Under 1800-talet var teorier om förhistoriska matriarkat i hög grad akademiskt respektabla. De var allmänt accepterade och ansågs inte alls som extrema.
Sedan övergavs de, och överlevde endast i vissa akademiska nischer - och i Sovjetunionen och andra "kommunistländer".
Men det är intressant att se när pendeln svängde på allvar. Visserligen hade amerikanska antropologer ganska så ettrigt angripit teorin redan i början av 1900-talet. Men den slutliga svängningen kom omedelbart efter första världskriget.
1920 publicerades "Primitive Society" av den amerikanske etnologen Robert H Lowie. Det var en kritisk genomgång av de "evolutionistiska" teorierna, inklusive teorier om matriarkat, och matrilinjär prioritet (att matrilinjära samhällen kom före patrilinjära).
Boken fick ett enormt genomslag och de argument som framfördes i den kom efter ett tag att genomsyra den antropologiska diskursen. Frågan är förstås vad som hände i världen då, och om det kan finnas några sociala orsaker till att det synsättet slog igenom just då.
Ja, för det första infördes kvinnlig rösträtt i land efter land ungefär vid den tiden. För det andra hade oktoberrevolutionen segrat.
Kan det här ha något samband? Ja, det tror jag. Matriakatteorin var helt ofarlig i mitten av 1800-talet. Då sågs det som så, att när samhället var riktigt primitivt kunde till och med kvinnor ha makten... Det är ganska tydligt hos Bachofen, och går igenom även i andra texter. Men sedan kommer kvinnorörelsen och till och med det "utopiska" kravet på kvinnlig rösträtt genomförs…. Kvinnomakt ses inte längre som något "primitivt". Därför ses idéer om matriakat plötsligt som väldigt farliga,
Men sedan har vi detta med ryska revolutionen. I den evolutionistiska teoribildningen kopplades "matriarkat" ihop med urkommunism och frånvaron av klasser. Båda sakerna sågs som oerhört primitiva. När samhället var väldigt primitivt kunde inte endast kvinnor ha makten - det fanns inte ens några klasser. Och nu genomfördes en revolution 1917 i ett av världens största länder med den uttalade målsättningen att återupprätta urkommunismen på ett högra stadium. Det "primitiva" kan plöstligt bli modernt.
Faktum är att Robert Lowie också förnekade existensen av urkommunism i sin "Primitive Society". Det var dock svårt att driva denna tes, alla kunde ju se att det fanns samhällen utan klasser . Men rädda vad som räddas kan. Någonstans kanske skrämda manliga etnologer (åtminstone förmedvetet!) börjat oroa sig för en sak. Om det kanske rentav är möjligt att även i vår tid återupprätta ett klasslöst samhälle, som ju setts som något avgrundslikt primitivt - skulle då inte också matriarkat kunna.... ja, ni förstår.
Det kanske var bättre att stämma i bäcken än i ån. Om matriarkat aldrig någonsin funnits kanske man kunde slippa oroa sig, över den kusliga (och ja, den manschauvinistiske antropologen Robin Fox kallade så sent som 1967 matriarkatteorin för just "sinister"...) möjligheten att...
När kvinnor är garanterat maktlösa är matriarkatteorin alltså ofarlig. Men när de inte längre är det, då är det bäst att säga att det aldrig har funnits något som ens "avlägset liknar ett matriarkat" (Lowies formulering).
Så kan machomännen sova bättre om natten.
Tuesday, October 25, 2011
Saturday, October 8, 2011
Den avhandling jag helst ville skriva...
På nätet finns en del lustiga diskussioner om varför jag slutade som doktorand på religionshistoria i Stockholm. Den vanligaste åsikten brukar vara något i stil med att jag är så inkompetent att jag inte kan forska och att institutionen följaktligen under hela tiden egentligen ville bli av med mig.
Även om den första delen av den teorin naturligtvis inte helt och hållet kan uteslutas, finns det en del saker som missas i ett sådant resonemang, Framförallt att det avhandlingsämne jag verkligen ville ha hela tiden var av den typen att det skapade irrationella reaktioner och obehag på det mest märkliga sätt.
Nej, jag talar inte om min förkättrade ”anti-satanism”, eller min motvilja mot Aleister Crowley. Redan efter att jag hade blivit klar med min lic-uppsats var jag ganska på det klara med att det inte skulle vara ett lämpligt avhandlingsämne där och då.
Jag syftar på diskussionen om det funnit folk som varit okunniga om faderns roll i reproduktionen eller med andra ord om sambandet mellan samlag och reproduktion.
Jag stötte på den diskussionen första gången 1978. Det var när jag läste Evelyn Reeds ”Kvinnans utveckling” som jag först gjorde det.
Hon hävdade bestämt att det fanns folk som inte kände till detta samband och jag blev djupt fascinerad. Varför är svårt att säga…
Jag frågade en socialantropologiskt skolad lärare på Jakobsbergs folkhögskola, och han bara fnös och sa att det där var en förlegad åsikt som för länge sedan var övergiven. Jag lät mig nöja med det – för ett tag.
Men 1986, när jag arbetade på min c-uppsats i religionshistoria, stötte jag på temat igen. Jag beslöt mig att göra en djupdykning i litteraturen om ämnet.
Det jag upptäckte var förbluffande. Det handlade inte endast om trobrianderna, som jag hade trott. Jag insåg att nästan alla etnografiska rapporter från sent 1800- och tidigt 1900-tal från Australien rapporterade om att urinvånarna bestämt förnekade att barnafödande hade något som helst med sexuellt umgänge att göra. Den enda undantagen var från kustområden där kontakter med vita och med andra besökare varit intensiv.
Den mest detaljerade studien av ämnet var (och är fortfarande) Ashley Montagus arbete ”Coming into being amomg the Australian aborigines”. Den kom först ut 1937 men gavs ut i en reviderad nyutgåva 1969. Den gick noga igenom forskningsläget, var övertygande, och syntes mig mycket svår att vederlägga.
Så jag ringde socialantropologiska institutionen för att fråga vad påståendet att det handlade om helt förlegade åsikter byggde på. De gav mig lite litteraturtips, men inte en enda av de böcker de hänvisade till tog ens upp ämnet.
Jag blev mer och mer förbryllad.
Sedan hittade jag Phyllis Kaberrys ”Aboriginal Woman: Sacred and Profane” från 1939. Phyllis Kaberry var en kvinnlig etnograf, som bedrev fältarbete i Australien, Som kvinna kunde hon även få bra kontakt med den kvinnliga delen av aboriginsamhället och hennes resultat var entydiga. Hon beskrev hur de uppemot 500 informanterna, både kvinnor och män, hade svarat helt entydigt. Nej, de ansåg inte att det fanns ett samband mellan samlag och barnafödande. Barnen kom till kvinnan genom andeväsen från ”drömtiden", och sexuellt umgänge spelade inte ens en indirekt roll i det hela.
Ungefär detsamma, minus "drömtiden", förstås, sa trobrianderna till Malinowski, som hade bott flera år på trobriandöarna. Hans syn på frågan var också helt glaskar,
Men varför detta motstånd i dessa dagar?
Jag hittade till slut en artikel av Edmund Leach från 1965, som verkade vara det enda allvarligt menade försöket jag sett att förneka.
Hans argument var närmast obefintliga, det handlade mest om att han misstänkliggjorde forskarna som rapporerade om saken för att vara rasister allesammans... Sakligt sett bemöttes han av Melford Spiro i den engelska antropologtidskriften ”Man”, en vederläggning som var så effektiv att Leach bara förmådde at svara på mindre än en halv sida, med att envist säga att det kommer att visa sig att han har rätt i alla fall.
Nu blev jag verkligt nyfiken. Då argumenten mot var så svaga, och i stort sett vederlagda - varför var motståndet så stort?
Avgörande blev nog när jag till sist läste den danske antropologen Torben Monbergs artikel ”Father were not genitors” i ”Man” 1/1975. Han hade arbetat på Bellonaön i Polynesien 1958-59. Invånarna var nu helt medvetna om sambandet mellan samlag och reproduktion, men det hade de inte varit före 1938, då missionärer kom till ön och upplyste dem om detta.
De berättade för honom om vad de tidigare trott, och vad de visste nu. Vad hade de för anledning att ljuga för Monberg, kan man onekligen fråga. Den frågan ställde han också, och han avslutade sin artikel med de upprörda orden: ”The surprising thing about this ’ignorance’ is not its existence, but the fact that it can surprise us, and that some anthropologists may be willing to submit themselves to all kind of intellectual acrobatics to explain it away”.
Ja, det kunde man ju undra sig…
Så jag skrev några rader om saken i min c-uppsats, som annars handlade om Sigmund Freuds religionshistoriska teorier.
Opponent på min uppsats blev Mattias Gardell, numera professor i religionshistoria på Uppsala Universitet.
Han raljerade spydigt över den ”påstådda” okunnigheten, så jag frågade honom senare vad han hade läst om ämnet. Han gav två referenser - den ena var samma som jag fått från socialantropologer, som alltså inte diskuterade ämnet.
Den andra var Anette Weiners bok om trobrianderna ”Women of value, men of renown” från 1973. Det visade sig att även om hon skrev att trobrianderna numera var helt medvetna om sambandet, hade de berättar för henne att de för några decennier sedan INTE hade känt till det! Så var det med DET ”beviset”.
Gardell passade också på att påstå att bara extremt fördomsfulla personer kunde komma på idén att ”de svarta i Australien” skulle vara ”så dumma i huvudet” att de inte förstod detta uppenbara…
Nu visste jag förstås att just Ashley Montagu hela tiden kämpat MOT en nedlåtande syn på Australiens urinvånare, och att han gjorde mycket klart att de inte på något sätt hade en lägre intelligens. Han hade dessutom varit en aktiv antirasist redan på fyrtiotalet - han skrev för övrigt boken "Man’s Most Dangerous Myth: The Fallacy of Race" 1942! Och att ingen någonsin hävdat att Phyllis Kaberry skulle ha en fördomsfullt nedlåtande syn å urinvånarna...
OK, samtidigt kan det ju finnas en omedveten rasism även hos de mest sympatiska personer, men den typen av ad hominem-argument räcker inte, om det inte finns andra argument som backar upp dem. Och det finns det inte.
Vad som nu intresserade mig vansinnigt var nog motståndet mer än ämnet i sig. Att ett så massivt förnekande av hundratals etnografiska rapporter, kombinerades med en nästan total avsaknad av argument fascinerade mig,
Så jag började tänka att en undersökning av ett sekels debatter om denna fråga skulle var ett idealiskt avhandlingsämne. Men jag insåg att det knappast skulle accepteras då. Jag bidade min tid och hoppades att det skulle komma en chans.
Den kom efter att institutionen och jag blev rörande överens om att ämnet satanism inte var så lämpligt som avhandlingsämne, för mig, där och då.
Så en dag tog jag mig mod och kastade fram förslaget.
Det blev blankt nej. Med det i sammanhanget lite underliga argumentet att ”socialantropologerna skulle bli sura”.
De kanske de skulle. Eller kanske inte. Några år snare var det en socialantropolog, specialiserad på just australiska urinvånare, som föreläste på ett seminarium på religionshistoria. Jag tog upp frågan med honom, och han var både öppen och intresserad. Han hade ingen definitiv åsikt. Men han respekterade mina synpunkter.
I vilket fall som helst fattade jag nog beslutet att lämna institutionen efter detta nedslående nej. Det var nog mest rädslan för att förlora studentrummet som fick mig att stanna kvar ett antal år till...
Jag kan förstå varför ämnen som ”satanism” eller ”rituella övergrepp” skapar panik i många akademiska sammanhang. Men jag kan inte för allt i världen förstå varför diskussionen om det funnits folk som förnekat sambandet mellan samlag och reproduktion är så känsligt.
"Rasismargumentet" är, synes det mig, bara en ovanligt bisarr förevändning. I våra läroböcker i religionshistoria fick vi lära oss att många folk saknade kunskap om naturlig död och trodde att de flesta dödsfall berodde på magi. D.v.s.. alla som inte orakades av att människor blev fysiskt dödade. Men jag hörde aldrig någon invända att det i så fall skulle betyda att de som saknade den kunskapen var ”dumma i huvudet" och att forskarna som beskrev detta måste varit rasister.
Jag misstänker att det sårade den manliga fåfängan att tänka sig att det funnits folk som inte hade bemödat sig att ta reda på den centrala rollen som MANNEN har i detta avseende...
Kanske inte kastrationsångest, direkt men möjligen någonting i stil med ”fertilitetsångest”.
Naturligtvis var inte de australiska urinvånarna, trobrianderna eller invånarna på Bellonaön ”dummare” än vi. Eller "dummare" än andra skriftlösa folk som hade den ”självklara” kunskapen.
Ett grannfolk till trobrianderna hade till exempel ”kunskap” om mannens roll, men de trodde att sädesvätskan kom in i den manliga kroppen när män åt kokosnötter. Sädesvätska var i princip kokosmjölk. Denna teori förefaller definitivt mindre intelligent och sofistikerad än trobriandernas andebarnsteori - som bara kan väcka beundran i sin konsekvens och sinnrikhet…
Nåväl, detta ämne skulle ha varit roligt, lätt att skriva om, lätt att få tag i källmaterial – och nästan allt var dessutom på engelska!
Om jag hade fått tillstånd att skriva om det, därom är jag övertygad, skulle jag nog ha haft en godkänd avhandling idag – och det skulle jag nog tyckt vara riktigt trevligt. Jag skulle också ha lyckats skapa en akademisk diskussion om ett ämne som det nu helt enkelt inte pratas om.
Att jag inte fick den möjligheten är nog en av mina största besvikelser i vuxen ålder.
Även om den första delen av den teorin naturligtvis inte helt och hållet kan uteslutas, finns det en del saker som missas i ett sådant resonemang, Framförallt att det avhandlingsämne jag verkligen ville ha hela tiden var av den typen att det skapade irrationella reaktioner och obehag på det mest märkliga sätt.
Nej, jag talar inte om min förkättrade ”anti-satanism”, eller min motvilja mot Aleister Crowley. Redan efter att jag hade blivit klar med min lic-uppsats var jag ganska på det klara med att det inte skulle vara ett lämpligt avhandlingsämne där och då.
Jag syftar på diskussionen om det funnit folk som varit okunniga om faderns roll i reproduktionen eller med andra ord om sambandet mellan samlag och reproduktion.
Jag stötte på den diskussionen första gången 1978. Det var när jag läste Evelyn Reeds ”Kvinnans utveckling” som jag först gjorde det.
Hon hävdade bestämt att det fanns folk som inte kände till detta samband och jag blev djupt fascinerad. Varför är svårt att säga…
Jag frågade en socialantropologiskt skolad lärare på Jakobsbergs folkhögskola, och han bara fnös och sa att det där var en förlegad åsikt som för länge sedan var övergiven. Jag lät mig nöja med det – för ett tag.
Men 1986, när jag arbetade på min c-uppsats i religionshistoria, stötte jag på temat igen. Jag beslöt mig att göra en djupdykning i litteraturen om ämnet.
Det jag upptäckte var förbluffande. Det handlade inte endast om trobrianderna, som jag hade trott. Jag insåg att nästan alla etnografiska rapporter från sent 1800- och tidigt 1900-tal från Australien rapporterade om att urinvånarna bestämt förnekade att barnafödande hade något som helst med sexuellt umgänge att göra. Den enda undantagen var från kustområden där kontakter med vita och med andra besökare varit intensiv.
Den mest detaljerade studien av ämnet var (och är fortfarande) Ashley Montagus arbete ”Coming into being amomg the Australian aborigines”. Den kom först ut 1937 men gavs ut i en reviderad nyutgåva 1969. Den gick noga igenom forskningsläget, var övertygande, och syntes mig mycket svår att vederlägga.
Så jag ringde socialantropologiska institutionen för att fråga vad påståendet att det handlade om helt förlegade åsikter byggde på. De gav mig lite litteraturtips, men inte en enda av de böcker de hänvisade till tog ens upp ämnet.
Jag blev mer och mer förbryllad.
Sedan hittade jag Phyllis Kaberrys ”Aboriginal Woman: Sacred and Profane” från 1939. Phyllis Kaberry var en kvinnlig etnograf, som bedrev fältarbete i Australien, Som kvinna kunde hon även få bra kontakt med den kvinnliga delen av aboriginsamhället och hennes resultat var entydiga. Hon beskrev hur de uppemot 500 informanterna, både kvinnor och män, hade svarat helt entydigt. Nej, de ansåg inte att det fanns ett samband mellan samlag och barnafödande. Barnen kom till kvinnan genom andeväsen från ”drömtiden", och sexuellt umgänge spelade inte ens en indirekt roll i det hela.
Ungefär detsamma, minus "drömtiden", förstås, sa trobrianderna till Malinowski, som hade bott flera år på trobriandöarna. Hans syn på frågan var också helt glaskar,
Men varför detta motstånd i dessa dagar?
Jag hittade till slut en artikel av Edmund Leach från 1965, som verkade vara det enda allvarligt menade försöket jag sett att förneka.
Hans argument var närmast obefintliga, det handlade mest om att han misstänkliggjorde forskarna som rapporerade om saken för att vara rasister allesammans... Sakligt sett bemöttes han av Melford Spiro i den engelska antropologtidskriften ”Man”, en vederläggning som var så effektiv att Leach bara förmådde at svara på mindre än en halv sida, med att envist säga att det kommer att visa sig att han har rätt i alla fall.
Nu blev jag verkligt nyfiken. Då argumenten mot var så svaga, och i stort sett vederlagda - varför var motståndet så stort?
Avgörande blev nog när jag till sist läste den danske antropologen Torben Monbergs artikel ”Father were not genitors” i ”Man” 1/1975. Han hade arbetat på Bellonaön i Polynesien 1958-59. Invånarna var nu helt medvetna om sambandet mellan samlag och reproduktion, men det hade de inte varit före 1938, då missionärer kom till ön och upplyste dem om detta.
De berättade för honom om vad de tidigare trott, och vad de visste nu. Vad hade de för anledning att ljuga för Monberg, kan man onekligen fråga. Den frågan ställde han också, och han avslutade sin artikel med de upprörda orden: ”The surprising thing about this ’ignorance’ is not its existence, but the fact that it can surprise us, and that some anthropologists may be willing to submit themselves to all kind of intellectual acrobatics to explain it away”.
Ja, det kunde man ju undra sig…
Så jag skrev några rader om saken i min c-uppsats, som annars handlade om Sigmund Freuds religionshistoriska teorier.
Opponent på min uppsats blev Mattias Gardell, numera professor i religionshistoria på Uppsala Universitet.
Han raljerade spydigt över den ”påstådda” okunnigheten, så jag frågade honom senare vad han hade läst om ämnet. Han gav två referenser - den ena var samma som jag fått från socialantropologer, som alltså inte diskuterade ämnet.
Den andra var Anette Weiners bok om trobrianderna ”Women of value, men of renown” från 1973. Det visade sig att även om hon skrev att trobrianderna numera var helt medvetna om sambandet, hade de berättar för henne att de för några decennier sedan INTE hade känt till det! Så var det med DET ”beviset”.
Gardell passade också på att påstå att bara extremt fördomsfulla personer kunde komma på idén att ”de svarta i Australien” skulle vara ”så dumma i huvudet” att de inte förstod detta uppenbara…
Nu visste jag förstås att just Ashley Montagu hela tiden kämpat MOT en nedlåtande syn på Australiens urinvånare, och att han gjorde mycket klart att de inte på något sätt hade en lägre intelligens. Han hade dessutom varit en aktiv antirasist redan på fyrtiotalet - han skrev för övrigt boken "Man’s Most Dangerous Myth: The Fallacy of Race" 1942! Och att ingen någonsin hävdat att Phyllis Kaberry skulle ha en fördomsfullt nedlåtande syn å urinvånarna...
OK, samtidigt kan det ju finnas en omedveten rasism även hos de mest sympatiska personer, men den typen av ad hominem-argument räcker inte, om det inte finns andra argument som backar upp dem. Och det finns det inte.
Vad som nu intresserade mig vansinnigt var nog motståndet mer än ämnet i sig. Att ett så massivt förnekande av hundratals etnografiska rapporter, kombinerades med en nästan total avsaknad av argument fascinerade mig,
Så jag började tänka att en undersökning av ett sekels debatter om denna fråga skulle var ett idealiskt avhandlingsämne. Men jag insåg att det knappast skulle accepteras då. Jag bidade min tid och hoppades att det skulle komma en chans.
Den kom efter att institutionen och jag blev rörande överens om att ämnet satanism inte var så lämpligt som avhandlingsämne, för mig, där och då.
Så en dag tog jag mig mod och kastade fram förslaget.
Det blev blankt nej. Med det i sammanhanget lite underliga argumentet att ”socialantropologerna skulle bli sura”.
De kanske de skulle. Eller kanske inte. Några år snare var det en socialantropolog, specialiserad på just australiska urinvånare, som föreläste på ett seminarium på religionshistoria. Jag tog upp frågan med honom, och han var både öppen och intresserad. Han hade ingen definitiv åsikt. Men han respekterade mina synpunkter.
I vilket fall som helst fattade jag nog beslutet att lämna institutionen efter detta nedslående nej. Det var nog mest rädslan för att förlora studentrummet som fick mig att stanna kvar ett antal år till...
Jag kan förstå varför ämnen som ”satanism” eller ”rituella övergrepp” skapar panik i många akademiska sammanhang. Men jag kan inte för allt i världen förstå varför diskussionen om det funnits folk som förnekat sambandet mellan samlag och reproduktion är så känsligt.
"Rasismargumentet" är, synes det mig, bara en ovanligt bisarr förevändning. I våra läroböcker i religionshistoria fick vi lära oss att många folk saknade kunskap om naturlig död och trodde att de flesta dödsfall berodde på magi. D.v.s.. alla som inte orakades av att människor blev fysiskt dödade. Men jag hörde aldrig någon invända att det i så fall skulle betyda att de som saknade den kunskapen var ”dumma i huvudet" och att forskarna som beskrev detta måste varit rasister.
Jag misstänker att det sårade den manliga fåfängan att tänka sig att det funnits folk som inte hade bemödat sig att ta reda på den centrala rollen som MANNEN har i detta avseende...
Kanske inte kastrationsångest, direkt men möjligen någonting i stil med ”fertilitetsångest”.
Naturligtvis var inte de australiska urinvånarna, trobrianderna eller invånarna på Bellonaön ”dummare” än vi. Eller "dummare" än andra skriftlösa folk som hade den ”självklara” kunskapen.
Ett grannfolk till trobrianderna hade till exempel ”kunskap” om mannens roll, men de trodde att sädesvätskan kom in i den manliga kroppen när män åt kokosnötter. Sädesvätska var i princip kokosmjölk. Denna teori förefaller definitivt mindre intelligent och sofistikerad än trobriandernas andebarnsteori - som bara kan väcka beundran i sin konsekvens och sinnrikhet…
Nåväl, detta ämne skulle ha varit roligt, lätt att skriva om, lätt att få tag i källmaterial – och nästan allt var dessutom på engelska!
Om jag hade fått tillstånd att skriva om det, därom är jag övertygad, skulle jag nog ha haft en godkänd avhandling idag – och det skulle jag nog tyckt vara riktigt trevligt. Jag skulle också ha lyckats skapa en akademisk diskussion om ett ämne som det nu helt enkelt inte pratas om.
Att jag inte fick den möjligheten är nog en av mina största besvikelser i vuxen ålder.
Friday, October 7, 2011
Mumiens hemlighet
/Denna kommentar har tidigare publicerats i i Socialisten 85/2007. ./
För ett tag sen såg jag Mumien - återkomsten (från 2001) på TV4. Den var en skitfilm, men det visste jag ju. Men jag ville ändå se den. Den är intressant som ett exempel på hur den fornegyptiska civilisationen nästan konsekvent demoniseras i dagens populärkultur.
Populärkulturens Egypten är svart magi, ondskefulla präster, dödliga gifter - och framförallt vandrande mumier. Just vandrande mumier är ett populärt tema. Man kan ju fråga sig varför.
Mumien - återkomsten är ett skräckexempel på de värsta klichéerna. Imhotep, arkitekten bakom Djosers trappstegspyramid, framställs här i form av en ondskefull mumie som vill erövra världen. Dödsguden Anubis blir till en egyptisk djävul, vilket han aldrig var i den egyptiska religionen. Drottning Nefertiti, som i verkligheten levde mer än tusen år efter Imhotep, får bli den ondskefulla kvinnliga partnern till denne gengångare. Och sedan alla dessa insekter. Magiska, ondskefulla insekter, som blir en mardröm för alla som har det minsta anlag för insektsfobi (vilket jag har).
Skulle den grekiska antika kulturen kunna demoniseras på detta sätt i populära filmer? Eller den romerska? Knappast.
Men varför denna demonisering av just Egypten? Den klassiska egyptiska civilisationen existerade i 3000 år. Den utvecklade den mest stabila kultur världshistorien känt. Den utvecklade en byggnadskonst som fortfarande är så imponerande att Erich von Däniken lyckats lura i människor att den skapades av rymdmänniskor. Än idag är de största pyramiderna veritabla gåtor. Skriftkonsten, matematiken, konsten, vetenskapen - alla har hämtat inspiration från Egypten. Det var en "kulturens vagga" i högre grad än den grekiska.
Så som sagt, varför denna demonisering?
Martin Bernal har i sitt verk "Svart Atena" visat hur den egyptiska civilisationen behandlades med stor respekt ända in i början av 1800-talet. Grekerna såg egypterna som sina läromästare, och även i Europa sågs Egypten som kulturens vagga ända fram till början av 1800-talet. Sedan hände något. Egypten började allt mer framställas som ett isolerat barbariskt stickspår, meden den antika grekiska kulturen framställdes som just den kulturens vagga som alla framsteg kommer från. Hans egen förklaring var att den framväxande rasismen ledde till att ett afrikanskt land inte kunde ses som civilisationens vagga.
Det kan säkert ligga något i det. Men jag tror att det också finns en annan förklaring. Det klassiska Egypten var ett samhälle som inte stämmer in på den borgerliga synen på ett civiliserat samhälle. Ekonomin byggde inte på privategendom. Staten hade ett de facto monopol på utrikeshandeln, och all jord ägdes i princip av staten. Visst fanns det ett härskande skikt, men det baserade inte sina privilegier på privategendom. Det liknade, kort sagt, Sovjetunionen mer än det liknade USA. Staten var skyldig att se till att alla medborgare hade mat. Genom jättelika centralt organiserade bevattningsanläggningar garanterades skörden. Samhället byggde inte, som i Grekland och Rom, på slaveri och privategendom.
Det egyptiska samhället hade sina rötter i en äldre, kollektiv ordning. I denna ordning hade också kvinnorna en starkare ställning än de hade i något annat land i regionen, med undantag av minoiska Kreta fram till 1450 f. kr. Efter minoiska Kretas fall var de egyptiska kvinnornas ställning helt unik i regionen. I egyptisk vishetslitteratur finns till och med anvisningar om att vägen till det perfekta äktenskapet är att mannen obetingat ska lyda sin hustru... Den som studerar hur kvinnor avbildas i den egyptiska konsten och jämför med kvinnoavbildningarna i de samtida kulturerna borde förstå att det var en väsentlig skillnad.
Till och med i Gamla testamentet, med sin antiegyptiska retorik, finns uppgifter som bekräftar bilden av Egypten som ett stabilt och välordnat samhälle. När de flyende israeliterna klagar inför Moses i öknen påminner de honom hur tryggt allt var när de åt vid de egyptiska "köttgrytorna".
Jag tror att det är dessa fakta som delvis kan förklara varför det antika Egypten demoniserats i den borgerliga populärkulturen. Det egyptiska statsdominerade samhällets obestridliga framgångar stör bilden av hur en framgångsrik civilisation ska se ut. Det grekiska samhället, med sin privategendom, sitt slaveri och sin "frihet" passar bättre in i vår kultur. De "kommunistiska" dragen i faraonernas Egypten gör att populärskildringarna av det får drag som påminner om hur Sovjet och Kina framställdes under kalla kriget.
Missförstå mig inte, jag vill inte idealisera faraonernas Egypten (eller för den delen de härskande skikten i Sovjet och Kina!). Det härskande skiktet i Egypten hade oerhörda privilegier. Det gällde ju i synnerhet kungafamiljen, som levde i en ofattbar lyx. Men detta skikts makt byggde på att det kunde upprätthålla stabilitet och välstånd för hela samhället. Ett samhälle som hade sina rötter i den urkommunism som rådde tidigare, även om det i sin faraoniska tappning blev en byråkratiskt degenererad urkommunism.
Den egyptiska tretusenåriga civilisationen (från 3000 f.kr. till vår tideräknings början) är en viktig del av vårt kulturella arv. Den borde bemötas med lite större aktning, till och med i populärkulturen, än att framställas som ett vedervärdigt näste befolkat av ondskefulla svartmagiker och vandrande mumier.
Populärkulturens Egypten är svart magi, ondskefulla präster, dödliga gifter - och framförallt vandrande mumier. Just vandrande mumier är ett populärt tema. Man kan ju fråga sig varför.
Mumien - återkomsten är ett skräckexempel på de värsta klichéerna. Imhotep, arkitekten bakom Djosers trappstegspyramid, framställs här i form av en ondskefull mumie som vill erövra världen. Dödsguden Anubis blir till en egyptisk djävul, vilket han aldrig var i den egyptiska religionen. Drottning Nefertiti, som i verkligheten levde mer än tusen år efter Imhotep, får bli den ondskefulla kvinnliga partnern till denne gengångare. Och sedan alla dessa insekter. Magiska, ondskefulla insekter, som blir en mardröm för alla som har det minsta anlag för insektsfobi (vilket jag har).
Skulle den grekiska antika kulturen kunna demoniseras på detta sätt i populära filmer? Eller den romerska? Knappast.
Men varför denna demonisering av just Egypten? Den klassiska egyptiska civilisationen existerade i 3000 år. Den utvecklade den mest stabila kultur världshistorien känt. Den utvecklade en byggnadskonst som fortfarande är så imponerande att Erich von Däniken lyckats lura i människor att den skapades av rymdmänniskor. Än idag är de största pyramiderna veritabla gåtor. Skriftkonsten, matematiken, konsten, vetenskapen - alla har hämtat inspiration från Egypten. Det var en "kulturens vagga" i högre grad än den grekiska.
Så som sagt, varför denna demonisering?
Martin Bernal har i sitt verk "Svart Atena" visat hur den egyptiska civilisationen behandlades med stor respekt ända in i början av 1800-talet. Grekerna såg egypterna som sina läromästare, och även i Europa sågs Egypten som kulturens vagga ända fram till början av 1800-talet. Sedan hände något. Egypten började allt mer framställas som ett isolerat barbariskt stickspår, meden den antika grekiska kulturen framställdes som just den kulturens vagga som alla framsteg kommer från. Hans egen förklaring var att den framväxande rasismen ledde till att ett afrikanskt land inte kunde ses som civilisationens vagga.
Det kan säkert ligga något i det. Men jag tror att det också finns en annan förklaring. Det klassiska Egypten var ett samhälle som inte stämmer in på den borgerliga synen på ett civiliserat samhälle. Ekonomin byggde inte på privategendom. Staten hade ett de facto monopol på utrikeshandeln, och all jord ägdes i princip av staten. Visst fanns det ett härskande skikt, men det baserade inte sina privilegier på privategendom. Det liknade, kort sagt, Sovjetunionen mer än det liknade USA. Staten var skyldig att se till att alla medborgare hade mat. Genom jättelika centralt organiserade bevattningsanläggningar garanterades skörden. Samhället byggde inte, som i Grekland och Rom, på slaveri och privategendom.
Det egyptiska samhället hade sina rötter i en äldre, kollektiv ordning. I denna ordning hade också kvinnorna en starkare ställning än de hade i något annat land i regionen, med undantag av minoiska Kreta fram till 1450 f. kr. Efter minoiska Kretas fall var de egyptiska kvinnornas ställning helt unik i regionen. I egyptisk vishetslitteratur finns till och med anvisningar om att vägen till det perfekta äktenskapet är att mannen obetingat ska lyda sin hustru... Den som studerar hur kvinnor avbildas i den egyptiska konsten och jämför med kvinnoavbildningarna i de samtida kulturerna borde förstå att det var en väsentlig skillnad.
Till och med i Gamla testamentet, med sin antiegyptiska retorik, finns uppgifter som bekräftar bilden av Egypten som ett stabilt och välordnat samhälle. När de flyende israeliterna klagar inför Moses i öknen påminner de honom hur tryggt allt var när de åt vid de egyptiska "köttgrytorna".
Jag tror att det är dessa fakta som delvis kan förklara varför det antika Egypten demoniserats i den borgerliga populärkulturen. Det egyptiska statsdominerade samhällets obestridliga framgångar stör bilden av hur en framgångsrik civilisation ska se ut. Det grekiska samhället, med sin privategendom, sitt slaveri och sin "frihet" passar bättre in i vår kultur. De "kommunistiska" dragen i faraonernas Egypten gör att populärskildringarna av det får drag som påminner om hur Sovjet och Kina framställdes under kalla kriget.
Missförstå mig inte, jag vill inte idealisera faraonernas Egypten (eller för den delen de härskande skikten i Sovjet och Kina!). Det härskande skiktet i Egypten hade oerhörda privilegier. Det gällde ju i synnerhet kungafamiljen, som levde i en ofattbar lyx. Men detta skikts makt byggde på att det kunde upprätthålla stabilitet och välstånd för hela samhället. Ett samhälle som hade sina rötter i den urkommunism som rådde tidigare, även om det i sin faraoniska tappning blev en byråkratiskt degenererad urkommunism.
Den egyptiska tretusenåriga civilisationen (från 3000 f.kr. till vår tideräknings början) är en viktig del av vårt kulturella arv. Den borde bemötas med lite större aktning, till och med i populärkulturen, än att framställas som ett vedervärdigt näste befolkat av ondskefulla svartmagiker och vandrande mumier.
Erik Rodenborg
Subscribe to:
Posts (Atom)