Sunday, July 24, 2011

Ett fascinerande verk

Recension av Marija Gimbutas bok "The Language of the Goddess". Publicerad i Fornvännen 87 (1992).

Marija Gimbutas, The Language of the Goddess. Thames and Hudson, Leindon 1989. 388 sidor, 492 fig. + 24 pl. ISBN 0-500-01480-9.

Marija Gimbutas är en av de mest omdiskuterade arkeologerna i dag. Medan hon tidigare mest varit känd som författare till översiktsarbeten som The Prehistory of Eastern Europé och The Bronze Age Cultures in Central and Eastern Europe har hon under de senaste åren blivit en centralfigur i debatten om de indoeuropeiska språkens ursprung. Hennes huvudsakliga intresse sedan 1970-talet har dock varit studier av de europeiska neolitiska kulturer som hon själv anser vara förindoeuropeiska. Detta har resulterat i arbetet Goddesses and Gods of Old Europe (London 1982) och nu senast i The Language of the Goddess.

I Goddesses and Gods ... behandlade hon den starkt kvinnodominerade materiella kulturen i Sydösteuropa. Hon försökte visa att den rika figurinkulten avspeglade en religion som dominerades av kvinnliga gudomligheter och ett matrifokalt, egalitärt och fredligt samhälle.

Dessutom försökte hon i detalj placera in olika typer av figuriner och symboler i detta religiösa sammanhang och hävdade bland annat att tre huvudsakliga gudinnetyper kan urskiljas i materialet.

I Language of the Goddess går hon längre och försöker visa att denna religiösa föreställningsvärld och denna kultur existerade i hela Europa under neolitisk tid, med rötter i paleolitikum. Detta är tillräckligt för att göra ´The Language of the Goddess till ett mycket kontroversiellt arbete.

Även om Gimbutas numera inte använder termen matriarkat för att beskriva denna kultur är hon utan tvekan den i dag mest framstående företrädaren för Bachofens och Briffaults teori om en förhistorisk fas av kvinnodominerade samhällen.

Men Gimbutas nöjer sig inte med dessa allmänna slutsatser. Hon går vidare och försöker utifrån en enastående, närmast encyklopedisk, överblick över det arkeologiska materialet, rekonstruera den religiösa symbolvärlden utifrån det neolitiska materialet. Här blir arbetet än mer kontroversiellt, för rekonstruktionen är förvisso spekulativ. Men, och det är viktigt att hålla i minnet, det är inga fria fantasier utan spekulationerna har sin grund i en detaljkännedom av ett gigantiskt material.

Hon diskuterar symbolers betydelse utifrån den kontext de funnits i genom årtusenden, genom jämförelser mellan paleolitiskt, mesolitiskt, neolitiskt och kalkolitiskt material ända fram till bronsåldercivilisationen på minoiska Kreta. Det är fascinerande att till exempel studera kopplingen mellan V-symboler och fågelavbildningar från paleolitisk tid ända fram till minoiska Kreta. Zig-zag-tecken, M-tecken, meandrar, skålgropar, dubbla linjer, tredubbla linjer m.m. och de sammanhang de ingår i behandlas också av Gimbutas.

För den som inte har Gimbutas´ överblick uppstår självfallet frågan om hennes urval verkligen är representativt. För det är genom denna typ av symboliska samband som Gimbutas knyter ihop hela Europa till en gemensam religiös-kulturell sfär. Genom exempelvis det återkommande sambandet mellan "fågelgudinnan" och V-tecken i delar av det neolitiska Europa kan paleolitiska fågelavbildningar med liknande tecken knytas till denna halvzoomorfa gudinnefigur.

Konstruktionen av många megalitiska monument kan knytas till figurinkulten i Sydösteuropa och det egeiska området genom bland annat de antropomorfa drag som ofta kan läsas ut i megalitmonumentens yttre konturer. Och de antropomorfa avbildningarna med starkt markerade ögon från det megalitiska området kan kopplas till den sydösteuropeiska "fågelgudinnan" genom liknande symboler: dubbla V-tecken, zig-zag-mönster och parallella linjer.

På så sätt kan det kärnområde i det neolitiska Sydösteuropa och Västasien där den kvinnliga dominansen idet antropomorfa materialet är helt glasklar kopplas till övriga Europa, och till paleolitikum. Det hela är mycket skarpsinnigt och ofta övertygande, men ofta också mer tveksamt.

Resultatet av analysen blir en värld där en kult av en gudinna, med en rad olika aspekter, dominerar. Hon är både livs- och dödsbringare och reglerar naturens fruktbarhet. Gimbutas avvisar beteckningar som "den stora modern" eftersom de reducerar gudinnans funktioner. Hon var inte en "modergudinna" eller "fruktbarhetsgudinna" utan "den stora gudinnan" som låg bakom alla livsprocesser i ett cykliskt universum.

Under henne finns manliga gudar, som dock har en klart perifer betydelse. Den neolitiska världsbilden manifesterar sig också i en rik symbolvärld, där de olika symbolerna inte är slumpvist förekeimmande utan alla har sin bestämda plats i ett komplext betydelsesystem.

Gimbutas´ mer ingående rekonstruktioner kan vara sanna; de kan vara falska. De är omöjliga att bevisa (eller motbevisa), men de är ändå stimulerande och ställer väsentliga frågor. Gimbutas´ symboltolkning förefaller mig dock vara allt för endimensionell - varje symbol verkar alltid ha endast en betydelse och verkar ofta vara alltför entydig. Det hela påminner litet om den fixa symbolläran i vissa typer av psykoanalytisk drömtolkning.

Mer övertygande är Gimbutas´ övergripande beskrivning av en kvinnodominerad religion och kultur. Åtminstone vad gäller Sydösteuropa och Västasien går det att hitta starka argument för Gimbutas´ uppfattning. Gimbutas har självfallet angripits för att kvinnodominerade samhällen inte finns beskrivna någonstans i det etnografiska materialet (se exempelvis Brian Haydens inlägg i Bonanno (ed.) Archaeology and Fertility Cult in the ancient Mediterranean, Amsterdam 1986). Det är en anklagelse som ofta brukar riktas mot varje hypotes som att det någonsin någonstans funnits kvinnodominerade samhällen, med det är knappast seriöst.

För det första är påståendet i sig tveksamt och för det andra kommer den överväldigande majoriteten av etnografiska iakttagelser från de senaste 150 åren, dvs. praktiskt taget alltid från kulturer som i århundraden, i många fall årtusenden, haft (ofta mycket förödande) kontakter med patriarkala, stratifierade samhällen. Gimbutas´ frihet från den typen av ytliga etnografiska jämförelser är i själva verket en av hennes största förtjänster.

Däremot kan det vara värt att än en gång betona att Gimbutas huvudsakliga material kommer från Sydösteuropa, där argumenten för en kvinnodominerad religion är mest entydiga. Det är svårare att hitta entydiga tecken på en kvinnodominerad kult från resten av Europa. För de megalitiska områdena hänger teorin dock inte enbart på antagandet att megalitmonumenten i sig är avbildningar av gudinnan. De flesta statymenhirer i anslutning till megalitgravar verkar också föreställa kvinnor, liksom de flesta antropomorfa avbildningar på själva gravarna. Beläggen är dock långtifrån lika övertygande som i Sydösteuropa.

Betydligt svårare blir det dock att påvisa existensen av en gudinnekult hos de neolitiska fångstkulturerna i Nordeuropa (som Gimbutas i stort sett förbigår med tystnad i detta arbete). Här måste det dock påpekas att arkeologiska tecken på en kvinnodominerad kult inte är de enda argument som existerar för ett neolitiskt matrifokalt Europa. (Se t. ex. Gimbutas, The Social Structure of Old Europe, Journal of Indo-European Studies, vol. 17, nr 3-4, 1989, s. 197ff.)

Några ord skall sägas om Gimbutas´ metodologi i övrigt. Hennes utgångspunkt är de inre symboliska sammanhang som kan upptäckas i en ikonografisk analys av figuriner och andra kultiska föremål. Det är utifrån dessa sammanhang (och inte utifrån sentida etnografiska paralleller, eller spekulationer om effekterna av befolkningstillväxt eller miljöförändringar) som hennes teori växer fram.

I detta arbete har hon stor nytta av sina djupa religionshistoriska och etnografiska kunskaper. De etnografiska iakttagelser som hon utnyttjar används inte till att försöka mekaniskt överföra samhällsstrukturer från sentida hackjordbrukande kulturer från olika delar av världen på det neolitiska Europa.

I stället använder hon sig av europeiskt etnografiskt material för att spåra kvarlevor från senare dagar av den religiösa föreställningsvärld som hon funnit i det arkeologiska materialet. Denna metodologi är på många sätt sympatisk, i en tid då mekaniska "etnoarkeologiska", demografiska och ekologiska utgångspunkter dominerar stora delar av arkeologin.

Arkeologens första utgångspunkt måste vara en respekt för den konkreta kulturen, och en insikt om att i en värld som helt dominerades av jägar-, samlar- och hackjordbrukskulturer dessa inte nödvändigtvis utvecklade samma religiösa, politiska och sociala strukturer (eller samma strategier för att bemöta demografiska och ekologiska förändringar) som sina marginaliserade motsvarigheter tusentals år senare.

The Language of the Goddess är ett fascinerande verk av en stor arkeolog. Det ställer väsentliga frågor om vårt gemensamma kulturarv. Det kan rekommenderas för dem som vill ta del av en utmanande men väl underbyggd alternativ infallsvinkel på den europeiska förhistorien.

Erik Rodenborg

No comments:

Post a Comment