år senare lades dock grunden för en annan typ av “dyrkan” av Maria, inom den officiella kyrkans ramar.
Den grupp som Epiphanius så vildsint angriper ska ha uppstått i Trakien, som
nuförtiden är delar av länderna Bulgarien, Grekland och Turkiet och spreds sedan till södra Ryssland. De spreds även till Arabien. De verkar ha existerat över en lång tid.
För katolska kyrkan dröjde det till 431 innan någonting som kan kallas för en kult av Maria blev tillåten. Vid kyrkomötet i Efesus detta år diskuterades relationerna mellan Jesu mänskliga och gudomiga natur. De två huvudopponenterna var Nestorius och Cyril av Alexandria. Nestorius hävdade att Jesu mänskliga och gudomliga natur var strikt åtskilda. En av konsekvenserna av detta var att Maria inte kunde benämnas ”Theotokos”, gudaföderska, vilket hon till och från hade gjorts alltsedan Origenes. Maria var moder till den ”mänsklige" Jesus men inte till den gudomliga Kristus. I motsats till denna uppfattning hävdade Cyril att Jesu mänskliga och gudomliga natur var så intimt kopplade till varandra att de inte på detta sätt gick att skilja åt. Nestorius förlorade striden, (Benko 1993: 253 ff).
Diskussionens utgångspunkt var Jesu karaktär, inte synen på Maria, men när beslutet väl var fattat uppstod spontana glädjedemonstrationer på gatorna i Efesus, som intressant nog en gång var centrum för kulten av Artemis/Diana:
”Uttalandet mot Nestorius blev en signal för en explosion av glädje, inte för slutsatserna om Kristus, utan för dess biprodukt: Maria var guds moder och kunde dyrkas utan problem. Cyril och hans hejdukar eskorterades genom en delirisk stad, med fackeltåg och rop som "Prisad vare Theotokos". I sanning stor, efter hennes korta frånvaro, var efesiernas Diana." (Ashe 1988: 191.)
Den sista meningen syftar på att de som dyrkat "hedniska" gudinnor som exempelvis Diana, kunde hälsa det faktum att det på nytt var tillåtet att dyrka en kvinnlig aspekt av det gudomliga med någon form av igenkännande glädje.. (Detta tema förkommer också på ett ganska rörande sätt i den allra sista scenen i TV-versionen av "Mists of Avalon", som TV 3 visade i början av 2005.)
Vad som en gång fördes fram av grupper av kvinnor, som av hierarkin förkastade som "kätterska" och implicit som "feministiska" togs sedan över av hierarkin och blev istället en del av ortodoxin. Möjligen visar detta att de kvinnliga elementen i religionen endast med svårighet kan trängas bort. De har en tendens att komma tillbaka i sammanhang som ingen kan ana...
Referenser
Geoffrey Ashe, The Virgin: Mary´s cult and the re-emergence of the Goddess, London/New York 1988
Stephen Benko, The virgin goddess : studies in the pagan and Christian roots of Mariology, Leiden 1993
Erik Rodenborg
Monday, August 1, 2011
...och se gärna...
... "Signs Out Of Time" , en tankeväckande dokumentärfilm om Marija Gimbutas och hennes teorier.
På You Tube är den uppdelad i sju delar. Efter att en del slutat, ligger inte nästa del alltid i centrum av bilden, men den går mycket snart att hitta.
Jag såg filmen första gången 2005 när den visades på Stockholms universitet. Det var Eva Moberg som bjöd in mig. Hon och några andra hade organiserat ett möte, som började med visningen av den filmen, och fortsatte med en mycket givande diskussion.
Den är som sagt väl värd att se!
På You Tube är den uppdelad i sju delar. Efter att en del slutat, ligger inte nästa del alltid i centrum av bilden, men den går mycket snart att hitta.
Jag såg filmen första gången 2005 när den visades på Stockholms universitet. Det var Eva Moberg som bjöd in mig. Hon och några andra hade organiserat ett möte, som började med visningen av den filmen, och fortsatte med en mycket givande diskussion.
Den är som sagt väl värd att se!
Sunday, July 31, 2011
"För övrigt anser jag att Karthago bör förstöras"
Är som sagt fascinerad av gudinnan Kybele. Denna anatoliska gudinna, med rötter tillbaks till neolitisk tid, infördes i Rom 204 f.kr.
Anledningen sades vara att romarna ville ha hennes beskydd i kriget mot Karthago. Man skickade ut en delegation till oraklet i Delfi, som bekräftade att Kybele verkligen skulle bli ett beskydd. Men hon måste mottas av den bäste mannen och den bästa kvinnan i Rom.
En av anledningarna till att man ville ha just Kybele, var att det fanns en myt i Rom att romarna egentlige härstammade från Troja, som ju tillhörde den kultur där Kybele dyrkades.
Statyn införskaffades från Pessinus i Anatolien. Den togs emot av P. Cornelius Nasica och Claudia Quinta, som tydligen ansågs vara den bäste mannen respektive kvinnan. Med Kybele kom efter ett tag en del annat, som Attis och det kastrerade prästerskapet. Men det är en annan historia.
Det kan tyckas lite opassande att denna gudinna, med sina rötter i ett fredligt och matrifokalt neolitikum, skulle bli en skyddsgudinna för ett av Roms imperialistiska krig. Men kanske ändå inte.
Roms krig mot Karthago styrdes förvisso av romarnas expansionistiska ambitioner, men för en gångs skull var det ett berättigat krig. Trots och inte p.g.a. Roms motiv.
Den fenicisk-kananeiska kultur som Karthago var en utlöpare av hade en ovanligt otäck religion med en fokus på rituella barnoffer. Och i Karthago finns jättelika offerfält utgrävda, med tiotusentals offrade barn – och djur. Barnen är brända, och man kan bara hoppas att de redan var döda när de brändes. Men det vet vi inte.
När Cato den äldre avslutade alla sina tal i senaten med meningen "Ceterum censeo Carthaginem esse delendam" (För övrigt anser jag att Karthago bör förstöras) var det knappast av omsorg om de feniciska barnen, men trots hans betydligt mer realpolitiskt cyniska motiv, kan jag så här i efterhand inte låta bli att sympatisera med uttalandet.
Kybele hjälpte alltså till att inspirera till besegrandet av en kultur där barn i mängder offrades till gudarna. Det gör mig förvisso än mer positiv till denna gudinna…
Erik Rodenborg juli 2009
(Bilden, från Marshall Astor/Life on the Edge, är inte av den staty som infördes i Rom 204 f.kr., utan en senare skulptur av Kybele. Den är hämtad från Wikipedia och kan fritt distribueras enligt Creative Commons Attribution ShareAlike 2.0 License.)
Anledningen sades vara att romarna ville ha hennes beskydd i kriget mot Karthago. Man skickade ut en delegation till oraklet i Delfi, som bekräftade att Kybele verkligen skulle bli ett beskydd. Men hon måste mottas av den bäste mannen och den bästa kvinnan i Rom.
En av anledningarna till att man ville ha just Kybele, var att det fanns en myt i Rom att romarna egentlige härstammade från Troja, som ju tillhörde den kultur där Kybele dyrkades.
Statyn införskaffades från Pessinus i Anatolien. Den togs emot av P. Cornelius Nasica och Claudia Quinta, som tydligen ansågs vara den bäste mannen respektive kvinnan. Med Kybele kom efter ett tag en del annat, som Attis och det kastrerade prästerskapet. Men det är en annan historia.
Det kan tyckas lite opassande att denna gudinna, med sina rötter i ett fredligt och matrifokalt neolitikum, skulle bli en skyddsgudinna för ett av Roms imperialistiska krig. Men kanske ändå inte.
Roms krig mot Karthago styrdes förvisso av romarnas expansionistiska ambitioner, men för en gångs skull var det ett berättigat krig. Trots och inte p.g.a. Roms motiv.
Den fenicisk-kananeiska kultur som Karthago var en utlöpare av hade en ovanligt otäck religion med en fokus på rituella barnoffer. Och i Karthago finns jättelika offerfält utgrävda, med tiotusentals offrade barn – och djur. Barnen är brända, och man kan bara hoppas att de redan var döda när de brändes. Men det vet vi inte.
När Cato den äldre avslutade alla sina tal i senaten med meningen "Ceterum censeo Carthaginem esse delendam" (För övrigt anser jag att Karthago bör förstöras) var det knappast av omsorg om de feniciska barnen, men trots hans betydligt mer realpolitiskt cyniska motiv, kan jag så här i efterhand inte låta bli att sympatisera med uttalandet.
Kybele hjälpte alltså till att inspirera till besegrandet av en kultur där barn i mängder offrades till gudarna. Det gör mig förvisso än mer positiv till denna gudinna…
Erik Rodenborg juli 2009
(Bilden, från Marshall Astor/Life on the Edge, är inte av den staty som infördes i Rom 204 f.kr., utan en senare skulptur av Kybele. Den är hämtad från Wikipedia och kan fritt distribueras enligt Creative Commons Attribution ShareAlike 2.0 License.)
Upplevelse i megalitgrav
Megalitgravar byggdes under yngre stenåldern i stora delar av Västeuropa. De var kollektiva gravar, som byggdes av stora stenar som övertäcktes med jord. Det finns flera typer av dessa, men en av de vanligaste är så kallade gånggrifter, med en trång tunnel som leder in till en kammare, där kropparna begravdes. Det är en av de mest vanligaste återfunna byggnaderna från västeuropeisk stenålder.
Enligt en vanlig teori, som bland annat företräddes av den framlidne arkeologen Marija Gimbutas, representerade megalitgraven jordgudinnan. Att begravas i en megalitgrav var på sätt och vis att återvända till jordgudinnans livmoder.
Det var 1991, jag skulle besöka en familj i Danmark. De hade bil, och när jag nämnde att jag forskade om megalitgravar, blev de entusiastiska och erbjöd sig att åka runt med mig så att jag kunde undersöka sådana gravar.
Första gången åkte vi runt och tittade på, och kröp in i, tre gånggrifter från ca 3000 f.kr. Det var ganska spännande.
Men några dagar senare åkte jag och mannen i familjen ensamma för att ånyo kolla in en gånggrift. På nytt kröp jag in genom den trånga tunneln och ställde mig i mörkret i den inre kammaren. Då fick jag plötsligt ett infall: jag pressade pannan mot stenarna i kammarens mur.
Den upplevelse jag fick då varade kanske en sekund, men det var en av de intensivaste i mitt vuxna liv. Det var, hur ska jag uttrycka mig, en omtumlande, på något sätt vibrerande upplevelse av Gudinnans allt omslutande kärlek. Den kan knappast beskrivas. Den måste upplevas.
Och ja, jag hade redan då tagit del av Gimbutas teorier. Och ja, läsningen av Gimbutas hade kanske förberett mig och skapat denna intensiva känsla. Men det är i så fall den starkaste upplevelse jag någonsin fått av att studera en teori…
När jag kommit ut ur graven och satt mig i bilen frågade jag min medresenär vad han tyckte om graven. ”Tja, det var väl mest som en vanlig jordkällare”. Jag satt tyst men tänkte för mig själv ”du skulle bara ana, du skulle bara ana”.
Enligt en vanlig teori, som bland annat företräddes av den framlidne arkeologen Marija Gimbutas, representerade megalitgraven jordgudinnan. Att begravas i en megalitgrav var på sätt och vis att återvända till jordgudinnans livmoder.
Det var 1991, jag skulle besöka en familj i Danmark. De hade bil, och när jag nämnde att jag forskade om megalitgravar, blev de entusiastiska och erbjöd sig att åka runt med mig så att jag kunde undersöka sådana gravar.
Första gången åkte vi runt och tittade på, och kröp in i, tre gånggrifter från ca 3000 f.kr. Det var ganska spännande.
Men några dagar senare åkte jag och mannen i familjen ensamma för att ånyo kolla in en gånggrift. På nytt kröp jag in genom den trånga tunneln och ställde mig i mörkret i den inre kammaren. Då fick jag plötsligt ett infall: jag pressade pannan mot stenarna i kammarens mur.
Den upplevelse jag fick då varade kanske en sekund, men det var en av de intensivaste i mitt vuxna liv. Det var, hur ska jag uttrycka mig, en omtumlande, på något sätt vibrerande upplevelse av Gudinnans allt omslutande kärlek. Den kan knappast beskrivas. Den måste upplevas.
Och ja, jag hade redan då tagit del av Gimbutas teorier. Och ja, läsningen av Gimbutas hade kanske förberett mig och skapat denna intensiva känsla. Men det är i så fall den starkaste upplevelse jag någonsin fått av att studera en teori…
När jag kommit ut ur graven och satt mig i bilen frågade jag min medresenär vad han tyckte om graven. ”Tja, det var väl mest som en vanlig jordkällare”. Jag satt tyst men tänkte för mig själv ”du skulle bara ana, du skulle bara ana”.
"En solens son"
Detta är en text jag, till melodin av Björn Afzelius "En kungens man"", skrev när jag 1990 höll på att läsa om Marija Gimbutas teori om "Gamla Europa" och dess undergång. Gimbutas beskrev hur ett fredligt, jämlikt matrifokalt samhälle slogs sönder av beväpnade patriarkala band, och hur detta ledde till det patriarkala Europa som fortfarande finns kvar. Jag försökte beskriva skeendet i denna sångtext.
Jag kom på texten på en tunnelbaneresa, den bara kom, och ögonen var faktiskt fulla av tårar när jag väl var klar med den.
----------------------------------------------------------------------------------------------
Marija går på vägen som leder in till byn,
hon skrattar och hon ler mot fåglarna i skyn.
Hon är på väg till grannbyn för att byta till sig lite bröd,
och solen stiger varm och stor och färgar himlen röd.
Då möter hon en herre på en häst med yvig man,
han säger jag är solens son som tar vad jag vill ha,
och du är allt för vacker för att inte ha nån man:
Följ med mig ut på stäppen ska jag visa vad jag kan!
Hon svarar honom, nej, jag stannar hellre här.
Jag vill inte med till stäppen för jag vet vilka ni är.
På stäppen där bor folket som gudinnan måste glömt,
att följa nån till stäppen om det har jag aldrig drömt.
Han drar henne till marken, han tar på hennes kropp.
Hon slingrar sig och ber honom att för gudinnans skull hålla opp.
Men ryttarn bara väser att ”gudinnan, hon är död”.
Så hon tar hans dolk och stöter till och ryttaren är död...
Men det var bara början – och ryttarna blev fler.
Och skräcken runt vår hemby förtätas mer och mer.
Så kom den hemska dagen, när hela våran grupp
fick fly från det inferno där vår hembygd brändes upp.
Marija hon blev dödad av en stridsyxa en dag,
men ryttarna från stäppen – regerar än idag!
Ja, herrarna blev hjältar och Gamla Europa det blev glömt,
och vi som förstått hur allt gått till får veta att vi drömt.
Mardrömmen har varat nu i sex tusen år.
Så länge att ingen längre vågar vänta sig en vår.
Så många år av rädsla, så många år av sorg.
så många lik begravda under patriarkens borg.
Men djupt ner i själen hos en plågad mänsklighet
lever ännu minnet av en svunnen verklighet.
Och en dag ska dagen komma då mardrömmen har flytt,
då skräckens moln de skingrats och – gudinnan föds på nytt!
Jag kom på texten på en tunnelbaneresa, den bara kom, och ögonen var faktiskt fulla av tårar när jag väl var klar med den.
----------------------------------------------------------------------------------------------
Marija går på vägen som leder in till byn,
hon skrattar och hon ler mot fåglarna i skyn.
Hon är på väg till grannbyn för att byta till sig lite bröd,
och solen stiger varm och stor och färgar himlen röd.
Då möter hon en herre på en häst med yvig man,
han säger jag är solens son som tar vad jag vill ha,
och du är allt för vacker för att inte ha nån man:
Följ med mig ut på stäppen ska jag visa vad jag kan!
Hon svarar honom, nej, jag stannar hellre här.
Jag vill inte med till stäppen för jag vet vilka ni är.
På stäppen där bor folket som gudinnan måste glömt,
att följa nån till stäppen om det har jag aldrig drömt.
Han drar henne till marken, han tar på hennes kropp.
Hon slingrar sig och ber honom att för gudinnans skull hålla opp.
Men ryttarn bara väser att ”gudinnan, hon är död”.
Så hon tar hans dolk och stöter till och ryttaren är död...
Men det var bara början – och ryttarna blev fler.
Och skräcken runt vår hemby förtätas mer och mer.
Så kom den hemska dagen, när hela våran grupp
fick fly från det inferno där vår hembygd brändes upp.
Marija hon blev dödad av en stridsyxa en dag,
men ryttarna från stäppen – regerar än idag!
Ja, herrarna blev hjältar och Gamla Europa det blev glömt,
och vi som förstått hur allt gått till får veta att vi drömt.
Mardrömmen har varat nu i sex tusen år.
Så länge att ingen längre vågar vänta sig en vår.
Så många år av rädsla, så många år av sorg.
så många lik begravda under patriarkens borg.
Men djupt ner i själen hos en plågad mänsklighet
lever ännu minnet av en svunnen verklighet.
Och en dag ska dagen komma då mardrömmen har flytt,
då skräckens moln de skingrats och – gudinnan föds på nytt!
Wednesday, July 27, 2011
Evelyn Reed, matriarkat - och dagens vårdnadstvister
/De tre sista styckena i detta inlägg bör nog inte ses som en konkret politisk handlingslinje vad gäller vårdnadstvister. Riktigt så orealistisk är jag inte. Men man kan ju drömma.../
Det är lite över 30 år sedan jag först läste Evelyn Reeds bok ”Kvinnans utveckling”. Den hade underrubriken "Från matriarkalisk klan till patriarkalisk familj". Det var i december 1978, och den grundlade hos mig ett ganska så systematiskt intresse för teorier om förhistoriska matriarkat. Jag blev mycket imponerad när jag läste den. Det är en av de böcker som jag faktiskt kan säga förändrade min världsbild i grunden.
Mycket imponerad är jag på sätt och vis än idag. Jag har visserligen blivit mycket kritisk till mycket i den. Reed bygger upp en grandios teori om det förhistoriska matriarkatet - dess karaktär, dess uppkomst och dess fall. Och jag delar hennes åsikt att kvinnorna i de samhällen som existerade före patriarkatet av allt att döma hade en central roll, och en maktställning som vida överstiger den de har idag.
Problemet var att hon lade fram den med magistral självsäkerhet - så här är det, punkt slut. Ett annat problem var att hon ofta behandlade sina källor på ett lite märkligt sätt. Ett tredje problem var att hon ofta struntade i källor som var problematiska för hennes teori. Ett fjärde problem var att hon i stort sett struntade i arkeologin, trots att hon därifrån skulle kunnat få ett än starkare stöd för sin teori.
Nu var Evelyn Reed inte akademiskt skolad. Hon var en självlärd aktivist, marxist och feminist. Hon hade många fel men själva grundteorin står där - som en utmaning.
Jag har just börjat läsa om boken - det är länge sedan jag läste den sist.
Jag har som sagt bara börjat läsa, men det finns en sak i början jag gärna kommenterar. Hon visar övertygande på att fadersfamiljen som vi känner den inte har sin grund i biologin. De djurarter som är våra närmaste släktingar känner inte till den alls. "Familjen" eller dess motsvarighet utgörs där av enheten mor-barn. Vilken hanne som avlat är i sammanhanget inte något som någon vet om, eller visar intresse för.
Detta gäller alla däggdjur. Om vi vill leta efter enheten "mamma-pappa-barn" i djurriket får man leta bland fåglar och liknande djur. Det är ju bra för vårt samhälle att dessa djur finns - för man kan uppmärksamma barnen på fåglarnas liv och hur fågelmamma och fågelpappa lever ihop och tar hand om barnen. På så sätt får många barn för sig att det sociala faderskapet är förankrat i naturen. Många vuxna envisas också med att tro det.
Evelyn Reed insåg något som de flesta antropologer inte verkat inse - att frånvaron av fadersfamilj hos de oss närstående djuren har relevans för diskussionen om vilket släktskapssystem som kom först. Det faller sig naturligt att när de första hominiderna utvecklade en familj blev det en modersfamilj. Att de första släktskapssystemen var på moderns sida, dvs. matrilinjära. Och bosättningsmönstren blev efter hand matrilokala, dvs. hannen flyttade till modern, i den mån någon flyttade alls.
Men om man funderar vidare har det viss relevans för alla dessa vårdnadstvister, dessa faderrättsgrupper, dessa gnällprogram på TV om hur mödrar gömmer barn. Det sociala faderskapet är en social konstruktion, det är inte förankrat i någon biologi. Det borde innebära att detta faderskap egentligen borde villkoras. Den borde bara gälla om barnen vill det, och mår bra av det.
Det finns ingen ”jämställdhet” vad gäller en mans och en kvinnas betydelse för ett barns tillblivelse. För kvinnan handlar det om ett långt, både fysiskt och psykiskt energikrävande nödvändigt arbete, som bara börjar vid befruktningen, och som inte är avslutat förrän nio månader senare. För mannens del är det nödvändiga momentet mycket mer begränsat - i grunden inte längre än den tid det tar för spermierna att nå ägget. Men det är i åberopande av denna akt som olämpliga fäder kräver att få kontroll över barn de har utnyttjat, vanskött, skrämt eller misshandlat.
Med tanke på detta framstår det matrilinjära släktskapet som en mycket förnuftig ordning. Och framförallt mer barnvänlig än våra dagars, som under fadersrättens förmenta jämställdhet systematiskt utlämnar barn till övergrepp och vanvård.
Erik Rodenborg november 2008
Det är lite över 30 år sedan jag först läste Evelyn Reeds bok ”Kvinnans utveckling”. Den hade underrubriken "Från matriarkalisk klan till patriarkalisk familj". Det var i december 1978, och den grundlade hos mig ett ganska så systematiskt intresse för teorier om förhistoriska matriarkat. Jag blev mycket imponerad när jag läste den. Det är en av de böcker som jag faktiskt kan säga förändrade min världsbild i grunden.
Mycket imponerad är jag på sätt och vis än idag. Jag har visserligen blivit mycket kritisk till mycket i den. Reed bygger upp en grandios teori om det förhistoriska matriarkatet - dess karaktär, dess uppkomst och dess fall. Och jag delar hennes åsikt att kvinnorna i de samhällen som existerade före patriarkatet av allt att döma hade en central roll, och en maktställning som vida överstiger den de har idag.
Problemet var att hon lade fram den med magistral självsäkerhet - så här är det, punkt slut. Ett annat problem var att hon ofta behandlade sina källor på ett lite märkligt sätt. Ett tredje problem var att hon ofta struntade i källor som var problematiska för hennes teori. Ett fjärde problem var att hon i stort sett struntade i arkeologin, trots att hon därifrån skulle kunnat få ett än starkare stöd för sin teori.
Nu var Evelyn Reed inte akademiskt skolad. Hon var en självlärd aktivist, marxist och feminist. Hon hade många fel men själva grundteorin står där - som en utmaning.
Jag har just börjat läsa om boken - det är länge sedan jag läste den sist.
Jag har som sagt bara börjat läsa, men det finns en sak i början jag gärna kommenterar. Hon visar övertygande på att fadersfamiljen som vi känner den inte har sin grund i biologin. De djurarter som är våra närmaste släktingar känner inte till den alls. "Familjen" eller dess motsvarighet utgörs där av enheten mor-barn. Vilken hanne som avlat är i sammanhanget inte något som någon vet om, eller visar intresse för.
Detta gäller alla däggdjur. Om vi vill leta efter enheten "mamma-pappa-barn" i djurriket får man leta bland fåglar och liknande djur. Det är ju bra för vårt samhälle att dessa djur finns - för man kan uppmärksamma barnen på fåglarnas liv och hur fågelmamma och fågelpappa lever ihop och tar hand om barnen. På så sätt får många barn för sig att det sociala faderskapet är förankrat i naturen. Många vuxna envisas också med att tro det.
Evelyn Reed insåg något som de flesta antropologer inte verkat inse - att frånvaron av fadersfamilj hos de oss närstående djuren har relevans för diskussionen om vilket släktskapssystem som kom först. Det faller sig naturligt att när de första hominiderna utvecklade en familj blev det en modersfamilj. Att de första släktskapssystemen var på moderns sida, dvs. matrilinjära. Och bosättningsmönstren blev efter hand matrilokala, dvs. hannen flyttade till modern, i den mån någon flyttade alls.
Men om man funderar vidare har det viss relevans för alla dessa vårdnadstvister, dessa faderrättsgrupper, dessa gnällprogram på TV om hur mödrar gömmer barn. Det sociala faderskapet är en social konstruktion, det är inte förankrat i någon biologi. Det borde innebära att detta faderskap egentligen borde villkoras. Den borde bara gälla om barnen vill det, och mår bra av det.
Det finns ingen ”jämställdhet” vad gäller en mans och en kvinnas betydelse för ett barns tillblivelse. För kvinnan handlar det om ett långt, både fysiskt och psykiskt energikrävande nödvändigt arbete, som bara börjar vid befruktningen, och som inte är avslutat förrän nio månader senare. För mannens del är det nödvändiga momentet mycket mer begränsat - i grunden inte längre än den tid det tar för spermierna att nå ägget. Men det är i åberopande av denna akt som olämpliga fäder kräver att få kontroll över barn de har utnyttjat, vanskött, skrämt eller misshandlat.
Med tanke på detta framstår det matrilinjära släktskapet som en mycket förnuftig ordning. Och framförallt mer barnvänlig än våra dagars, som under fadersrättens förmenta jämställdhet systematiskt utlämnar barn till övergrepp och vanvård.
Erik Rodenborg november 2008
Eva Moberg är död
/Skriven 24 maj 2011/
Fick alldeles nyss reda på att Eva Moberg är död.
Jag blir väldigt ledsen. Jag visste att hon var allvarligt sjuk men jag hoppades in i det sista.
Jag fick kontakt med Eva Moberg 2004 och vi träffades då och då under flera år.
Hon tog kontakt med mig för att hon var intresserad av Marija Gimbutas och teorier om förhistoriska matrifokala samhälllen. Hon såg dessa som avgörande argument mot dagens patriarkala ordning och som en inspiration till ett arbete för en bättre värld.
Hon visste att jag delade dessa åsikter coh hade forskat om ämnet. Därför tog hon kontakt.
Det var alltid givande att träffa henne. Hon hade stora kunskaper och var väldigt initierad.
Hon hade en både ovanlig och fin kombination av entusiasm och vänlig distansering som gick rakt in i mig. Förlåt mitt tafatta och kanske konstiga ordval, men jag letar efter ord för något väldigt speciellt som jag uppskattade och jag kan inte hitta något bättre.
Märker att jag blir mer och mer ledsen när jag skriver.
Men jag vill säga att jag hoppas att hennes fina teaterpjäs om Çatalhöyük som skildrar diskussionen mellan en akademisk arkeolog, och en kvinnlig "tealog" om beläggen för gudinnetro i den nio tusen år gamla staden, kommer att sättas upp. Det låter förstås som ett väldigt udda ämne för en teaterpjäs, men jag tycker den är både bra och tankeväckande...
Världen är tommare utan Eva Moberg. Definitivt.
Men minnet av henne kommer ju att leva.
PS. Det känns förresten märkligt att jag läste hennes bok "Kvinnor och människor" (som kom ut 1962) redan när jag var 15 år, 1970. Jag tyckte om den och den påverkade mig.
Det var nog den allra första boken i den andra feministiska vågen i Sverige. På så sätt var hon en banbrytare och en föregångare till 70-talets kvinnorörelse!
Fick alldeles nyss reda på att Eva Moberg är död.
Jag blir väldigt ledsen. Jag visste att hon var allvarligt sjuk men jag hoppades in i det sista.
Jag fick kontakt med Eva Moberg 2004 och vi träffades då och då under flera år.
Hon tog kontakt med mig för att hon var intresserad av Marija Gimbutas och teorier om förhistoriska matrifokala samhälllen. Hon såg dessa som avgörande argument mot dagens patriarkala ordning och som en inspiration till ett arbete för en bättre värld.
Hon visste att jag delade dessa åsikter coh hade forskat om ämnet. Därför tog hon kontakt.
Det var alltid givande att träffa henne. Hon hade stora kunskaper och var väldigt initierad.
Hon hade en både ovanlig och fin kombination av entusiasm och vänlig distansering som gick rakt in i mig. Förlåt mitt tafatta och kanske konstiga ordval, men jag letar efter ord för något väldigt speciellt som jag uppskattade och jag kan inte hitta något bättre.
Märker att jag blir mer och mer ledsen när jag skriver.
Men jag vill säga att jag hoppas att hennes fina teaterpjäs om Çatalhöyük som skildrar diskussionen mellan en akademisk arkeolog, och en kvinnlig "tealog" om beläggen för gudinnetro i den nio tusen år gamla staden, kommer att sättas upp. Det låter förstås som ett väldigt udda ämne för en teaterpjäs, men jag tycker den är både bra och tankeväckande...
Världen är tommare utan Eva Moberg. Definitivt.
Men minnet av henne kommer ju att leva.
PS. Det känns förresten märkligt att jag läste hennes bok "Kvinnor och människor" (som kom ut 1962) redan när jag var 15 år, 1970. Jag tyckte om den och den påverkade mig.
Det var nog den allra första boken i den andra feministiska vågen i Sverige. På så sätt var hon en banbrytare och en föregångare till 70-talets kvinnorörelse!
Tuesday, July 26, 2011
Pachamama (Moder Jord) och miljökampen i Bolivia
Pachamama betyder "Moder Jord" eller kanske "Moder Värld". Det är också namnet på jordgudinnan hos urbefolkningen i Anderna.
Nu har också Pachamama blivit ett centralt begrepp i Bolivia. Det används mycket ofta av vänsterpresidenten Evo Morales. Morales regering har gjort kampen mot miljöförstöring till en absolut central fråga, och den beskrivs ofta i termer av att försvara Pachamama. "Pachamama o muerte" ("Moder Jord eller döden") är idag ett vanligt uttryck i Bolivia. Jfr Kuba, där det mer "patriotiska" "Patria o muerte" ("Fosterlandet eller döden") länge har varit en central slogan.
Evo Morales beskriver kampen mot miljöförstöringen och försvaret av Pachamama som en del i kampen mot kapitalismens exploatering av naturen.
Om detta kan man också läsa i det senaste numret av Flamman.
Detta verkar ju lovande, på många sätt. Så lovande att många i den kristna högern i USA skriker i högan sky. Den som står ut med att ta del av deras hetskampanj kan ta del av denna länk. Där beskrivs Morales inriktning i hatfulla formuleringar som en kombination av marxism och "hednisk" gudinnetro. Det vore ju nästan underbart om det vore sant!
Hur Evo Morales egentligen konkret ser på begreppet Pachamama är svårt att säga. Den kristna högerns påståenden att han vill återupprätta den förkristna religionen är naturligtvis milt sagt korkat. Men enligt artikeln i Flamman tackade faktiskt Morales Pachamama för sin valseger, vilket antyder att han möjligen ändå ser henne som mer än ett helt och hållet abstrakt begrepp...
Så man kan ju alltid hoppas att de kristna högerkrafterna i USA ändå på något sätt har någon form av "poäng". Men som sagt - det de ser som ett otäckt marxist-hedniskt hot, ser jag snarare som något genuint positivt!
Nu har också Pachamama blivit ett centralt begrepp i Bolivia. Det används mycket ofta av vänsterpresidenten Evo Morales. Morales regering har gjort kampen mot miljöförstöring till en absolut central fråga, och den beskrivs ofta i termer av att försvara Pachamama. "Pachamama o muerte" ("Moder Jord eller döden") är idag ett vanligt uttryck i Bolivia. Jfr Kuba, där det mer "patriotiska" "Patria o muerte" ("Fosterlandet eller döden") länge har varit en central slogan.
Evo Morales beskriver kampen mot miljöförstöringen och försvaret av Pachamama som en del i kampen mot kapitalismens exploatering av naturen.
Om detta kan man också läsa i det senaste numret av Flamman.
Detta verkar ju lovande, på många sätt. Så lovande att många i den kristna högern i USA skriker i högan sky. Den som står ut med att ta del av deras hetskampanj kan ta del av denna länk. Där beskrivs Morales inriktning i hatfulla formuleringar som en kombination av marxism och "hednisk" gudinnetro. Det vore ju nästan underbart om det vore sant!
Hur Evo Morales egentligen konkret ser på begreppet Pachamama är svårt att säga. Den kristna högerns påståenden att han vill återupprätta den förkristna religionen är naturligtvis milt sagt korkat. Men enligt artikeln i Flamman tackade faktiskt Morales Pachamama för sin valseger, vilket antyder att han möjligen ändå ser henne som mer än ett helt och hållet abstrakt begrepp...
Så man kan ju alltid hoppas att de kristna högerkrafterna i USA ändå på något sätt har någon form av "poäng". Men som sagt - det de ser som ett otäckt marxist-hedniskt hot, ser jag snarare som något genuint positivt!
Monday, July 25, 2011
Kriget mellan asar och vaner
Det vi vet om den nordiska religionen före kristendomen är i stort sett hämtat från skrifter som nedtecknats århundradena efter att de nordiska länderna kristnades. Det finns två problem med dessa skrifter. Dels vet vi inte hur de kan ha påverkats av just det faktum att Norden var kristnat, dels verkar de framförallt beskriva religionen hos de härskande grupperna under vikingatiden. Vikingatiden var en militariserad period, där krigförande eliter kom att i grunden förändra samhällsstrukturen i Norden, och detta hade tveklöst effekter på religionen.
Om vi jämför med den baltiska religionen under samma tidsperioder finns det där ett mycket större inslag av såväl kvinnliga gudar, som av gudomligheter kopplade till naturen och dess fruktsamhet. Den nordiska ”asatron” är på många sätt mansdominerad, krigisk och aristokratisk.
Men även inom den fornnordiska mytologins ramar finns det en antydan om något annat. Där får vi nämligen veta att det finns två grupper av gudar, asar och vaner. Asarna består bland annat av Oden, Tor, Tyr, Balder och Heimdall. Från vanerna finns endast tre gudanamn dokumenterade - Freja, Njord, och Frej. Men dessutom finns det andra gudar som inte direkt kan placeras i de två grupperna, framförallt de mäktiga nornorna, ödesgudinnorna Urd, Verdandi och Skuld, som håller dåtiden, nutiden och framtiden i sina händer.
Enligt myten skulle det någon gång i urtiden ha förekommit ett krig mellan asar och vaner. Enligt Snorre Sturlasson kan ordet ”asar” härledas från ”Asien”, där asagudarna en gång skulle ha kommit från. Även om detta måste ses som en ren folk-etymologi, är det ju en händelse som ser ut som en tanke, eftersom det stämmer överens med Gimbutas teori, som beskrivs nedan.
Medan asagudarna sågs som krigiska och aristokratiska, var vanerna kopplade till naturen och dess fruktsamhet. Av de tre gudarna som beskrivs som vaner är en kvinnlig – Freja – och två manliga, Frej och Njord. Men å andra sidan är etymologerna överens om att Njord är en utveckling av namnet Nerthus, som var en kvinnlig gudomlighet som beskrevs av Tacitus nära tusen år tidigare.
Hos Tacitus ser det ut som om Nerthus hade en dominerande ställning i kulten. Det verkar alltså som om den kvinnliga Nerthus genom århundradena förvandlades till en manlig gud.
Vad står dessa två kategorier för? Religionshistoriker brukade en gång i tiden gärna förklara de två grupperna och berättelsen om kriget mellan dem, som folkminnen av ett erövrande, krigiskt folk som en gång hade besegrat urbefolkningen i Norden.
Teorin har kommit i vanrykte – men den stöds faktiskt av arkeologiskt material som visar att en krigisk, patriarkal kultur under årtusenden gradvis spred sig österifrån, just från Asien (närmare bestämt först från de sydryska stäpperna) och in i Europa. Marija Gimbutas (2001: 191) ansåg att vanerna var gudarna i det matrifokala ”Gamla Europa” medan asarna var de indoeuropeiska erövrarnas gudar. Gimbutas ansåg också att kulturen i ”Gamla Europa” var jämlik, fredlig och icke mansdominerad.
Bland vanerna var Freja en livgivare, som var kopplad till naturens fruktsamhet. Göken, som brukar ses som ett vårtecken, var kopplad till Freja, och ansågs helig. Hon vakade över barnafödslar, och var beskyddare av de unga. Hennes namn lär för övrigt senare ha givit upphov till ordet ”fru”.
Men hon hade också krigiska egenskaper. I krig ansågs hälften av de döda tillhöra Freja, den andra hälften tillhörde Oden. Dessa berättelser måste dock vara av relativt sent datum, efter att en militariserad situation uppkommit och strider blivit vardagsmat. Det berättas också att det var hon som lärde Oden magiska kunskaper.
I de fornnordiska gudasagorna ligger fokus betydlig mer på asar än på vaner. Men troligen har traditioner om vaner levt vidare i folktron, i tron på kvinnliga naturväsen, som skogsrån, sädesandar, och sjörån. H.R. Ellis Davidsson, bland andra, har påpekat hur det i Eddan finns antydningar om ett släktskap mellan vanerna och vad som senare skulle ses som folktroväsen.
De krigiska inslagen i den fornnordiska religionen kan förmodligen härledas från den stridsyxekultur, som spred sig från Europa till Norden redan under slutet av yngre stenåldern. De förstärktes troligen under perioden före och under vikingatiden, då samhället blev mer stratifierat och miltariserat.
Det är den aristokratiska krigarkastens manliga heroism man kommer att tänka på när man talar om fornnordisk religion. Men bakom den låg något annat – och mycket äldre - med mycket större tonvikt på naturens fruktsamhet, omvårdande och kärlek.
Litteratur
H.R. Ellis Davidson, Myths and Symbols in Pagan Europe : Early Scandinavian and Celtic religions, Manchester University Press, 1988
Miriam Robbins Dexter, Whence the Goddesses: A Source Book, Pergamon Press, 1990
Marija Gimbutas The Living Goddesses, University of California Press, 2001 (1999)
----------------------------------------------------------------------------------
Bilden nedan är konstnären J. Penroses tolkning av gudinnan Freja. Den är inte copyrightskyddad och är här hämtad från engelska Wikipedia.
Nedan: Oden av Otto Henrik Wallgren
Erik Rodenborg 2006
Om vi jämför med den baltiska religionen under samma tidsperioder finns det där ett mycket större inslag av såväl kvinnliga gudar, som av gudomligheter kopplade till naturen och dess fruktsamhet. Den nordiska ”asatron” är på många sätt mansdominerad, krigisk och aristokratisk.
Men även inom den fornnordiska mytologins ramar finns det en antydan om något annat. Där får vi nämligen veta att det finns två grupper av gudar, asar och vaner. Asarna består bland annat av Oden, Tor, Tyr, Balder och Heimdall. Från vanerna finns endast tre gudanamn dokumenterade - Freja, Njord, och Frej. Men dessutom finns det andra gudar som inte direkt kan placeras i de två grupperna, framförallt de mäktiga nornorna, ödesgudinnorna Urd, Verdandi och Skuld, som håller dåtiden, nutiden och framtiden i sina händer.
Enligt myten skulle det någon gång i urtiden ha förekommit ett krig mellan asar och vaner. Enligt Snorre Sturlasson kan ordet ”asar” härledas från ”Asien”, där asagudarna en gång skulle ha kommit från. Även om detta måste ses som en ren folk-etymologi, är det ju en händelse som ser ut som en tanke, eftersom det stämmer överens med Gimbutas teori, som beskrivs nedan.
Medan asagudarna sågs som krigiska och aristokratiska, var vanerna kopplade till naturen och dess fruktsamhet. Av de tre gudarna som beskrivs som vaner är en kvinnlig – Freja – och två manliga, Frej och Njord. Men å andra sidan är etymologerna överens om att Njord är en utveckling av namnet Nerthus, som var en kvinnlig gudomlighet som beskrevs av Tacitus nära tusen år tidigare.
Hos Tacitus ser det ut som om Nerthus hade en dominerande ställning i kulten. Det verkar alltså som om den kvinnliga Nerthus genom århundradena förvandlades till en manlig gud.
Vad står dessa två kategorier för? Religionshistoriker brukade en gång i tiden gärna förklara de två grupperna och berättelsen om kriget mellan dem, som folkminnen av ett erövrande, krigiskt folk som en gång hade besegrat urbefolkningen i Norden.
Teorin har kommit i vanrykte – men den stöds faktiskt av arkeologiskt material som visar att en krigisk, patriarkal kultur under årtusenden gradvis spred sig österifrån, just från Asien (närmare bestämt först från de sydryska stäpperna) och in i Europa. Marija Gimbutas (2001: 191) ansåg att vanerna var gudarna i det matrifokala ”Gamla Europa” medan asarna var de indoeuropeiska erövrarnas gudar. Gimbutas ansåg också att kulturen i ”Gamla Europa” var jämlik, fredlig och icke mansdominerad.
Bland vanerna var Freja en livgivare, som var kopplad till naturens fruktsamhet. Göken, som brukar ses som ett vårtecken, var kopplad till Freja, och ansågs helig. Hon vakade över barnafödslar, och var beskyddare av de unga. Hennes namn lär för övrigt senare ha givit upphov till ordet ”fru”.
Men hon hade också krigiska egenskaper. I krig ansågs hälften av de döda tillhöra Freja, den andra hälften tillhörde Oden. Dessa berättelser måste dock vara av relativt sent datum, efter att en militariserad situation uppkommit och strider blivit vardagsmat. Det berättas också att det var hon som lärde Oden magiska kunskaper.
I de fornnordiska gudasagorna ligger fokus betydlig mer på asar än på vaner. Men troligen har traditioner om vaner levt vidare i folktron, i tron på kvinnliga naturväsen, som skogsrån, sädesandar, och sjörån. H.R. Ellis Davidsson, bland andra, har påpekat hur det i Eddan finns antydningar om ett släktskap mellan vanerna och vad som senare skulle ses som folktroväsen.
De krigiska inslagen i den fornnordiska religionen kan förmodligen härledas från den stridsyxekultur, som spred sig från Europa till Norden redan under slutet av yngre stenåldern. De förstärktes troligen under perioden före och under vikingatiden, då samhället blev mer stratifierat och miltariserat.
Det är den aristokratiska krigarkastens manliga heroism man kommer att tänka på när man talar om fornnordisk religion. Men bakom den låg något annat – och mycket äldre - med mycket större tonvikt på naturens fruktsamhet, omvårdande och kärlek.
Litteratur
H.R. Ellis Davidson, Myths and Symbols in Pagan Europe : Early Scandinavian and Celtic religions, Manchester University Press, 1988
Miriam Robbins Dexter, Whence the Goddesses: A Source Book, Pergamon Press, 1990
Marija Gimbutas The Living Goddesses, University of California Press, 2001 (1999)
----------------------------------------------------------------------------------
Bilden nedan är konstnären J. Penroses tolkning av gudinnan Freja. Den är inte copyrightskyddad och är här hämtad från engelska Wikipedia.
Nedan: Oden av Otto Henrik Wallgren
Erik Rodenborg 2006
Kybele och Çatalhöyük: politisk korrekthet och förnekande i den akademiska världen
Det är intressant att se hur olika tidsströmningar kan påverka tolkningar av historien och förhistorien. En vetenskap som arkeologi är långt ifrån opolitisk; den avspeglar naturligtvis aktuella strömningar i samhället. Låt oss se lite på fallet Çatalhöyük.
Vid Çatalhöyük (som tidigare brukade stavas Catal Hüyük) på Konyaslätten i Anatolien i nuvarande Turkiet existerade mellan cirka 7250 f. Kr. och 6150 f.kr. en stad med uppskattningsvis 1000 hus och 5000 invånare. Den är världens största kända neolitiska stad, och världens näst äldsta kända neolitiska stad (endast Jeriko är äldre). Vid utgrävningar i början av 1960-talet under ledning av James Mellaart grävdes cirka 1/30 av staden ut.
I dag pågår nya utgrävningar som leds av Ian Hodder.
Mellaart ansåg att staden var ett veritabelt kultcenter. Ungefär en tredjedel av husen definierade Mellaart som kultplatser. Dessa skiljde sig inte i sin arkitektur från bostadshusen, men de innehöll väggmålningar, reliefer, rituellt uppställda horn av nötkreatur, människoskallar på plattformar och antropomorfa figuriner. (Mellaart 1967: 77ff). Av de mer välgjorda figurinerna är 33 kvinnliga och 8 manliga. (Mellaart 1967: 202 f).
De kvinnliga figurinerna avbildas i olika åldrar, ibland havande, födande, och/eller avbildade med vilda djur. (Mellaart 1967: 180). Det finns som nämnts några manliga figuriner, medan det däremot saknas manliga avbildningar bland relieferna. Där symboliseras istället de manliga krafterna av djur, framförallt tjurar (Mellaart 1967: 181) De manliga figurinerna är i allmänhet ganska menlösa, medan de kvinnliga ofta ger intryck av kraft och makt.
Mellaart såg kvinnoavbildningarna som föreställande ”Den stora gudinnan” han antog dyrkades i Çatalhöyük. (Mellaart 1967: 201). När han lade fram sitt material var det nästan helt okontroversillt. Få forskare ifrågasatte dessa tolkningar.
Under senare år har det dock blivit omodernt och politiskt inkorrekt i den akademiska världen att tro att kvinnoavbíldningar från stenåldern föreställer gudinnor. Efter att Gimbutas kom ut med sina stora arbeten om neolitisk gudinnetro 1974, 1989 och 1991 blev det nästan omöjligt för akademiker att behandla ämnet på något annat sätt än att beslutsamt avvisa alla idéer i den riktningen. En uppsjö av böcker som avvisar ”myten om gudinnan” har sett dagens ljus.
Föreställningen om en förhistorisk gudinnetro har plötsligt blivit farlig, och subversiv, för det mansdominerande akademiska etablissemanget.Men redan i slutet av 60-talet kom det faktiskt ut några arbeten som föreslog att stenålderns kvinnoavbildningar istället skulle vara, exempelvis leksaker eller pornografi.
Denna omsvängning har påverkat synen på Çatalhöyük. Det team som just nu gräver ut Çatalhöyük verkar avvisa alla idéer att kvinnoavbildningarna skulle avbilda gudinnor. De verkar mena att vi visserligen inget kan veta om dessa figuriner, men att de själv ser gudinneteorin som en av de minst troliga (se ex.vis Hodder 2006.)
Utgrävaren Ian Hodder har tidigare, i sitt arbete "The Domestication of Europe" (Hodder 1990), gått igenom figurinerna i det neolitiska Europa utan att en enda gång ens ställa frågan om de skulle kunna ha haft en religiös innebörd. För Hodder verkar religion vara i det närmaste icke-existerande, han verkar i detta arbete vilja se kvinnofiguriner som allmänna symboler för hem, härd, och omvårdnad utan att närmare förklara varför avbildningar av dessa abstrakta symbolsystem skulle tillverkas över stora delar av Europa och Mellanöstern under just neolitikum.
Som James Mellaart påpekat ger Catalhöyök ett intryck av ett rikt religiöst liv, med sina altare, rituellt uppställda tjurhorn och annan parafernalia.
Att konsekvent tolka alla artefakter som icke-religiösa, är märkligt, och ger faktiskt ett etnocentriskt intryck.
Nu finns det emellertid också en figurin som har slående likheter med ett antal mycket senare skulpturer som definitivt har en religiös innebörd.
Den mest kända av de kvinnliga figurinerna från Catalhöyök föreställer nämligen en kvinna på en stol eller tron, med två leoparder som armstöd. Hon förefaller samtidigt föda ett barn. (Mellaart 1967: 184; se även Mellaart 1967: plansch IX). Ungefär tusen år senare återinner vi liknande bilder med kvinnor flankerade av leoparder från Hacilar, i samma region (Mellaart 1970).
Det är högst anmärkningsvärda avbildningar. Inte endast för det intryck av kraft och makt de ger, utan även för att de, i så hög grad i detalj påminner om ikonografin i Attiskulten, ca 7000 år senare
Som jag visat i en annan artikel spred sig kulten av gudinnan Kybele och guden Attis över romarriket från ca 200 f. Kr. Den hade kommit via Grekland, men kulten kom från början från den frygiska kulturen i Anatolien, dvs. just den region där Catalhöyök och Hacilar låg.
Gudinnan kallades, förutom Kybele, bland annat Gudarnas moder, och Den stora modern, och betjänades av ett kastrerat prästerskap som väckte ett stort uppseende, och en viss motvilja, i det patriarkala Rom.
Nu råkar det vara så att de centrala avbildningarna av Kybele just föreställer en kvinna flankerad av stora kattdjur (visserligen snarare lejon än leoparder!). Många av bilderna är nästan exakta motsvarigheter till statyetten från Çatalhöyük, exempelvis den som avbildas hos Vermaseren (1977: 73).
I dessa fall sitter Kybele, liksom en gång kvinnan i Çatalhöyük, just på någon form av tron, flankerad av kattdjuren.
Andra bilder påminner mer om de i Hacilar, dvs. kvinnor som avbildas tillsammans med kattdjur, men som inte sitter på någon form av tron.
Är det här en tillfällighet? Ja, anser somliga moderna forskare, som till exempel Lynn E Roller (1999: 27 ff) i sitt i övrigt utmärkta arbete om Kybelekulten, och anför som argument det långa tidsintervallet mellan avbildningarna. I övrigt ger hon en bild av ett neolitiskt samhälle i Çatalhöyük där gudar troligen inte dyrkas alls, men som präglas av totemism, och en önskan att kontrollera naturen. Det låter lite som de 1800-tals-evolutionister som trodde att tron på gudar kom sent, och att de mest "primitiva" folken "endast" var "totemister" eller "animister". Denna åsikt är idag allmänt diskrediterad i religionshistoriska sammanhang.
Men frågan kvarstår: hur kan de ikonografiska avbildningarna av en anatolisk gudinna vid vår tideräknings början vara så lika de avbildningar som återfunnits i Çatalhöyük från 7000 f. Kr? Det vore inte så konstigt om den typen av avbildningar vore vanliga i andra kulturer, men det är de sannerligen inte! Själv har jag aldrig någonsin sett en avbildning som liknar de anatoliska, från någon annan kultur. Det anatoliska kultmotivet är unikt – det liknar sig självt över tiden men inte något som återfunnits någon annanstans, i någon annan kontext än just den kult som spriddes från Anatolien.
Hur kan man då förklara varför sådana representationer var försvunna under en så lång tid? Vi vet att dessa regioner under årtusenden var utsatta för indoeuropeiska och andra invasioner, där patriarkala krigarkulturer kom att dominera regionen. Skulle det kunna vara så att en folklig dyrkan av den stora gudinnan levde kvar under ytan och att den slutligen, kanske 1000 f.kr. på nytt dök upp öppet i Anatolien, för att sedan sprida sig över Europa de närmaste tusen åren?
Omöjligt är det knappast, med tanke på den liknande process som verkar ägt rum i Indien, där de ”ariska” invasionerna slog sönder gudinnetron i ursprungskulturerna, som senare kom tillbaka i form av exempelvis dyrkan av Durga och Kali.
Den gudinnetro som av allt att döma var representerad i Catalhöyök, hade en lång livslängd. Den överlevde inte endast årtusenden av patriarkala invasioner, den kunde sedan sprida sig över hela medelhavsområdet. Och om man tittar lite på nätet, ser man att det även idag finns grupper som på ett eller annat sätt dyrkar ”Kybele”.
Den sociala kontexten förändras, och själva den inre föreställningen om vad det är man egentligen dyrkar förändras säkerligen drastiskt också. Men troligen inte allt. Troligen finns det något väsentligt kvar – något mer som förenar än en gemensam ikonografisk form. Bortom de sociala kontexterna ligger ett mysterium fördolt bakom termen ”gudinnetro”, eller bakom namn som "Kybele", och inför det är vi kanske inte så olika, oavsett vilken tid och plats vi har fötts i.
Referenser
Ian Hodder, The domestication of Europe : structure and contingency in Neolithic societies, Oxford, Basil Blackwell, 1990
Ian Hodder: The Leopard´s Tale: Uncovering the Mysteries of Çatalhöyük, Thames and Hudson, London 2006
James Mellaart, Catal Hüyük: A Neolithic Town in Anatolia, Thames and Hudson, London 1967
James Mellaart, Excavations at Hacilar 1-2, University Press, Edinburgh, 1970
Lynn E Roller, In Search of God the Mother: The Cult of Anatolian Cybele, University of California Press, 1999
Maarten J Vermaseren, Cybele and Attis: the Myth and the Cult, Thames and Hudson, London 1977
Romersk statyett av Kybele.
Erik Rodenborg
Vid Çatalhöyük (som tidigare brukade stavas Catal Hüyük) på Konyaslätten i Anatolien i nuvarande Turkiet existerade mellan cirka 7250 f. Kr. och 6150 f.kr. en stad med uppskattningsvis 1000 hus och 5000 invånare. Den är världens största kända neolitiska stad, och världens näst äldsta kända neolitiska stad (endast Jeriko är äldre). Vid utgrävningar i början av 1960-talet under ledning av James Mellaart grävdes cirka 1/30 av staden ut.
I dag pågår nya utgrävningar som leds av Ian Hodder.
Mellaart ansåg att staden var ett veritabelt kultcenter. Ungefär en tredjedel av husen definierade Mellaart som kultplatser. Dessa skiljde sig inte i sin arkitektur från bostadshusen, men de innehöll väggmålningar, reliefer, rituellt uppställda horn av nötkreatur, människoskallar på plattformar och antropomorfa figuriner. (Mellaart 1967: 77ff). Av de mer välgjorda figurinerna är 33 kvinnliga och 8 manliga. (Mellaart 1967: 202 f).
De kvinnliga figurinerna avbildas i olika åldrar, ibland havande, födande, och/eller avbildade med vilda djur. (Mellaart 1967: 180). Det finns som nämnts några manliga figuriner, medan det däremot saknas manliga avbildningar bland relieferna. Där symboliseras istället de manliga krafterna av djur, framförallt tjurar (Mellaart 1967: 181) De manliga figurinerna är i allmänhet ganska menlösa, medan de kvinnliga ofta ger intryck av kraft och makt.
Mellaart såg kvinnoavbildningarna som föreställande ”Den stora gudinnan” han antog dyrkades i Çatalhöyük. (Mellaart 1967: 201). När han lade fram sitt material var det nästan helt okontroversillt. Få forskare ifrågasatte dessa tolkningar.
Under senare år har det dock blivit omodernt och politiskt inkorrekt i den akademiska världen att tro att kvinnoavbíldningar från stenåldern föreställer gudinnor. Efter att Gimbutas kom ut med sina stora arbeten om neolitisk gudinnetro 1974, 1989 och 1991 blev det nästan omöjligt för akademiker att behandla ämnet på något annat sätt än att beslutsamt avvisa alla idéer i den riktningen. En uppsjö av böcker som avvisar ”myten om gudinnan” har sett dagens ljus.
Föreställningen om en förhistorisk gudinnetro har plötsligt blivit farlig, och subversiv, för det mansdominerande akademiska etablissemanget.Men redan i slutet av 60-talet kom det faktiskt ut några arbeten som föreslog att stenålderns kvinnoavbildningar istället skulle vara, exempelvis leksaker eller pornografi.
Denna omsvängning har påverkat synen på Çatalhöyük. Det team som just nu gräver ut Çatalhöyük verkar avvisa alla idéer att kvinnoavbildningarna skulle avbilda gudinnor. De verkar mena att vi visserligen inget kan veta om dessa figuriner, men att de själv ser gudinneteorin som en av de minst troliga (se ex.vis Hodder 2006.)
Utgrävaren Ian Hodder har tidigare, i sitt arbete "The Domestication of Europe" (Hodder 1990), gått igenom figurinerna i det neolitiska Europa utan att en enda gång ens ställa frågan om de skulle kunna ha haft en religiös innebörd. För Hodder verkar religion vara i det närmaste icke-existerande, han verkar i detta arbete vilja se kvinnofiguriner som allmänna symboler för hem, härd, och omvårdnad utan att närmare förklara varför avbildningar av dessa abstrakta symbolsystem skulle tillverkas över stora delar av Europa och Mellanöstern under just neolitikum.
Som James Mellaart påpekat ger Catalhöyök ett intryck av ett rikt religiöst liv, med sina altare, rituellt uppställda tjurhorn och annan parafernalia.
Att konsekvent tolka alla artefakter som icke-religiösa, är märkligt, och ger faktiskt ett etnocentriskt intryck.
Nu finns det emellertid också en figurin som har slående likheter med ett antal mycket senare skulpturer som definitivt har en religiös innebörd.
Den mest kända av de kvinnliga figurinerna från Catalhöyök föreställer nämligen en kvinna på en stol eller tron, med två leoparder som armstöd. Hon förefaller samtidigt föda ett barn. (Mellaart 1967: 184; se även Mellaart 1967: plansch IX). Ungefär tusen år senare återinner vi liknande bilder med kvinnor flankerade av leoparder från Hacilar, i samma region (Mellaart 1970).
Det är högst anmärkningsvärda avbildningar. Inte endast för det intryck av kraft och makt de ger, utan även för att de, i så hög grad i detalj påminner om ikonografin i Attiskulten, ca 7000 år senare
Som jag visat i en annan artikel spred sig kulten av gudinnan Kybele och guden Attis över romarriket från ca 200 f. Kr. Den hade kommit via Grekland, men kulten kom från början från den frygiska kulturen i Anatolien, dvs. just den region där Catalhöyök och Hacilar låg.
Gudinnan kallades, förutom Kybele, bland annat Gudarnas moder, och Den stora modern, och betjänades av ett kastrerat prästerskap som väckte ett stort uppseende, och en viss motvilja, i det patriarkala Rom.
Nu råkar det vara så att de centrala avbildningarna av Kybele just föreställer en kvinna flankerad av stora kattdjur (visserligen snarare lejon än leoparder!). Många av bilderna är nästan exakta motsvarigheter till statyetten från Çatalhöyük, exempelvis den som avbildas hos Vermaseren (1977: 73).
I dessa fall sitter Kybele, liksom en gång kvinnan i Çatalhöyük, just på någon form av tron, flankerad av kattdjuren.
Andra bilder påminner mer om de i Hacilar, dvs. kvinnor som avbildas tillsammans med kattdjur, men som inte sitter på någon form av tron.
Är det här en tillfällighet? Ja, anser somliga moderna forskare, som till exempel Lynn E Roller (1999: 27 ff) i sitt i övrigt utmärkta arbete om Kybelekulten, och anför som argument det långa tidsintervallet mellan avbildningarna. I övrigt ger hon en bild av ett neolitiskt samhälle i Çatalhöyük där gudar troligen inte dyrkas alls, men som präglas av totemism, och en önskan att kontrollera naturen. Det låter lite som de 1800-tals-evolutionister som trodde att tron på gudar kom sent, och att de mest "primitiva" folken "endast" var "totemister" eller "animister". Denna åsikt är idag allmänt diskrediterad i religionshistoriska sammanhang.
Men frågan kvarstår: hur kan de ikonografiska avbildningarna av en anatolisk gudinna vid vår tideräknings början vara så lika de avbildningar som återfunnits i Çatalhöyük från 7000 f. Kr? Det vore inte så konstigt om den typen av avbildningar vore vanliga i andra kulturer, men det är de sannerligen inte! Själv har jag aldrig någonsin sett en avbildning som liknar de anatoliska, från någon annan kultur. Det anatoliska kultmotivet är unikt – det liknar sig självt över tiden men inte något som återfunnits någon annanstans, i någon annan kontext än just den kult som spriddes från Anatolien.
Hur kan man då förklara varför sådana representationer var försvunna under en så lång tid? Vi vet att dessa regioner under årtusenden var utsatta för indoeuropeiska och andra invasioner, där patriarkala krigarkulturer kom att dominera regionen. Skulle det kunna vara så att en folklig dyrkan av den stora gudinnan levde kvar under ytan och att den slutligen, kanske 1000 f.kr. på nytt dök upp öppet i Anatolien, för att sedan sprida sig över Europa de närmaste tusen åren?
Omöjligt är det knappast, med tanke på den liknande process som verkar ägt rum i Indien, där de ”ariska” invasionerna slog sönder gudinnetron i ursprungskulturerna, som senare kom tillbaka i form av exempelvis dyrkan av Durga och Kali.
Den gudinnetro som av allt att döma var representerad i Catalhöyök, hade en lång livslängd. Den överlevde inte endast årtusenden av patriarkala invasioner, den kunde sedan sprida sig över hela medelhavsområdet. Och om man tittar lite på nätet, ser man att det även idag finns grupper som på ett eller annat sätt dyrkar ”Kybele”.
Den sociala kontexten förändras, och själva den inre föreställningen om vad det är man egentligen dyrkar förändras säkerligen drastiskt också. Men troligen inte allt. Troligen finns det något väsentligt kvar – något mer som förenar än en gemensam ikonografisk form. Bortom de sociala kontexterna ligger ett mysterium fördolt bakom termen ”gudinnetro”, eller bakom namn som "Kybele", och inför det är vi kanske inte så olika, oavsett vilken tid och plats vi har fötts i.
Referenser
Ian Hodder, The domestication of Europe : structure and contingency in Neolithic societies, Oxford, Basil Blackwell, 1990
Ian Hodder: The Leopard´s Tale: Uncovering the Mysteries of Çatalhöyük, Thames and Hudson, London 2006
James Mellaart, Catal Hüyük: A Neolithic Town in Anatolia, Thames and Hudson, London 1967
James Mellaart, Excavations at Hacilar 1-2, University Press, Edinburgh, 1970
Lynn E Roller, In Search of God the Mother: The Cult of Anatolian Cybele, University of California Press, 1999
Maarten J Vermaseren, Cybele and Attis: the Myth and the Cult, Thames and Hudson, London 1977
Romersk statyett av Kybele.
Erik Rodenborg
Vem är den högste guden i fornnordisk religion?
De flesta skulle nog svara Oden, några möjligen Tor. Någon med kännedom om jämförande indoeuropeisk mytologi skulle kanske svara Tyr.
Men för den som har funderat på vad som egentligen står i såväl Snorres Edda som i Valans spådom (eller Völvans spådom) i den poetiska Eddan är svaret ganska självklart.
Det är naturligtvis nornorna, framförallt Urd. De bestämmer ju över liv och död, över tillvaron och alla människors öden.
Så även i den till ytan så patriarkala världsbilden i de fornnordiska gudasagorna är det inte machogudarna som är mäktigast. Bakom dem skymtar de gåtfulla ödesgudinnorna som spinner ödets väv.
De var inte föremål för någon kult. Man kan undra sig varför. Man kanske inte trodde att ödets gudinnor lät sig bevekas...
Bilden: färöiskt frimärke föreställande Völvan.
Men för den som har funderat på vad som egentligen står i såväl Snorres Edda som i Valans spådom (eller Völvans spådom) i den poetiska Eddan är svaret ganska självklart.
Det är naturligtvis nornorna, framförallt Urd. De bestämmer ju över liv och död, över tillvaron och alla människors öden.
Så även i den till ytan så patriarkala världsbilden i de fornnordiska gudasagorna är det inte machogudarna som är mäktigast. Bakom dem skymtar de gåtfulla ödesgudinnorna som spinner ödets väv.
De var inte föremål för någon kult. Man kan undra sig varför. Man kanske inte trodde att ödets gudinnor lät sig bevekas...
Bilden: färöiskt frimärke föreställande Völvan.
Jungfrun av Guadalupe
Jungfrun av Guadalupe har under århundraden varit en symbol för den mexikanska kyrkan och även det mexikanska samhället. Bilden påstås vara övernaturligt skapad i december 1531, som ett tecken på att den uppenbarelse som bonden Juan Diego fick av den heliga jungfrun var sann. Problemet med den versionen är att berättelsen om Juan Diego och den mirakulösa duken först publicerades 1648, över hundra år efter det påstådda miraklet. Däremot finns det flera beskrivningar av helgedomen och även av bilden före 1648, men ingen nämner miraklet.
Men jungfrun av Guadalupe är både viktig och intressant oavsett vad man tror om miraklet. Den står för en självständig inhemsk "indiansk" version av kristendom, där bilden av Maria troligen påverkats av den tidigare kulten av den aztekiska jordgudinnan Tonantzin. Jungfrun av Guadalupe sågs som en kraft som försvarade urbefolkningens intressen mot de spanska myndigheterna. Under århundraden har den varit en symbol för de undertryckta, som har använts både under befrielsekampen mot spanjorerna och i lantbruksarbetares fackliga kamp. Även feminister har kunnat använda henne som symbol - se exempelvis artikeln "Demanding Social Equality" av Rhonda L. Barnes.
De som inte tror på miraklet tror ofta att bilden är målad av en indian. Samtidigt finns här en diskussion som påminner om den som förts om Turinskruden. Det har hävdats att tekniken i målningen, färgernas hållbarhet och avspeglingar som anses återfinnas i ögonen inte kan ha en naturlig förklaring.
Visionen/apparitionen kan mycket väl ha ägt rum, men den officiella versionen av hur den gick till får nog tas med flera matskedar salt.
Erik Rodenborg 2002
Men jungfrun av Guadalupe är både viktig och intressant oavsett vad man tror om miraklet. Den står för en självständig inhemsk "indiansk" version av kristendom, där bilden av Maria troligen påverkats av den tidigare kulten av den aztekiska jordgudinnan Tonantzin. Jungfrun av Guadalupe sågs som en kraft som försvarade urbefolkningens intressen mot de spanska myndigheterna. Under århundraden har den varit en symbol för de undertryckta, som har använts både under befrielsekampen mot spanjorerna och i lantbruksarbetares fackliga kamp. Även feminister har kunnat använda henne som symbol - se exempelvis artikeln "Demanding Social Equality" av Rhonda L. Barnes.
De som inte tror på miraklet tror ofta att bilden är målad av en indian. Samtidigt finns här en diskussion som påminner om den som förts om Turinskruden. Det har hävdats att tekniken i målningen, färgernas hållbarhet och avspeglingar som anses återfinnas i ögonen inte kan ha en naturlig förklaring.
Visionen/apparitionen kan mycket väl ha ägt rum, men den officiella versionen av hur den gick till får nog tas med flera matskedar salt.
Erik Rodenborg 2002
Hijras - varken män eller kvinnor
Jag har tidigare skrivit om Kybelekulten, den religiösa rörelse där åtminstone under sina sista århundraden de manliga prästerna var kastrerade – och vanligtvis klädde sig i kvinnokläder. Finns det något liknande idag?
Det närmaste man kan komma är förmodligen de s.k. Hijras i Indien. Ordet Hijra kommer i sig från ett ord som betyder skador på det manliga könsorganet. I Indien betecknar det en rörelse av (biologiska) män, som dyrkar gudinnan Bahuchara Mata, låter avlägsna både penis och testiklar, och klär sig i kvinnokläder. De anser sig själva vara ”vare sig män eller kvinnor”.
De hyllar i teorin en asexuell asketism, men i prakten tvingas en relativt stor del av dem leva på prostitution. Samtidigt anställs de ofta för att välsigna bröllop och födslar. Trots, eller snarare på grund av, deras kastrerade tillstånd, anses de rituellt kunna befrämja fruktsamheten. I motsats till Kybelekulten verkar den sexuella identiteten på ett sätt vara mer central än religionen, vilket visas av att en signifikant minoritet av Hijras är muslimer, och lyckas kombinera detta med dyrkan av gudinnan.
För att bli Hijras måste adepterna bevisa att de är impotenta, bland annat genom en rad tester om de verkligen inte kan fås att reagera sexuellt på kvinnor. Det är endast de som klarar dessa tester som accepteras som Hijras.
Den som verkligen vill ta steget fullt ut måste operera sig. Denna operation är förbjuden i Indien, och utförs följaktligen av medicinskt outbildade Hijras. Den sker i en ritual, där adepten ska fokusera på en bild av gudinnan, och försätta sig i trance.
Själva ingreppet sker genom ett enkelt snitt, som på några sekunder skiljer könsorganet från kroppen. Blödningen stoppas inte, eftersom det anses att manligheten försvinner genom blodet. Operationen är följaktligen potentiellt dödlig, även om den stora majoriteten överlever.
Hijras bor i egna hushåll, i ett delvis hierarkiskt system, med utsedda ledare. Ibland förekommer nationella konferenser, där dessa ledare samlas och diskuterar rörelsens verksamhet.
Ursprunget till Hijras är höljt i dunkel, men många tror att de uppkom under den muslimska tiden, när eunucker ofta tjänstgjorde i palatsen och i hovet och kunde ha stort anseende. Trots gudinnetron har islam ett högt anseende bland Hijras, och en del är som sagt muslimer.
Men även före islam fanns det i hinduiska, buddhistiska, och framförallt jainistiska skrifter diskussioner om androgynitet, ”tredje kön” och andra mellanting mellan män och kvinnor.
En skillnad mellan Hijras och många transsexuella i väst, är som nämnts att Hijras inte definierar sig som kvinnor, utan som ett tredje kön. Det finns en form av biologisk realism i detta. Hijras brukar konstatera att de inte kan föda barn, och att de följaktligen inte kan vara kvinnor.
Det är lite sorgligt att operationen inte är tillåten. Om den var det, skulle säkert en hel del dödsfall kunna undvikas. Att den förbjöds var inte ett resultat av hinduisk ortodoxi, utan av kolonialtidens kulturella förtryck. Den var tillåten fram till 1888.
Jag lovar att återkomma till denna intressanta rörelse.
Litteraturtips
Serena Nanda, Neither man nor woman: The Hijras in India, 1999.
Erik Rodenborg
Det närmaste man kan komma är förmodligen de s.k. Hijras i Indien. Ordet Hijra kommer i sig från ett ord som betyder skador på det manliga könsorganet. I Indien betecknar det en rörelse av (biologiska) män, som dyrkar gudinnan Bahuchara Mata, låter avlägsna både penis och testiklar, och klär sig i kvinnokläder. De anser sig själva vara ”vare sig män eller kvinnor”.
De hyllar i teorin en asexuell asketism, men i prakten tvingas en relativt stor del av dem leva på prostitution. Samtidigt anställs de ofta för att välsigna bröllop och födslar. Trots, eller snarare på grund av, deras kastrerade tillstånd, anses de rituellt kunna befrämja fruktsamheten. I motsats till Kybelekulten verkar den sexuella identiteten på ett sätt vara mer central än religionen, vilket visas av att en signifikant minoritet av Hijras är muslimer, och lyckas kombinera detta med dyrkan av gudinnan.
För att bli Hijras måste adepterna bevisa att de är impotenta, bland annat genom en rad tester om de verkligen inte kan fås att reagera sexuellt på kvinnor. Det är endast de som klarar dessa tester som accepteras som Hijras.
Den som verkligen vill ta steget fullt ut måste operera sig. Denna operation är förbjuden i Indien, och utförs följaktligen av medicinskt outbildade Hijras. Den sker i en ritual, där adepten ska fokusera på en bild av gudinnan, och försätta sig i trance.
Själva ingreppet sker genom ett enkelt snitt, som på några sekunder skiljer könsorganet från kroppen. Blödningen stoppas inte, eftersom det anses att manligheten försvinner genom blodet. Operationen är följaktligen potentiellt dödlig, även om den stora majoriteten överlever.
Hijras bor i egna hushåll, i ett delvis hierarkiskt system, med utsedda ledare. Ibland förekommer nationella konferenser, där dessa ledare samlas och diskuterar rörelsens verksamhet.
Ursprunget till Hijras är höljt i dunkel, men många tror att de uppkom under den muslimska tiden, när eunucker ofta tjänstgjorde i palatsen och i hovet och kunde ha stort anseende. Trots gudinnetron har islam ett högt anseende bland Hijras, och en del är som sagt muslimer.
Men även före islam fanns det i hinduiska, buddhistiska, och framförallt jainistiska skrifter diskussioner om androgynitet, ”tredje kön” och andra mellanting mellan män och kvinnor.
En skillnad mellan Hijras och många transsexuella i väst, är som nämnts att Hijras inte definierar sig som kvinnor, utan som ett tredje kön. Det finns en form av biologisk realism i detta. Hijras brukar konstatera att de inte kan föda barn, och att de följaktligen inte kan vara kvinnor.
Det är lite sorgligt att operationen inte är tillåten. Om den var det, skulle säkert en hel del dödsfall kunna undvikas. Att den förbjöds var inte ett resultat av hinduisk ortodoxi, utan av kolonialtidens kulturella förtryck. Den var tillåten fram till 1888.
Jag lovar att återkomma till denna intressanta rörelse.
Litteraturtips
Serena Nanda, Neither man nor woman: The Hijras in India, 1999.
Erik Rodenborg
Sunday, July 24, 2011
Kybele, Attis och de kastrerade prästerna
”Attiskulten” har alltid fascinerat mig. Jag minns när jag hade en muntlig tentamen i religionshistoria, den 16 december 1983. Läraren var vänlig nog att låta mig välja vilket ämne jag ville ta upp först. Jag svarade, utan att tveka en sekund, ”Attiskulten”. Och sedan kom alla detaljerna som ett rinnande vatten, i synnerhet de som hade anknytning till den rituella kastreringen och ”blodets dag”, Dies Sanguinis, den 24 mars.
Vad jag inte visste då var att det ytterligare finns ett skäl till varför denna kult är ovanligt intressant. Det är att den gudom som egentligen är viktigast i den egentligen felbenämnda kulten, gudinnan Kybele, i den romerska ikonografin ibland ser ut som en nästan identisk kopia av den figurin från ca 7000 f.kr. som återfanns i Çatalhöyük i Anatolien i det nuvarande Turkiet i början av 1960-talet! I båda fallen ser vi en kvinna sittande på en tron eller stol, med armarna vilande på två stora kattdjur, på Çatalhöyük-figurinen leoparder, på den romerska lejon. I närheten av Çatalhöyük finns Hacilar, där utgrävningar också pågick i tidigt 60-tal. Där har andra figuriner påträffats med stora likheter med hellenistiska och romerska avbildningar av Kybele.
Det här skulle kanske kunna ses som ett rent sammanträffande, om det inte vore så att den så kallade ”Attiskulten” hade sitt ursprung just i Anatolien. Den nästan bokstavligen ”importerades” till Rom 204 f.kr., genom ett officiellt beslut - enligt traditionen för att oraklet i Delfi hade sagt att det skulle kunna ge Rom segern i kriget mot Hannibal och Kartago.
Trots detta är det inte riktigt politiskt korrekt idag i den akademiska världen att erkänna det sambandet. I Lynn E Rollers ambitiösa, och läsvärda, verk om kulten av Kybele, "In Search of God the Mother: The Cult of Anatolian Cybele", försöker hon bortförklara detta på ett för mig mycket svårbegripligt sätt. Det är sant att det finns ett enormt tidsgap mellan figurinerna från Hacilar och Çatalhöyük och senare avbildningar av den frygiska gudinnan, men för mig väger de oerhörda ikonografiska likheterna tyngre än detta argument.
Under årtusenden efter den neolitiska anatoliska kulturen utsattes regionen av upprepade invasioner och invandringar av indoeuropeiska folk. Det anmärkningsvärda var att de snabbt utvecklade egna varianter av gudinnekult, som blev ovanligt centrala i religionen i jämförelse med andra indoeuropeiska folk. Hettiternas främsta gudom blev solgudinnan från Arinna, och en senare, ”neo-hettitisk” civilisation dyrkade en gudinna med namn Kubebe (det råder delade meningar om det finns ett samband mellan det namnet och namnet Kybele).
Men det direkta ursprunget till den Kybele som dyrkades i den hellenistiska världen och senare i romarriket är den frygiska gudinnan, som helt enkelt kallades Matar (moder). Ett av hennes epitet var kubileya, ett ord som antas hänsyfta på bergen i regionen. Gudinnan kallades kanske i vissa sammanhang för ”Bergens moder”. Enligt vissa forkare är detta ord upphovet till namnet "Kybele".
I början av 500-talet f.kr. kom hon till Grekland, och mötte uppenbarligen ett visst motstånd. Enligt en berättelse från antiken kom en av Kybeles präster till Aten, och försökte inviga kvinnorna i kultens mysterier. Han blev dödad av atenarna, och som svar kom en pest till Aten, som drabbade befolkningen svårt. Man trodde att det var gudinnan som hade hämnats, och ett tempel byggdes till henne för att blidka henne.
Det var i Grekland som Attis blev en del av kulten, som en gud som var kopplad till gudinnan. Den myt om Attis och Kybele som var allmänt känd i romarriket, verkar uppkommit först under den hellenistiska tiden.
Under hellenistisk tid helleniserades även den ursprungliga kulten i Frygien. Här finns för övrigt ett intressant dokument från det första eller andra århundradet f.kr. om en lokal kult i Lydien, en grupp som ställde höga krav på medlemmarna och deras moral, i synnerhet sexualmoral. Med tanke på det rykte som kulten av Kybele senare fick är det ganska intressant.
Det är under hellenistisk tid som de första uppgifterna kommer om att de manliga prästerna, ”Galli”, var kastrerade. De beskrivs dessutom som feminiserade, de hade långt hår, och gick i kvinnokläder. Det bör nämnas att det hela tiden fanns prästinnor i Kybelekulten. Det var endast de manliga prästerna som var tvungna att genomföra kroppsliga ingrepp för att godkännas som präster.
Till Rom kom Kybelekulten som nämnts 204 f.kr, med en staty, direkt importerad från Frygien. Den fick ett starkt stöd av den romerska staten, dess uppgift var ju att garantera Rom segern över Kartago. Samtidigt uppstod gradvis en spänning mellan prästerskapet och den romerska intelligentian.
Nästan alla litterära källor från romersk tid om kulten är nedlåtande. Dess processioner hånas som primitiva, och framförallt hånas de kastrerade manliga prästerna. De kallas ”halv-män”, och får en hel del andra epitet. Ett av de mest kända uttalandena mot kulten kommer från Catullus, som i en dikt låter huvudpersonen be till gudinnan: ”Stora gudinna, gudinnan Kybele… låt allt ditt vansinne hålla sig borta från mitt hem. Driv andra till vanvett, driv andra till galenskap”.
Trots motståndet förbjöds aldrig kulten, men romerska medborgare förbjöds efter ett tag att vara präster i den.
Med början den 15 mars hölls i Rom varje år en festival till Kybele och Attis. Den byggde på den kända myten om Kybele och Attis, där Attis är Kybeles älskare, som dör efter att ha frivilligt ha kastrerat sig, som en självbestraffning efter att ha varit otrogen. Den 22 mars var i festivalen dagen för Attis död, den 23 mars en sorgedag. Den 24 mars, Dies Sanguinis, var en dag för självspäkningar, prästerna piskade sig själva tills blodet flöt. Det anses ofta att det framförallt var på denna dag som den rituella kastreringen av de blivande prästerna ägde rum. Dagen efter, den 25 mars, var en glädjedag, med närmast karnevalliknande processioner på Roms gator.
Nu var kastrerade män inte någon ovanlighet i Rom, men de var i allmänhet slavar eller andra personer med låg social ställning. Att de manliga prästerna i en kult, som officiellt var kopplad till, och beskyddad av, statsmakten, var kastrerade, och oftast framträdde i kvinnokläder, kan förklara det starka och hårda motståndet.
Annars kan nämnas att Kybelekulten i hög grad verkar ha rekryterat från samhällets lägre skikt.
Mot slutet av kejsartiden snarast stärktes kultens ställning, kanske beroende på de politiska behoven att integrera icke-romerska kulter i det officiella religiösa livet. Romarriket var internationellt, och lojaliteten hos de icke-romerska folken kunde stärkas om deras gudar togs på större allvar.
I och med kristendomens seger krossades, naturligtvis, Kybelekulten, och det ganska snabbt. Den förbjöds av kejsar Theodosius, och den var ganska lätt att krossa, då den var impopulär också hos stora delar av den ”hedniska” intelligentian. Men det bör noteras att Julianus ”Avfällingen”, den siste hedniska kejsaren, öppet hyllade kulten av Kybele, och i dess myter såg en djupare, filosofisk sanning.
Kyrkofadern Augustinus kommenterar Kybelekulten i hårda ordalag. Han menade att hon ingalunda var ”Gudars moder”, ett av hennes epitet, utan demoners moder. Han kommenterade att de enligt honom obscena ceremonierna på Roms gator visserligen innefattade denna ”Gudars moder”, men att inga andra mödrar, inte ens mödrarna till ceremoniernas deltagare, skulle vilja ha någon del av dessa skändligheter.
Att män frivilligt kastrerade sig, frivilligt gjorde sig ”till kvinnor”, var hotande för många. Och medan Isis fick en renässans när kyrkans grepp över Europa började försvagas, dröjde det längre för "Gudars moder”. Det är nog först i och med queer-rörelsen som kulten av henne på allvar börjar bli en del av den nyhedniska miljön.
Erik Rodenborg
Kybele flankerad av två lejon.
Vad jag inte visste då var att det ytterligare finns ett skäl till varför denna kult är ovanligt intressant. Det är att den gudom som egentligen är viktigast i den egentligen felbenämnda kulten, gudinnan Kybele, i den romerska ikonografin ibland ser ut som en nästan identisk kopia av den figurin från ca 7000 f.kr. som återfanns i Çatalhöyük i Anatolien i det nuvarande Turkiet i början av 1960-talet! I båda fallen ser vi en kvinna sittande på en tron eller stol, med armarna vilande på två stora kattdjur, på Çatalhöyük-figurinen leoparder, på den romerska lejon. I närheten av Çatalhöyük finns Hacilar, där utgrävningar också pågick i tidigt 60-tal. Där har andra figuriner påträffats med stora likheter med hellenistiska och romerska avbildningar av Kybele.
Det här skulle kanske kunna ses som ett rent sammanträffande, om det inte vore så att den så kallade ”Attiskulten” hade sitt ursprung just i Anatolien. Den nästan bokstavligen ”importerades” till Rom 204 f.kr., genom ett officiellt beslut - enligt traditionen för att oraklet i Delfi hade sagt att det skulle kunna ge Rom segern i kriget mot Hannibal och Kartago.
Trots detta är det inte riktigt politiskt korrekt idag i den akademiska världen att erkänna det sambandet. I Lynn E Rollers ambitiösa, och läsvärda, verk om kulten av Kybele, "In Search of God the Mother: The Cult of Anatolian Cybele", försöker hon bortförklara detta på ett för mig mycket svårbegripligt sätt. Det är sant att det finns ett enormt tidsgap mellan figurinerna från Hacilar och Çatalhöyük och senare avbildningar av den frygiska gudinnan, men för mig väger de oerhörda ikonografiska likheterna tyngre än detta argument.
Under årtusenden efter den neolitiska anatoliska kulturen utsattes regionen av upprepade invasioner och invandringar av indoeuropeiska folk. Det anmärkningsvärda var att de snabbt utvecklade egna varianter av gudinnekult, som blev ovanligt centrala i religionen i jämförelse med andra indoeuropeiska folk. Hettiternas främsta gudom blev solgudinnan från Arinna, och en senare, ”neo-hettitisk” civilisation dyrkade en gudinna med namn Kubebe (det råder delade meningar om det finns ett samband mellan det namnet och namnet Kybele).
Men det direkta ursprunget till den Kybele som dyrkades i den hellenistiska världen och senare i romarriket är den frygiska gudinnan, som helt enkelt kallades Matar (moder). Ett av hennes epitet var kubileya, ett ord som antas hänsyfta på bergen i regionen. Gudinnan kallades kanske i vissa sammanhang för ”Bergens moder”. Enligt vissa forkare är detta ord upphovet till namnet "Kybele".
I början av 500-talet f.kr. kom hon till Grekland, och mötte uppenbarligen ett visst motstånd. Enligt en berättelse från antiken kom en av Kybeles präster till Aten, och försökte inviga kvinnorna i kultens mysterier. Han blev dödad av atenarna, och som svar kom en pest till Aten, som drabbade befolkningen svårt. Man trodde att det var gudinnan som hade hämnats, och ett tempel byggdes till henne för att blidka henne.
Det var i Grekland som Attis blev en del av kulten, som en gud som var kopplad till gudinnan. Den myt om Attis och Kybele som var allmänt känd i romarriket, verkar uppkommit först under den hellenistiska tiden.
Under hellenistisk tid helleniserades även den ursprungliga kulten i Frygien. Här finns för övrigt ett intressant dokument från det första eller andra århundradet f.kr. om en lokal kult i Lydien, en grupp som ställde höga krav på medlemmarna och deras moral, i synnerhet sexualmoral. Med tanke på det rykte som kulten av Kybele senare fick är det ganska intressant.
Det är under hellenistisk tid som de första uppgifterna kommer om att de manliga prästerna, ”Galli”, var kastrerade. De beskrivs dessutom som feminiserade, de hade långt hår, och gick i kvinnokläder. Det bör nämnas att det hela tiden fanns prästinnor i Kybelekulten. Det var endast de manliga prästerna som var tvungna att genomföra kroppsliga ingrepp för att godkännas som präster.
Till Rom kom Kybelekulten som nämnts 204 f.kr, med en staty, direkt importerad från Frygien. Den fick ett starkt stöd av den romerska staten, dess uppgift var ju att garantera Rom segern över Kartago. Samtidigt uppstod gradvis en spänning mellan prästerskapet och den romerska intelligentian.
Nästan alla litterära källor från romersk tid om kulten är nedlåtande. Dess processioner hånas som primitiva, och framförallt hånas de kastrerade manliga prästerna. De kallas ”halv-män”, och får en hel del andra epitet. Ett av de mest kända uttalandena mot kulten kommer från Catullus, som i en dikt låter huvudpersonen be till gudinnan: ”Stora gudinna, gudinnan Kybele… låt allt ditt vansinne hålla sig borta från mitt hem. Driv andra till vanvett, driv andra till galenskap”.
Trots motståndet förbjöds aldrig kulten, men romerska medborgare förbjöds efter ett tag att vara präster i den.
Med början den 15 mars hölls i Rom varje år en festival till Kybele och Attis. Den byggde på den kända myten om Kybele och Attis, där Attis är Kybeles älskare, som dör efter att ha frivilligt ha kastrerat sig, som en självbestraffning efter att ha varit otrogen. Den 22 mars var i festivalen dagen för Attis död, den 23 mars en sorgedag. Den 24 mars, Dies Sanguinis, var en dag för självspäkningar, prästerna piskade sig själva tills blodet flöt. Det anses ofta att det framförallt var på denna dag som den rituella kastreringen av de blivande prästerna ägde rum. Dagen efter, den 25 mars, var en glädjedag, med närmast karnevalliknande processioner på Roms gator.
Nu var kastrerade män inte någon ovanlighet i Rom, men de var i allmänhet slavar eller andra personer med låg social ställning. Att de manliga prästerna i en kult, som officiellt var kopplad till, och beskyddad av, statsmakten, var kastrerade, och oftast framträdde i kvinnokläder, kan förklara det starka och hårda motståndet.
Annars kan nämnas att Kybelekulten i hög grad verkar ha rekryterat från samhällets lägre skikt.
Mot slutet av kejsartiden snarast stärktes kultens ställning, kanske beroende på de politiska behoven att integrera icke-romerska kulter i det officiella religiösa livet. Romarriket var internationellt, och lojaliteten hos de icke-romerska folken kunde stärkas om deras gudar togs på större allvar.
I och med kristendomens seger krossades, naturligtvis, Kybelekulten, och det ganska snabbt. Den förbjöds av kejsar Theodosius, och den var ganska lätt att krossa, då den var impopulär också hos stora delar av den ”hedniska” intelligentian. Men det bör noteras att Julianus ”Avfällingen”, den siste hedniska kejsaren, öppet hyllade kulten av Kybele, och i dess myter såg en djupare, filosofisk sanning.
Kyrkofadern Augustinus kommenterar Kybelekulten i hårda ordalag. Han menade att hon ingalunda var ”Gudars moder”, ett av hennes epitet, utan demoners moder. Han kommenterade att de enligt honom obscena ceremonierna på Roms gator visserligen innefattade denna ”Gudars moder”, men att inga andra mödrar, inte ens mödrarna till ceremoniernas deltagare, skulle vilja ha någon del av dessa skändligheter.
Att män frivilligt kastrerade sig, frivilligt gjorde sig ”till kvinnor”, var hotande för många. Och medan Isis fick en renässans när kyrkans grepp över Europa började försvagas, dröjde det längre för "Gudars moder”. Det är nog först i och med queer-rörelsen som kulten av henne på allvar börjar bli en del av den nyhedniska miljön.
Erik Rodenborg
Kybele flankerad av två lejon.
Snorvipa, kolaren och skogsrået
Den här berättelsen som följer är en sammanfattning av olika varianter av en känd sägen, som jag funnit på Stockholms folkminnesarkiv. Den har aldrig berättats på just detta sätt, men det finns många berättelser med detta tema. När jag skulle berätta den i ett föredrag jag höll om rådarväsen på Gudinneveckan i Näsåker 2008 höll jag faktiskt på att börja gråta.
”Det var en kolare som skötte milan ute i skogen. Han sätt där på nätter och dagar, och det var ganska ensamt. Han drömde om att slippa att sitta där, och om sin fästmö i byn.
Så en kväll tyckte han att han hörde något. När han tittade upp såg han en kvinna som stod och tittade på honom. Hon var så oerhört vacker, och det var något med hennes ögon som trollband honom. Hon sa att hon frös och frågade om hon fick sitta ned. Han sade genast ja, och de började prata med varandra.
Hon stannade kvar i stugan vid milan, och de blev efter ett tag tillsammans. Det var både fint och praktiskt, för hon verkade vara så stark. Hon kunde hjälpa till med milan på ett sätt som ingen karl kunde. Och hon var inte bara stark - hon verkade på ett rent övernaturligt sätt veta om det var något problem med milan. Så fort det var något, kände hon på sig det, och gick dit och fixade saken.
De fick efter ett tag flera barn. De var lyckliga, även om han då och då undrade vem hon var, och om det kanske var något trolltyg över det hela. En dag beslöt han sig för att fråga en vis man om saken.
Efter att ha talat med honom blev kolaren rädd. Kvinnan han hade träffat måste vara rånda, skogsrået, och det innebar problem. Vad skulle prästen säga, vad skulle andra alla säga… De kunde ju inte gärna gifta sig kyrkligt heller.
Men den vise mannen visste på råd. Han berättade att alla skogsrån hade en svaghet. De behärskade inte alla djur i skogen, som man kunde tro. Vargarna var deras naturliga fiender.
Så nu tog en listig plan form i kolarens huvud. Han berättade för skogsrået (för nu visste han ju att det var henne som han hade fått som fästmö), att han tyckte att hon borde visa upp sig för hans föräldrar. Det måste man ju göra, på det sättet skulle det hela bli mer officiellt. Hon blev så glad, det här hade hon väntat på länge. Hon såg det som ett bevis på att han verkligen älskade henne.
Det närmade sig jul och isen hade frusit. Kolaren tog hästen och fästmön/skogsrået och deras gemensamma barn fick sitta i släden. De körde över den frusna isen.
Nu kom stunden han hade väntat på. Fyra vargar sprang över isen och började jaga dem. Han skar av repet så att släden skulle stanna. Vargarna skulle äta upp modern och barnen och han skulle äntligen bli fri från henne.
När skogsrået såg vad han tänkte göra började hon vädja till honom. Hon ropade: ’Om du nu vill döda mig, som har hjälpt dig under alla dessa år, får du väl göra det, men du kan väl åtminstone förbarma dig över lilla Snorvipa.’ Snorvipa vad deras minsta barn som älskades djupt av både modern och syskonen. Men mannen var obeveklig. De måste dö, han ville väl vara en anständig kristen och inte beblanda sig med trolltyg.
Då förändrades hennes röst. Från att vädja började den låta mer hotfull. Hon sade, mycket bestämt: ’Jag kan inte hindra att du gör detta för mot vargar har jag inget försvar, men om du inte ändrar dig kommer loppor och löss att äta upp dig.’ Han fnös och stack iväg och lämnade henne och barnen åt sitt öde.
Kolaren kom hem till sin hemby och lade sig att sova, nöjd med att han hade blivit fri från allt trolltyg. Dagen efter fanns ingenting kvar av honom, bara lite stoft. På natten hade loppor och löss ätit upp honom.”
Det finns som sagt många variationer på denna berättelse och alla innehåller inte slutet med loppor och löss. Men för mig är det självklart att ta med den delen i min version. Om den hjärtlöse mannen hade klarat sig till slut skulle ju den redan outhärdliga historien ha blivit än mer outhärdlig...
Erik Rodenborg 2009
”Det var en kolare som skötte milan ute i skogen. Han sätt där på nätter och dagar, och det var ganska ensamt. Han drömde om att slippa att sitta där, och om sin fästmö i byn.
Så en kväll tyckte han att han hörde något. När han tittade upp såg han en kvinna som stod och tittade på honom. Hon var så oerhört vacker, och det var något med hennes ögon som trollband honom. Hon sa att hon frös och frågade om hon fick sitta ned. Han sade genast ja, och de började prata med varandra.
Hon stannade kvar i stugan vid milan, och de blev efter ett tag tillsammans. Det var både fint och praktiskt, för hon verkade vara så stark. Hon kunde hjälpa till med milan på ett sätt som ingen karl kunde. Och hon var inte bara stark - hon verkade på ett rent övernaturligt sätt veta om det var något problem med milan. Så fort det var något, kände hon på sig det, och gick dit och fixade saken.
De fick efter ett tag flera barn. De var lyckliga, även om han då och då undrade vem hon var, och om det kanske var något trolltyg över det hela. En dag beslöt han sig för att fråga en vis man om saken.
Efter att ha talat med honom blev kolaren rädd. Kvinnan han hade träffat måste vara rånda, skogsrået, och det innebar problem. Vad skulle prästen säga, vad skulle andra alla säga… De kunde ju inte gärna gifta sig kyrkligt heller.
Men den vise mannen visste på råd. Han berättade att alla skogsrån hade en svaghet. De behärskade inte alla djur i skogen, som man kunde tro. Vargarna var deras naturliga fiender.
Så nu tog en listig plan form i kolarens huvud. Han berättade för skogsrået (för nu visste han ju att det var henne som han hade fått som fästmö), att han tyckte att hon borde visa upp sig för hans föräldrar. Det måste man ju göra, på det sättet skulle det hela bli mer officiellt. Hon blev så glad, det här hade hon väntat på länge. Hon såg det som ett bevis på att han verkligen älskade henne.
Det närmade sig jul och isen hade frusit. Kolaren tog hästen och fästmön/skogsrået och deras gemensamma barn fick sitta i släden. De körde över den frusna isen.
Nu kom stunden han hade väntat på. Fyra vargar sprang över isen och började jaga dem. Han skar av repet så att släden skulle stanna. Vargarna skulle äta upp modern och barnen och han skulle äntligen bli fri från henne.
När skogsrået såg vad han tänkte göra började hon vädja till honom. Hon ropade: ’Om du nu vill döda mig, som har hjälpt dig under alla dessa år, får du väl göra det, men du kan väl åtminstone förbarma dig över lilla Snorvipa.’ Snorvipa vad deras minsta barn som älskades djupt av både modern och syskonen. Men mannen var obeveklig. De måste dö, han ville väl vara en anständig kristen och inte beblanda sig med trolltyg.
Då förändrades hennes röst. Från att vädja började den låta mer hotfull. Hon sade, mycket bestämt: ’Jag kan inte hindra att du gör detta för mot vargar har jag inget försvar, men om du inte ändrar dig kommer loppor och löss att äta upp dig.’ Han fnös och stack iväg och lämnade henne och barnen åt sitt öde.
Kolaren kom hem till sin hemby och lade sig att sova, nöjd med att han hade blivit fri från allt trolltyg. Dagen efter fanns ingenting kvar av honom, bara lite stoft. På natten hade loppor och löss ätit upp honom.”
Det finns som sagt många variationer på denna berättelse och alla innehåller inte slutet med loppor och löss. Men för mig är det självklart att ta med den delen i min version. Om den hjärtlöse mannen hade klarat sig till slut skulle ju den redan outhärdliga historien ha blivit än mer outhärdlig...
Erik Rodenborg 2009
När naturen var kvinnlig
/Om skogsrået och andra rån. Publicerad i Socialisten mars 2005. Internetversionen är ändrad på några punkter./
När man nämner ordet skogsrå kommer de flesta människor att tänka på en kvinnlig entitet, som förför män i skogen. Män som sedan blir grubblande, inåtvända eller rentav galna.
För ett tag sedan började Arla att ”informera” om skogsrån på mjölkpaketen. Där fick vi reda på att skogsrået ”var en farlig typ som lockade framförallt unga kärlekskranka män i fördärv och ond bråd död”.
Om vi bortser från det där med ”ond, bråd död” som i stort sett är ett rent påhitt från Arlas sida, är denna bild av skogsrået vitt spridd, och svårutrotad. Även en etablerad folklorist som Jan-Öijvind Swahn hade mage att döpa ett kapitel om skogsrået till ”Skogsrået – folktrons pinuppa”. Men även om bilden är spridd stämmer den inte speciellt bra med vad vi vet från folkminnesanteckningar.
Skogsrået var inte huvudsakligen en sexuell varelse, utan ett ”rå” (”rådare” i betydelsen härskare). Skogsrået, sjö- eller havsrået, och bergsrået var (vanligtvis) kvinnliga väsen som härskade över skogen, sjön, havet och bergen. Skogsrået rådde över skogens villebråd, havsrået kunde förhindra eller framkalla stormar, och bergsrået vakade framförallt över malmen i gruvorna, och hindrade ofta människor från att upptäcka dessa fyndigheter. Om den vilda naturen dominerades av kvinnliga väsen var rådarna över det människan skapat oftare könlösa eller manliga.
Skogsrået dyrkades med all sannolikhet under förkristen tid, och så sent som under 1800-talet finns folkloristiska anteckningar om hur människor offrade till skogsrået, till exempel tobak eller mynt på en stubbe. Skogsrået kunde också hjälpa till vid milan, och varna för olyckor. Den jägare som var vänlig mot skogsrået fick nästan alltid god jaktlycka, medan den som på något sätt hade retat rået fick åka hem tomhänt. Det finns ganska så många beskrivningar om hur vallflickor vid fäbodarna får hjälp av skogsrån vid djurskötseln, liksom att de byter sin boskap mot skogsrået. Det finns också berättelser om hur skogsrået straffar de jägare som orsakar djuren onödig plåga, eller skjuter mer än de behöver för att äta.
Många berättelser om skogsrån beskriver dem som hjälpsamma och vänliga, om än ganska så lättretade. I en vacker berättelse från Värmland berättar en ung kvinna att hon hade träffat skogsrået i skogen två gånger. Hon hade lärt sig att man skulle undvika att tala med skogsrån så hon sade inget utan skyndade sig iväg. Men, tyckte hon, skogsrået hade lett så vänligt mot henne att hon nu bestämt sig för att om hon träffar det en tredje gång skulle hon ta mod till sig och börja prata med henne!
Den katolska kyrkan var i allmänhet tolerant mot folktrons väsen, men när protestanterna tog makten, startades en kampanj mot dessa, som sågs som demoner som skulle bekämpas. Detta påverkade bilden av bland annat skogsrån, som kom att uppfattas som demoner eller fallna änglar. Att den bilden skulle vara ursprunglig är helt uteslutet. Skogsråtron har helt klart sitt ursprung i förkristna föreställningar om ”rådare” över djur och natur, och de beskrivs inte heller som speciellt onda i sägner och andra berättelser.
Motsättningen mellan den folkliga religiositeten och den härskande makten kanske inte började med kristendomen. Det finns sägner om hur Oden med sitt krigarfölje ”jagar” och dödar skogsrån. Om dessa sägner har sina rötter tillbaka i förkristen tid, vilket inte verkar osannolikt, har det kanske redan före kristenhetens seger funnits en motsättning mellan de härskandes religion och den folkliga tron på kvinnliga naturväsen. Oden var en aristokratisk gud, och det är inte en tillfällighet att många rasistiska och nynazistiska grupper idag stoltserar med att de ”dyrkar Oden”. Skogsrået var inte intressant för de härskande, men hade en viktig betydelse för den stora majoriteten av fattiga människor som bodde intill skogar.
Därför talar det mesta för att föreställningen om skogsrån är mycket gammal, äldre än kristendomen, men också äldre än vad som brukar kallas ”asatro”. Oavsett vilken religion som de härskande hade fortsatte befolkningen på landsbygden att tro på övernaturliga ”rådare” över naturen. Och i Sverige var som sagt, i motsats till hur det var i exempelvis Finland, dessa väsen praktiskt alltid kvinnliga.
Man kan i uppteckningarna om skogsrån, speciellt från södra Sverige, se vad som delvis måste vara effekter av kyrkans försök att demonisera dem. Många är berättelserna om hur skogsrået lurar människor att gå vilse. Man kan gå runt och runt, och ständigt komma tillbaka till samma plats. Men om man exempelvis vänder tröjan ut och in eller nämner Jesu namn, bryts förtrollningen och man upptäcker var man är någonstans, samtidigt som man i bakgrunden kan höra skogsråets retfulla skratt. (Men i slutändan klarade sig människorna praktiskt taget alltid i sådana fall, så det handlade inte heller här om ”ond, bråd död”.)
Men hur är det med de sexuella inslagen? De fanns förvisso, men endast en relativt liten minoritet av berättelserna om skogsrån, cirka tio procent, innehåller sexuella inslag. Och i dessa berättelser framställs skogsrået för övrigt inte alls, i motsats till vad Jan-Öijvind Swahn antyder i sin rubrik, som ett sexuellt objekt för män. Hon är ett sexuellt subjekt, det är männen som är i underläge och ibland tvingas till sexuellt umgänge för att exempelvis få god jaktlycka.
Vad den kristna kyrkan aldrig lyckades med, lyckades ”moderniteten” och sekulariseringen med. Tron på skogsrån dog i praktiken helt ut under sent 18- och tidigt 1900-tal. Det gäller för övrigt också tron på kvinnliga naturrån överhuvudtaget, medan jag faktiskt har hört talas om en och annan som fortfarande tro på tomtar (en manlig typ av gårdsrån).
På sätt och vis känns det lite tråkigt. En skogspromenad skulle vara lite mer spännande om man kunde tänka sig att när som helst stöta på ett skogsrå.
Erik Rodenborg 2005
När man nämner ordet skogsrå kommer de flesta människor att tänka på en kvinnlig entitet, som förför män i skogen. Män som sedan blir grubblande, inåtvända eller rentav galna.
För ett tag sedan började Arla att ”informera” om skogsrån på mjölkpaketen. Där fick vi reda på att skogsrået ”var en farlig typ som lockade framförallt unga kärlekskranka män i fördärv och ond bråd död”.
Om vi bortser från det där med ”ond, bråd död” som i stort sett är ett rent påhitt från Arlas sida, är denna bild av skogsrået vitt spridd, och svårutrotad. Även en etablerad folklorist som Jan-Öijvind Swahn hade mage att döpa ett kapitel om skogsrået till ”Skogsrået – folktrons pinuppa”. Men även om bilden är spridd stämmer den inte speciellt bra med vad vi vet från folkminnesanteckningar.
Skogsrået var inte huvudsakligen en sexuell varelse, utan ett ”rå” (”rådare” i betydelsen härskare). Skogsrået, sjö- eller havsrået, och bergsrået var (vanligtvis) kvinnliga väsen som härskade över skogen, sjön, havet och bergen. Skogsrået rådde över skogens villebråd, havsrået kunde förhindra eller framkalla stormar, och bergsrået vakade framförallt över malmen i gruvorna, och hindrade ofta människor från att upptäcka dessa fyndigheter. Om den vilda naturen dominerades av kvinnliga väsen var rådarna över det människan skapat oftare könlösa eller manliga.
Skogsrået dyrkades med all sannolikhet under förkristen tid, och så sent som under 1800-talet finns folkloristiska anteckningar om hur människor offrade till skogsrået, till exempel tobak eller mynt på en stubbe. Skogsrået kunde också hjälpa till vid milan, och varna för olyckor. Den jägare som var vänlig mot skogsrået fick nästan alltid god jaktlycka, medan den som på något sätt hade retat rået fick åka hem tomhänt. Det finns ganska så många beskrivningar om hur vallflickor vid fäbodarna får hjälp av skogsrån vid djurskötseln, liksom att de byter sin boskap mot skogsrået. Det finns också berättelser om hur skogsrået straffar de jägare som orsakar djuren onödig plåga, eller skjuter mer än de behöver för att äta.
Många berättelser om skogsrån beskriver dem som hjälpsamma och vänliga, om än ganska så lättretade. I en vacker berättelse från Värmland berättar en ung kvinna att hon hade träffat skogsrået i skogen två gånger. Hon hade lärt sig att man skulle undvika att tala med skogsrån så hon sade inget utan skyndade sig iväg. Men, tyckte hon, skogsrået hade lett så vänligt mot henne att hon nu bestämt sig för att om hon träffar det en tredje gång skulle hon ta mod till sig och börja prata med henne!
Den katolska kyrkan var i allmänhet tolerant mot folktrons väsen, men när protestanterna tog makten, startades en kampanj mot dessa, som sågs som demoner som skulle bekämpas. Detta påverkade bilden av bland annat skogsrån, som kom att uppfattas som demoner eller fallna änglar. Att den bilden skulle vara ursprunglig är helt uteslutet. Skogsråtron har helt klart sitt ursprung i förkristna föreställningar om ”rådare” över djur och natur, och de beskrivs inte heller som speciellt onda i sägner och andra berättelser.
Motsättningen mellan den folkliga religiositeten och den härskande makten kanske inte började med kristendomen. Det finns sägner om hur Oden med sitt krigarfölje ”jagar” och dödar skogsrån. Om dessa sägner har sina rötter tillbaka i förkristen tid, vilket inte verkar osannolikt, har det kanske redan före kristenhetens seger funnits en motsättning mellan de härskandes religion och den folkliga tron på kvinnliga naturväsen. Oden var en aristokratisk gud, och det är inte en tillfällighet att många rasistiska och nynazistiska grupper idag stoltserar med att de ”dyrkar Oden”. Skogsrået var inte intressant för de härskande, men hade en viktig betydelse för den stora majoriteten av fattiga människor som bodde intill skogar.
Därför talar det mesta för att föreställningen om skogsrån är mycket gammal, äldre än kristendomen, men också äldre än vad som brukar kallas ”asatro”. Oavsett vilken religion som de härskande hade fortsatte befolkningen på landsbygden att tro på övernaturliga ”rådare” över naturen. Och i Sverige var som sagt, i motsats till hur det var i exempelvis Finland, dessa väsen praktiskt alltid kvinnliga.
Man kan i uppteckningarna om skogsrån, speciellt från södra Sverige, se vad som delvis måste vara effekter av kyrkans försök att demonisera dem. Många är berättelserna om hur skogsrået lurar människor att gå vilse. Man kan gå runt och runt, och ständigt komma tillbaka till samma plats. Men om man exempelvis vänder tröjan ut och in eller nämner Jesu namn, bryts förtrollningen och man upptäcker var man är någonstans, samtidigt som man i bakgrunden kan höra skogsråets retfulla skratt. (Men i slutändan klarade sig människorna praktiskt taget alltid i sådana fall, så det handlade inte heller här om ”ond, bråd död”.)
Men hur är det med de sexuella inslagen? De fanns förvisso, men endast en relativt liten minoritet av berättelserna om skogsrån, cirka tio procent, innehåller sexuella inslag. Och i dessa berättelser framställs skogsrået för övrigt inte alls, i motsats till vad Jan-Öijvind Swahn antyder i sin rubrik, som ett sexuellt objekt för män. Hon är ett sexuellt subjekt, det är männen som är i underläge och ibland tvingas till sexuellt umgänge för att exempelvis få god jaktlycka.
Vad den kristna kyrkan aldrig lyckades med, lyckades ”moderniteten” och sekulariseringen med. Tron på skogsrån dog i praktiken helt ut under sent 18- och tidigt 1900-tal. Det gäller för övrigt också tron på kvinnliga naturrån överhuvudtaget, medan jag faktiskt har hört talas om en och annan som fortfarande tro på tomtar (en manlig typ av gårdsrån).
På sätt och vis känns det lite tråkigt. En skogspromenad skulle vara lite mer spännande om man kunde tänka sig att när som helst stöta på ett skogsrå.
Erik Rodenborg 2005
Väggebergs rå som gav torparpojken sin tro
Den här texten hittade jag på folkminnesarkivet i Stockholm. Blev väldigt fascinerad av den, skrev av den, och lade ut den på min webbsida. E.R.
--------------------------------
Jag ska nu berätta en sägen om Väggebergs käring och pojken i Dalaryds torp. En gammal hedersgubbe, den nu döde Nils i Grindsbo under Tyresbo har för mig omtalat både denna och flera andra historier om nejdens sevärdheter, när glöden under sagokvällarna slocknade på härden i hans stuga, och nordan tjöt sin sorgesång över tallarna på Hamra mo. Jag låter med någon omskrivning fader Nils själv berätta.
”För länge, länge sen, när min farfar gick och läste för prosten Duverus, bodde i Dalaryd torp en gubba, som hette Niklas. Han hade flera barn, men ingen var gladare och vackrare än hans äldsta son, Erik, som förresten gick och läste samma år som farfar min. En kväll, det var vid solståndstiden, när himlen i skymningsstunderna är som ljusast och kledorna sjunga som allra värst – skulle den då omkring nittonårige Erik gå till Tjärsjön och lägga nät. När detta var gjort, skulle han förstås gå hem, men medan han låste ekan vid en dybrun stubbe, fick han höra ett underligt klagande rop uppåt bergen, där Väggebergs stuga låg. Han gick dit, men hörde nu intet. Som han inte det minsta var rädd, satte han sig på en sten att vila. Bäst han så satt, fick han se en bländfager ungmö stiga upp ur grytet och komma fram till stenen, där han satt. Hennes hår var gult som korn i mognad, och ögonen strålade som Tjärsjön själv en himmelsk dymmeldag. Erik blev alldeles förtrollad och blixtrande kär i skogarnas väna mö. Hon satte sig i hans knä och började klaga, att viddernas ensamhet låg så tung på sinnet när kledran skrek i kvällens tystnad, och hon längtade till en jordisk varelse, som hon kunde få älska på mänskligt vis. Ville nu Erik bli hennes allt, hennes ensamhets tröst, skulle intet i världen fattas honom. Allt skulle gå honom väl i händer. Tjärsjön skulle ge hopar av fisk, när abborna i Hjorten vore som döda, harar skulle springa för hans fötter vid första steg han tog med bössa på axeln, och tjädern skulle han kunna skjuta på flera stenkasts håll. Sådana lockelser kunde inte Erik stå emot, och han svor henne sin tro vid de tändande stjärnornas sken.
När han kom hem kröp han tyst som ett lodjur på jakt, ned i bädden, där brodern sov. Morgonen därpå steg han tidigt upp för att vittja de utlagda näten, som nu vore så proppade med fisk, att han hade fulltung börda. Men han var inte längre sig lik utan gick som en drömmare omkring i solljuset och längtade till kvällens ro, då han åter skulle få träffa sin huldremö i skogens sköte.
En väldigare jägare, än Erik var, hade socknens befolkning aldrig fött, men en tystare och mera inbunden yngling hade heller inte bygdens tärnor skådat, och hans drömmande ögon satte deras unga hjärtan i brand, men ingen brydde han sig om, och alla fingo därför gå i hopplös längtan. Dock var det till sist en piga på Viggesbo, som lockade ur honom hans hemlighet, när de en gång hade söndagssällskap från kyrkan. Han talade då om, att Väggebergs fagra rå, som dittills ingen sett, var hans älskade ungmö, och att hon lärt honom förstå djurens språk och furornas susning i skogen. Till henne trånade han, då dagen grydde, på henne tänkte han, då träden kastade sin minsta skugga, och till hennes möte ilade han som jagat rådjur i sprang, när björnarna på Hjorten somnat.
Men han erkände också, att han inte kände sig fullt lycklig med detta liv. När han såg den väna skogsjungfrun komma emot sig som, som en bedårande prinsessa med leende mun och strålande ögon, då kände han barnets glädje inför julljusets tindrande sken. Men när han blev ensam om dagen, då var världen glädjetom och mörk som livet för syndaren efter fallets ögonblick.
Och nu skedde liksom ett under, när han för en människa yppat sin hemlighet. Den vackra Anna föreföll honom i denna stund oändligt mycket skönare än skogens förtrollade mö, och utan att rätt veta, vad han gjorde, gav han henne en kyss på varma mänskliga läppar.
Då hördes i skogen en suck så gripande hemsk, att vägkantens furor skälvde. Det lät som ett rådjurs sista skri, som en klagande ugglas i nattens vindel svepte platsen, där de båda unga stodo så att markens örter sänkte sina blommor som i bävans bön. Efter den dagen var det slut på Eriks glädje. Allt vad han tog för sig gick på oturs vis från det största till det minsta. Skulle han hugga, slog yxan fel, täljde han, brast kniven, och sågbladet gnisslade i stocken om ”sviken tro, sviken tro, sviken tro”. Det blev på detta sätt i längden outhärdligt, och han måste slutligen bort i skogen till bergen på Viggesbo mo. Där satte han sig som förr på ljungklädd tuva men nu i sorgens vemod och grät.
Då nalkades sakta och med dröjande steg Väggebergs sagosköna rå. Hon slog sig ned vid hans sida och talade om sorg och kval. Hon föreföll honom nu så skön som solen vid sin nedgång från brandgul himmel, som månens skimmer på sakta vaggande våg.
”Min lyckas tid är nu gången” sade hon, ”och sorgens evighet går in. Ty när ett skogens väsen ger en mänsklig son sin tro, då ger hon honom allt, mer än sitt liv, sin sällhet. Men svikes hon, får hon inte som jordens döttrar dö, utan måste leva i ständig sorg och saknad.
Så länge furorna kring Tjärsjöns stränder susa, skal jag gå här och sucka. Längta och klaga efter dig, som bröt din ed. Hade du varit mig trogen, hade jag fått frid, fått leva och blivit min evighets trolldom kvitt. Men nu ska jag sörja mig gammal och ful, bli en käring som aldrig viska mer om kärlek och tro. Jag var dömd att tiga med mitt grymma öde, jag måste lite på din fria vilja ett år eller två. Hade du hållit ut i trohet, tills granen satt två gånger frö, då hade jag fått bli människa som du, min skönhet hade jag fått ha kvar, och en trognare maka skulle aldrig ha svurit sin tro vid de signade klockornas klang. Men nu farväl, farväl för alltid! Jag förlåter dig allt och går till skogen för att tråna och lida i evig längtans sorg. Dock ska du till slut ge mig en avskedets kyss att jag i gråtung dimma må minnas min lyckas tid."
Och med ens var Erik ensam, tröstlöst ensam som en enda levande bland slagfältets tusende lik. Sen den dagen var det också slut med Eriks glädje. Han tyckte sig aldrig kunna ångra nog, att han kunnat skänka henne livets fulla värde, att bli människa som han. Aldrig kunde han förlika sig med den tanken, att en skogens ande var i själ och hjärta bättre än jordens syndfulla barn. Och därför att han svikit den bästa, den mest renhjärtade varelse i världen, sörjde han sig trånsjuk och dog i armod några år därefter.
Men sen dagen visar sig Väggebergs rå blott en enda gång vart tionde år, dagen för hennes och Eriks avsked. En gammal gubbe i Dalaryd sade sig i min barndom ha sett henne, och hon var då gammal och ful som det ledaste troll. Men ögonen vore vackra, och blicken skvallrade om all världens längtan i sorg. På grund av sin nuvarande fulhet i ålderdomens skröpliga gestalt kalas hon med det mindre vackra namnet ”Väggebergs käring”.
Så lyder sägnen, som gamlingen måhända hört
sin farfar berätta, när han velat tysta den lilles gråt i väntan på mor en kväll”
(”Väggebergs rå som gav torparpojken sin tro”, nedtecknad av V. Haak, 1919)
(Andra berättelser om Väggebergs rå återfinns i boken "Anteckningar om Rumskulla", s. 83 och 117-18. En beskrvning av själva Väggeberg finns på sidan 107. Boken kan beställas från Kalmar läns museum!)
--------------------------------
Jag ska nu berätta en sägen om Väggebergs käring och pojken i Dalaryds torp. En gammal hedersgubbe, den nu döde Nils i Grindsbo under Tyresbo har för mig omtalat både denna och flera andra historier om nejdens sevärdheter, när glöden under sagokvällarna slocknade på härden i hans stuga, och nordan tjöt sin sorgesång över tallarna på Hamra mo. Jag låter med någon omskrivning fader Nils själv berätta.
”För länge, länge sen, när min farfar gick och läste för prosten Duverus, bodde i Dalaryd torp en gubba, som hette Niklas. Han hade flera barn, men ingen var gladare och vackrare än hans äldsta son, Erik, som förresten gick och läste samma år som farfar min. En kväll, det var vid solståndstiden, när himlen i skymningsstunderna är som ljusast och kledorna sjunga som allra värst – skulle den då omkring nittonårige Erik gå till Tjärsjön och lägga nät. När detta var gjort, skulle han förstås gå hem, men medan han låste ekan vid en dybrun stubbe, fick han höra ett underligt klagande rop uppåt bergen, där Väggebergs stuga låg. Han gick dit, men hörde nu intet. Som han inte det minsta var rädd, satte han sig på en sten att vila. Bäst han så satt, fick han se en bländfager ungmö stiga upp ur grytet och komma fram till stenen, där han satt. Hennes hår var gult som korn i mognad, och ögonen strålade som Tjärsjön själv en himmelsk dymmeldag. Erik blev alldeles förtrollad och blixtrande kär i skogarnas väna mö. Hon satte sig i hans knä och började klaga, att viddernas ensamhet låg så tung på sinnet när kledran skrek i kvällens tystnad, och hon längtade till en jordisk varelse, som hon kunde få älska på mänskligt vis. Ville nu Erik bli hennes allt, hennes ensamhets tröst, skulle intet i världen fattas honom. Allt skulle gå honom väl i händer. Tjärsjön skulle ge hopar av fisk, när abborna i Hjorten vore som döda, harar skulle springa för hans fötter vid första steg han tog med bössa på axeln, och tjädern skulle han kunna skjuta på flera stenkasts håll. Sådana lockelser kunde inte Erik stå emot, och han svor henne sin tro vid de tändande stjärnornas sken.
När han kom hem kröp han tyst som ett lodjur på jakt, ned i bädden, där brodern sov. Morgonen därpå steg han tidigt upp för att vittja de utlagda näten, som nu vore så proppade med fisk, att han hade fulltung börda. Men han var inte längre sig lik utan gick som en drömmare omkring i solljuset och längtade till kvällens ro, då han åter skulle få träffa sin huldremö i skogens sköte.
En väldigare jägare, än Erik var, hade socknens befolkning aldrig fött, men en tystare och mera inbunden yngling hade heller inte bygdens tärnor skådat, och hans drömmande ögon satte deras unga hjärtan i brand, men ingen brydde han sig om, och alla fingo därför gå i hopplös längtan. Dock var det till sist en piga på Viggesbo, som lockade ur honom hans hemlighet, när de en gång hade söndagssällskap från kyrkan. Han talade då om, att Väggebergs fagra rå, som dittills ingen sett, var hans älskade ungmö, och att hon lärt honom förstå djurens språk och furornas susning i skogen. Till henne trånade han, då dagen grydde, på henne tänkte han, då träden kastade sin minsta skugga, och till hennes möte ilade han som jagat rådjur i sprang, när björnarna på Hjorten somnat.
Men han erkände också, att han inte kände sig fullt lycklig med detta liv. När han såg den väna skogsjungfrun komma emot sig som, som en bedårande prinsessa med leende mun och strålande ögon, då kände han barnets glädje inför julljusets tindrande sken. Men när han blev ensam om dagen, då var världen glädjetom och mörk som livet för syndaren efter fallets ögonblick.
Och nu skedde liksom ett under, när han för en människa yppat sin hemlighet. Den vackra Anna föreföll honom i denna stund oändligt mycket skönare än skogens förtrollade mö, och utan att rätt veta, vad han gjorde, gav han henne en kyss på varma mänskliga läppar.
Då hördes i skogen en suck så gripande hemsk, att vägkantens furor skälvde. Det lät som ett rådjurs sista skri, som en klagande ugglas i nattens vindel svepte platsen, där de båda unga stodo så att markens örter sänkte sina blommor som i bävans bön. Efter den dagen var det slut på Eriks glädje. Allt vad han tog för sig gick på oturs vis från det största till det minsta. Skulle han hugga, slog yxan fel, täljde han, brast kniven, och sågbladet gnisslade i stocken om ”sviken tro, sviken tro, sviken tro”. Det blev på detta sätt i längden outhärdligt, och han måste slutligen bort i skogen till bergen på Viggesbo mo. Där satte han sig som förr på ljungklädd tuva men nu i sorgens vemod och grät.
Då nalkades sakta och med dröjande steg Väggebergs sagosköna rå. Hon slog sig ned vid hans sida och talade om sorg och kval. Hon föreföll honom nu så skön som solen vid sin nedgång från brandgul himmel, som månens skimmer på sakta vaggande våg.
”Min lyckas tid är nu gången” sade hon, ”och sorgens evighet går in. Ty när ett skogens väsen ger en mänsklig son sin tro, då ger hon honom allt, mer än sitt liv, sin sällhet. Men svikes hon, får hon inte som jordens döttrar dö, utan måste leva i ständig sorg och saknad.
Så länge furorna kring Tjärsjöns stränder susa, skal jag gå här och sucka. Längta och klaga efter dig, som bröt din ed. Hade du varit mig trogen, hade jag fått frid, fått leva och blivit min evighets trolldom kvitt. Men nu ska jag sörja mig gammal och ful, bli en käring som aldrig viska mer om kärlek och tro. Jag var dömd att tiga med mitt grymma öde, jag måste lite på din fria vilja ett år eller två. Hade du hållit ut i trohet, tills granen satt två gånger frö, då hade jag fått bli människa som du, min skönhet hade jag fått ha kvar, och en trognare maka skulle aldrig ha svurit sin tro vid de signade klockornas klang. Men nu farväl, farväl för alltid! Jag förlåter dig allt och går till skogen för att tråna och lida i evig längtans sorg. Dock ska du till slut ge mig en avskedets kyss att jag i gråtung dimma må minnas min lyckas tid."
Och med ens var Erik ensam, tröstlöst ensam som en enda levande bland slagfältets tusende lik. Sen den dagen var det också slut med Eriks glädje. Han tyckte sig aldrig kunna ångra nog, att han kunnat skänka henne livets fulla värde, att bli människa som han. Aldrig kunde han förlika sig med den tanken, att en skogens ande var i själ och hjärta bättre än jordens syndfulla barn. Och därför att han svikit den bästa, den mest renhjärtade varelse i världen, sörjde han sig trånsjuk och dog i armod några år därefter.
Men sen dagen visar sig Väggebergs rå blott en enda gång vart tionde år, dagen för hennes och Eriks avsked. En gammal gubbe i Dalaryd sade sig i min barndom ha sett henne, och hon var då gammal och ful som det ledaste troll. Men ögonen vore vackra, och blicken skvallrade om all världens längtan i sorg. På grund av sin nuvarande fulhet i ålderdomens skröpliga gestalt kalas hon med det mindre vackra namnet ”Väggebergs käring”.
Så lyder sägnen, som gamlingen måhända hört
sin farfar berätta, när han velat tysta den lilles gråt i väntan på mor en kväll”
(”Väggebergs rå som gav torparpojken sin tro”, nedtecknad av V. Haak, 1919)
(Andra berättelser om Väggebergs rå återfinns i boken "Anteckningar om Rumskulla", s. 83 och 117-18. En beskrvning av själva Väggeberg finns på sidan 107. Boken kan beställas från Kalmar läns museum!)
Subscribe to:
Posts (Atom)