Vilse i folkminnesarkivet

/Skriven 29/9 2007/

Det var för några år sedan, jag höll på att läsa om skogsrån. Jag var ofta på folkminnesarkivet i Stockholm och läste anteckningar om folk som hade mött skogsrån.

Som ni kanske vet lurar skogsrået ofta människor att gå vilse. Man går runt och runt i skogen, och hittar inte hem. Men om man kommer på att vända sin tröja ut och in, eller bak och fram, upptäcker man ofta var man är någonstans och kan hitta hem igen.

Nåväl, jag satt där och läste och gjorde anteckningar och märkte att jag måste gå på toaletten. Jag hade varit på toaletten där många gånger, det var bara att gå nerför en trappa och sen låg den där.

Men den här gången, upptäckte jag, var det helt annorlunda. Där toalettdörren av trä skulle finnas fanns istället en låst järndörr. Konstigt, tänkte jag, har jag gått ner fel trappa? Men det fanns bara en trappa, så vad kunde ha hänt?

Faktiskt hade jag varit på toaletten tidigare samma dag så det kunde knappast vara så att de hade byggt om på några timmar. Mysteriet tätnade.

Till sist tog jag mod till mig och frågade en kvinna i personalen som var den jag hade bäst kontakt med, och som visste att jag läste om skogsrån.

Det hela var verkligen pinsamt. Jag sade till henne att, hmm... det här är konstigt, men jag hittar inte till hmm... toaletten, fast jag har varit där många gånger förut. Hon log mycket vänligt.

Hon följde mig ner för trappan och visade mig toaletten. Medan vi gick ner frågade hon roat om jag inte hade försökt med att vända tröjan ut och in. Det visade sig nu att korridoren där nere krökte av, och toaletten låg längre in. Fast jag hade varit där kanske 50 gånger hade jag "glömt" det, och min syn var kanske förvänd också, för jag hade inte sett att korridoren kröktes.

Jag mumlade ett förvirrat och skamset "tack" och hon gick upp igen.

Sedan flyttade folkminnesarkivet några kvarter bort. Jag fortsatte att gå dit. En dag när jag skulle gå därifrån såg mannen som satt i expeditionen så road ut. Jag frågade om jag hade glömt betala för några kopior. Han skakade på huvudet och log, nästan lite infamt.

När jag kom ut på gatan insåg jag plötsligt vad det var som var så roligt. Jag hade utan att veta det vänt tröjan ut och in!

Jättinnor, jättar och gudar i fornnordisk religion

Jag har tidigare tagit upp motsatsen mellan asar och vaner i fornnordisk religion. Och argumenterat för att denna avspeglar motsättningen mellan de indoeuropeiska erövrarnas gudar och de lokala förindoeuropeiska gudarna. Och, ja, det anser jag fortfarande, vad sedan än Britt-Mari Näsström må tycka om saken.

Men trots allt är ju denna motsättning inte det dominerande temat i Eddan (och här syftar jag på både Snorres och "den poetiska"), eller i någon annan fornnordisk diktning. Den beskrivs som övervunnen, och något som tillhör forntiden.

Den centrala konflikten i Eddan är ju den mellan gudar och jättar.

I motsats till konflikten mellan asar och vaner tror jag inte alls att denna är en avspegling av sociala eller etniska konflikter. Den verkar vara resultatet av någon form av kosmologisk spekulation (eller intuition!) och är den röda tråden i den fornnordiska mytologin, från skapelsen till Ragnarök.

Enligt Eddan skapades ju hela universum genom mordet på en jätte. Jätten Ymer mördades av Oden och hans bröder och hans lik kom att bli det byggnadsmaterial som universum skapades av. Ymer uppstod direkt ur tomrummet och var den första levande varelsen. Men han är alltså död, mördad av de gudar som sedan tog över.

Efter mordet på Ymer var allt till synes lugnt. Gudarna trodde att de skulle kunna leva ifred, men se det fick de inte. För redan i Völuspas åttonde strof störs ordningen. Plötsligt dyker tre "mycket mäktiga mör, från jättevärlden" upp. Men var låg den jättevärlden? Ymer var ju död, och den värld gudarna kände till var ju skapad av dem själva.

Jättinnornas ankomst leder uppenbarligen till en febril aktivitet i gudavärlden, och ett av resultaten blir att människorna skapas. Jättinnorna verkar ha setts som ett formidabelt hot. Inte så konstigt, i och för sig, eftersom hela skapelsen vilade på en mördad jättes döda kropp.

Så uppstår den motsättning som går igenom hela Eddan. Gudar mot jättar. Det är helt fel att kalla jättarna "onda" - de beskrivs som fiender till gudavärlden - vårt universum om man så vill - på samma sätt som gudarna är fiender till jättevärlden. Att jättarna inte gillade gudarna, är väl inte så konstigt, om man tänker på Ymers öde.

Mellan gudarna och jättarna råder ett krig, som ibland är kallt, ibland hett. Och ibland råder fredlig samexistens i så hög grad att till och med äktenskap mellan gudar och jättar är möjliga.

Men jättarna är äldre än gudarna, ungefär på samma sätt som Tiamat är äldre än Marduk i babylonisk religion. Det var de som satt på den ursprungliga visdomen. Den kan gudarna endast erövra genom stöld. Och så kommer det sig, exempelvis, att Oden stjäl skaldemjödet från Gunnlod, ett bedrift som till och med Oden själv verkar ha lite dåligt samvete för. Något dåligt samvete över mordet på Ymer får man dock inte intrycket att han har.

I Ragnarök kommer så slutstriden. Universum är byggt på en olöslig inneboende motsättning och lösningen blir den slutliga katastrofen. Likt materia och anti-materia förintar gudar och jättar varandra.

Men uppenbarligen inte helt symmetriskt. Intrycket i Völuspa är onekligen att gudarna i slutändan överlever som grupp - jättarna gör det inte. Eller som Gro Steinsland skriver: "I den nya världen ska gudar och människor råda - jättarna kommer inte tillbaka". (Steinsland 2007: 142).

"Ondskan" är besegrad, eller? Nja, snarare kan man väl se det som att gudarna - den nya generationens väsen - till sist slutligen har förintat jättarna, de ursprungliga varelserna och den ursprungliga visdomens källa. Sensmoralen i Eddan är ju inte heller den speciellt moraliskt uppbygglig. Lika lite som den i Bibeln eller Koranen. .

Men det finns något ytterligare konstigt med det hela. Något som Lotte Motz (1993) har tagit upp i sin bok "The Beauty and the Hag" . I kapitlet "The Lady in the Rock" beskriver hon hur jättinnor till och från behandlas i fornnordisk diktning, utanför Eddan. Hon beskriver ett återkommande tema. Ett där en manlig hjälte efter strider och umbäranden till sist kommer till ödemarken och där träffar en jättekvinna i en grotta. De blir vänner, och inleder ibland ett förhållande. Den manliga hjälten får av jättekvinnan lära sig mycket värdefullt. Hennes kunskaper är överlägsna hans och när han slutligen återvänder har han berikats med både fina upplevelser - och som sagt stora kunskaper.

Lotte Motz skriver: "The encounter with the woman in the cave... has added a new dimension to his life. He has won a love relation, a helping power, precious gifts, or a bride. As he endured toil and danger before his sojourn in Giantland, so he leaves it the richer, protected in his later life by a superhuman guardian, by precious armor, and endowed with new skills or a new name". (Motz 1993:64)

Två saker slår en när man läser detta. Dels att de manliga machohjältarna i dessa berättelser hamnar hos kvinnliga väsen mycket starkare, mäktigare och visare än de själva och att de lämnar dessa kvinnliga väsen med tacksamhet. Det andra är att dessa kvinnor dessutom tillhör en grupp som enligt Eddan är dödsfiender till både gudar och människor och som ska förintas i det slutliga slaget vid Ragnarök.

Det är något som inte helt stämmer. Men där skiljer sig ju inte fornnordisk religion från andra religioner.

Det skulle vara intressant att se hela storyn från jättarnas perspektiv. Kan ingen skriva en fantasy-roman på det temat?

Referenser
Lotte Motz: "The Beauty and the Hag: Female Figures in Germanic Faith and Myth", Fassbaender 1993
Gro Steinsland, "Fornnordisk religion", Natur och Kultur 2007

Korset på Svartberget

Jag har varit i Hassela och besökt några vänner. Det är alltid roligt att besöka Hassela. Av många anledningar.

Mer allmänt tycker jag dessutom om att komma bort från stan ibland. Naturen är full av mystik och magi. Och poesi. Det är vilsamt, och spännande, att komma närmare den.

Men en sak kände jag mig tveksam inför under mitt senaste Hasselabesök. Det var när vi besökte Svartberget för att titta på korset.

Det är nämligen så att en lokal präst länge har arbetat för att resa ett stort kors någonstans i Hassela för att placera orten på kristenhetens karta. Först var det tal om Älvåsen. Men det blev inte av, inte på den platsen.

Men till sist lyckades han med en annan plats, och nu står ett 30 meter högt kors på Svartberget. Jag gillar det inte alls.

Missförstå mig inte, jag har absolut inget emot Jesus.

Men just därför tycker jag inte om korset som symbol. För mig är och förblir det ett döds- och tortyrredskap och jag kan inte se något uppbyggligt med att använda det som en religiös symbol.

För det andra förfular det berget. Berget är vackert, men det är inte korset.

Medan de två som var i mitt sällskap pratade om, kan man anta, hur fint korset var, smög jag mig undan och lade lite snus på en stubbe. Det är så man offrar till skogsrån enligt svensk folktro. Jag vill gärna offra snus till ett skogsrå :-) , dessutom var det en tyst protest mot närvaron av det bisarra jättekorset.

Till sist kan ni gärna lyssna på spelmanslåten "Svartbergstrollen" skriven av en lokal spelman. Och, ja, den handlar om samma berg som korset idag står på...

Tibast och vänderot

Det finns många sätt att bli av med skogsrån. Tidigare berättade jag om ett av de mer brutala sätten. Men det finns andra, betydligt mer fredliga och snälla sätt.

Det finns en sägen som brukar kallas tibastsägnen. I den är huvudpersonen en kvinna, vars man har förförts av skogsrået. .

Han går till skogen vareviga dag och umgås med rået. Frun vet vare sig ut eller in.

Till sist kommer hon på vad hon ska göra. Hon går djupt in i skogen, tills hon själv möter skogsrået. Hon går fram och ställer en fråga till rået. Jo, det är så här att hon har en tjur, som inte vill stanna hemma. Han går ständigt över till grannens kor, som han hellre umgås med ån att vara hemma. Vet skogsrået möjligen något bot för detta?

- Men vet du inte det, svarar rået . Du behöver bara ge honom tibast och vänderot, så kommer han att förlora allt intresse för grannens kor och stanna hemma. Frun tackar för tipset och går hem.

Men det är naturligtvis inte tjuren som hon har tänkt på. Så hon börjar istället ge sin man tibast och vänderot, utan att han vet om det. Och se, han slutar helt intressera sig för skogsrået och stannar hemma istället.

Skogsrået fattar att hon blivit lurad, och blir fly förbannad. Ofta kan man höra hennes ilskna röst utanför parets stuga: "Tibast och vänderot, tvi vale mig som lärde dig bot"!

Så den som inte vill bli förförd av ett skogsrå vet vad han ska göra. Vänderot är samma sak som valeriana, och finns ofta på hälsokostbutiker. Tibast är lite knepigare. Det är giftigt, och säljs inte någonstans, men det finns förstås i naturen och i mycket, mycket små doser kanske det inte är så farligt....

Men jag tänker då inte ta någondera. Skulle aldrig falla mig in. För om jag mot all förmodan skulle möta ett skogsrå, och detta av någon fullständigt outgrundlig anledning skulle finna mig attraktiv (det senare förefaller mig betydligt mer osannolikt än det förra!) skulle jag ju inte alls vilja ha tagit några medel som gör mig helt ointresserad.

Det vore ju att missa ett tillfälle i sitt liv som väl aldrig kommer tillbaka. Och det skulle jag väl inte vilja för allt smör i Småland....