Friday, December 28, 2012

Nordiska gudinnor

Religionshistorikern Britt-Mari Näsströms bok Nordiska gudinnor: nytolkningar av den förkristna mytologin (Bonniers 2009) är väl värd att läsa. Det skriver jag här, fast jag ofta är ganska så kritisk mot Näsströms teoretiska grundsyn. Det har jag varit alltsedan jag 1989-90 hamnade i en debatt med henne om teorier om förhistoriska matriarkat.

Näsström har stora kunskaper om de tidiga historiska religionerna. Däremot är hon anmärkningsvärt okunnig om arkeologi och etnologi/socialantropologi - vilket också visas i denna bok. När hon rutinmässigt hävdar att matrilinjärt släktskap inte innebär en starkare position för kvinnor (här med det tvärsäkra påståendet att den "som bestämmer över hushållet är dock kvinnans bror") (s. 21) kan hon i samma stycke inte låta bli att visa att hon häpnadsväckande nog är okunnig om vad matrilinjärt släktskap innebär - och inte innnebär.

Den fyrkantiga formuleringen om brodern verkar i sig hämtad från läroböcker från 1940- eller 50-talen - idag är den typen av tvärsäkra påståenden i stort sett allmänt diskrediterade. Men när hon meningen innan faktiskt definierar "matrilinearitet" som "arvsföljd på moderns sida, vilket innebär att mannen flyttar till hennes egendom" visar hon ju att hon anmärkningsvärt nog inte kan skilja mellan matrilinjalitet och matrilokalitet. Matrilinjärt släktskap säger ju i sig inget alls om bosättningsmönstret!

Men efter att hon alltså (som så ofta annars i sina böcker ) bemött det som hon ser som "svärmiska" feministiska påståenden om kvinnomakt försöker hon själv lite senare praktisera feministisk ideologikritik, när hon på sidorna 69-128 hårt angriper 1800-talets nationalromatiker för att ha haft en... patriarkal och romantisk syn på fonnordisk religion. Ingen lär bli speciellt förvånad över att de hade detta - och unkna herrklubbar som Götiska Förbundet är ju en ovanlig lätt måltavla för feministisk kritik...

OK, men efter detta blir hennes bok verkligt intressant. Och även beskrivningen av Götiska förbundets och de andra herrarnas fantasier om välartade och domesticerade gudinnor får här bli en tänkvärd kontrast till de fornnordiska källorna - som ger en helt annan, och betydlig mer intressant bild av kvinnliga gudomliga makter.

Så med börkjan på sidan 131 blir läsningen verkligt spännande. Även den som redan vet en del om fornnordisk religion kan bli lite tagen över Näsströms sammanställning.

De mäktigaste av gudinnorna var knappast alls underordnade några manliga gudar. Speciellt anmärkingsvärt är hur Frigg i myterna i stort sett struntar i vad hennes man kan tänkas vilja. Det är desto mer anmärkningsvärt som ju mannen hette Oden.

Hon är flera gånger otrogen mot honom, utan att hon verkar drabbas av något som ens liknar några efterräkningar. Oden verkat inte bry sig speciellt, eller så kan han inget göra. I berättelsen om kung Geirröd manipulerar Frigg skickligt Oden för att få honom att vända sig mot denne kung, trots att han själv från början tillsatte honom. Frigg inser att kungen är grym och snål, och arrangerar en veritabel fälla för Oden, för att han handgripligt ska fås att inse detta.

Även i myter där Freja är gift med Oden är hon otrogen, utan att detta får några negativa konsekvenser för henne. Men att tala om "otrohet" när det gäller Freja är naturligtvis ett understatement. Hennes sexualitet var, om något, självständig, vilket ju inte är så underligt för en kärleksgudinna. När de kristna började utmana den "gamla seden" blev Freja en av deras främsta måltavlor. Den kristne missionären Hjalte Skeggjason deklamerade på det isländska alltinget:

"Jag tycker inte om hundar som skäller,
En hynda tycker jag Freja vara!"
(Citerat från Nässsröm, sidan 297)

Det blev för mycket för islänningarna. Skeggjason förklarades fredlös och dömdes till landsförvisning.

Annars var Freja den som från början innehade sejdens (shamanistisk spådomskonst) hemligheter. Oden var tvungen att stjäla den för att få del av den. Även Frigg kunde se in i framtiden, och Oden var tvungen att fråga henne om råd.

Om man för tillfället lämnar gudarna och går över till människorna, var det ju kvinnor som spådde/sejdade. Det fanns män som försökte men de fick dåligt rykte och betraktades som omanliga. Även Oden sågs som omanlig för att han sejdade.

När Skade gifte sig med Njord och de inte kom överens om var de skulle bo turades de om och bodde omväxlande hos henne vid bergen och hos honom vid havet. Det höll inte i längden och de skilde sig efter ett tag,

Det talas om hur de stupade kom till Odens Valhall. Men enligt de fornnordiska källorna tog Freja hälften av de stupade, och dessa kom till Sessrumne, Frejas motsvarighet till Valhall.

Annars var det kvinnliga väsen, valkyrior, som avgjorde vilka som skulle dö på slagfältet.

Frågan om var man hamnade efter döden var komplicerad. Så till exempel sägs att de kvinnor som dog som jungfrur kom till gudinnan Gefjom efter döden.

De stora gudinnorna i den fornnordiska litteraturen var alltså väsenskilda från den mesiga bild som de senare nationalromantikerna målade upp. Men det fanns en del mindre gudinnor som levde upp till mer patriarkala ideal. På sidan 245 inleds en beskrivning av dem - gudinnor som Gerd, Nanna, Rind och Idun. (Den senare kom ju för övrigt att ge namn till en vida spridd damtidning i Sverige på 1900-talet).

Men sedan har vi ju nornorna. De är kvinnliga väsen som egentligen står över alla gudar. De väver ödets trådar - och bestämmer alla människors och gudars öden.

Näsströms beskrivning av allt detta är mycket givande. Och samtidigt lite udda. Att presentera just de nordiska gudinnorna med syfte att visa på deras självständighet, makt och för den delen också aggressivitet, är lite ovanligt.

Men det gör alltså att det blir en spännande, rolig och faktiskt också tankeväckande läsning.

Om man bara snabbt läser Eddorna rakt upp och ner får man ofta en annan bild. Men om man ser vad som EGENTLIGEN står, upptäcker man likt Näsström att den manscentrerade bilden man kan få vid en ytlig genomläsning inte alls stämmer.

Trots alla reservationer jag brukar ha mot Näsströms grundsyn kan boken tveklöst och till och med varmt rekommenderas!

Frigg rides a chariot, Arthur RackhamFriggFrigg rides a chariot , Arthur Rackham

Monday, November 12, 2012

Matrilinjär islam

Det finns fler kulturer än Minangkabau som praktiserar en kombination av matrilinjärt släktskap och islam. En av dessa finns på Laccadiveöarna vid Indiens sydvästkust. Denna kultur har beskrivit av Leela Dube i boken Matriliny and Islam: religion and society in the Laccadives från 1969 (National Publishing House, Delhi).

Det finns även andra, som exempelvis Mapilla i norra Kerala och Yao i södra Nyasaland.

Befolkningen på Laccadiveöarna anses ha omvänts till islam någon gång på 1300-talet. Idag (eller mer exakt när boken skrevs!) är islam den totalt dominerande religionen och det finns inte mindre än 22 moskéer och två islamiska skolor.

På dessa öar går släktskapet på kvinnolinjen och arvet delas lika mellan barnen till varje kvinna. Traditionellt flyttar ett gift par inte ihop vid äktenskapet. Mannen och kvinnan lever vanligtvis kvar hos sin egen matrilinjära släktskapsgrupp och det äktenskapliga umgänget sker vid nattliga visiter.

Enligt Dube var detta normen. Av 617 gifta män på den centrala ön levde 515 på detta sätt, som vad hon kallar "visiting husbands". Men alla följer inte denna ttradition. 124 levde matrilokalt, dvs flyttade hem till kvinnan vid äktenskapet. 23 levde "neolokalt", dvs de flyttade ihop i ett nytt hus, och endast 8 levde patrilokalt, dvs hustrun flyttade hem till mannen.

Den främsta sociala gruppen i detta ö-samhälle kallas Taravadi. Denna består av individer av båda könen som är ättlingar till en kvinnlig anmoder i en obruten kvinnlig linje. Taravadi äger land, träd, båtar, hus och andra byggnader. Männen har endast bruksrätt till dessa, de äger dem inte, och när de gifter sig kan de absolut inte föra vidare dem till barnen.

I dessa grupper är både den äldsta mannen och den äldsta kvinnan betydelsefulla personer. Juridiskt har den äldsta mannen en stark ställning, men i praktiken verkar  den äldsta kvinnan uppenbarligen vara mer central. Ingen ceremoni kan hållas utan att hon informeras och bjuds in. Hon visas en oerhörd respekt. Hon konsulteras i alla viktiga frågor. 

De olika Teravadi-grupperna förenas i större grupper, som kallas Kudumbam.

Den matrilinjära egendomen brukar kallas för fredags-egendom, medan individuellt förvärvad egendom kallas måndagsegendom. Innehavet av måndagsegendom styrs av sharialagar, medan fredagsegendomen förvaltas och ärvs enligt mycket äldre matrilinjära pricipwet. Den mesta egendomen är fredagsegendon. Det kan till exempel nämnas att av 45.000 kokosträd är 40.000 matrilinjär egendom, och endast 5000 privat måndagsegendom.

Både mormodern och morbrodern har en auktoritet över moderns barn, medan fadern inte har det. Relationen mellan fäder och barn är avspänd, vänskaplig och kamratlig och fadern har inte auktoritet och visas ingen "respekt" av auktoritär typ.

Koranen tillåter som bekant en typ av polygyni, men det är mycket ovanligt på dessa öar. Av 670 gifta män på huvudön, hade endast 6 mer än en fru. Anledningen till det är att kvinnorna sällan uppskattar att männen har flera fruar, och rätten till skilsmässa är total för båda könen. Om en man försöker skaffa sig fler fruar skiljer sig vanligtvis hustrun med en gång.

Mannens relation med kvinnan är sexuell, inte ekonomisk. Mannen har inte i sig rätt att kontrollera eller ens tillgodogöra sig av kvinnans arbete, inte ens hemarbetet. Kvinnans arbete utförs vanligtvis  till nytta för hennes egen matrilinjära grupp.

I teorin är otrohet för kvinnan förbjuden, men om kvinnan ändå är otrogen har mannen ingen rätt att bestraffa henne. Det enda han kan göra i det läget är att skilja sig.

Skilsmässor är vanliga, 51 procent av kvinnorna och 52 procent av männen har skilt sig åtminstone en gång. Den man på ön som hade haft mest skilsmässor hade skilt sig 19 gånger, den kvinna som hade haft mest skilsmässor hade skilt sig 12 gånger.

Kvinnan har alltid rätt till omedelbar skilsmässa när som hslst. Hon behöver bara uttrycka en formel om att mannens besök inte är välkomna så måsta han lämna henne omedelbart.

Sharia-arvslagar som missgynnar kvinnor praktiseras dock, men eftersom den stora majoriteten av egendom förvaltas av de matrilinjära grupperna, och denna egendom inte är underkastad sharialagarna, har detta inte en så stor betydelse.

De ställen i Koranen som ofta tolkas som att män har rätt att styra över sin hustru tillämpas inte, eller tolkas på ett sätt så att de inte får en sådan betydelse.

Dune går igenom skilsmässostatistik från olika muslimska kulturer och visar att de matrlinjära har en mycket högre skilsmässofrekvens ärn de patrillinjära. En förklaring till detta är att stabiliteten inte hotas av skilsmässor, eftersom den matrilinjära gruppen, inte familjen  är det som ses som är stabilt och bestående, och den berörs inte av att äktenskap upplöstes. 

Äktenskapen är oftast tidiga, de båda parterna brukade gifta sig mellan 12 och 16 års ålder. Pojkarna är oftast de äldre vid det första äktenskapet, men de är aldrig äldre än 16. 

I vilket fall som helst är det hela intressant. Islam är ju en religion som uppstått i ett patrilinjärt (och patriarkalt)  samhälle och dess regelsystem  är ofta påverkat av detta. Men här har regelsystemet anpassat sig till ett både matrilinjärt och i avgörande avseenden icke-patriarkalt samhälle...

Saturday, November 3, 2012

Mer Kali på You Tube

Signaturen H.H. tipsade mig i en kommentar om denna You Tube-film där Kali angriper manliga demoner och manligt våld.

Tack så mycket för tipset, och kortfilmen är ju både suggestiv och facinerande!

Friday, November 2, 2012

Min text om Gimbutas på nätet igen

Nu finns den text om Marija Gimbutas jag skrev 2002 på nätet igen.   Den fanns förut som en bilaga till min webbsida Kiremaj70 men i och med att denna försvann försvann ju också bilagan,

Nu har jag istället lagt upp den som en blogg.

Jag tänkte först lägga upp allt på samma bloggsida, men det verkar inte bloggen klara av, så när man kommer längst ner får man klicka på "Older posts" för att komma vidare.

Det finns tveklöst en hel del språkliga fel i texten, som jag nu får en chans att gradvis arbeta bort.

Denna text skrevs alltså 2002. Den var illustrerad med många bilder, men dessa har inte kunnat tagits med.

Jag vill också säga att det är över 10 år sedan texten lades fram, och jag står inte nödvändigtvis idag för ALLT i den..... Texten kan läsas här.

Kvinnor, män och barn: på förekommen anledning

Apropå det senaste inlägget. Jag vill alltså inte säga att det inte finns några bra pappor eller några dåliga mammor.

Jag vill inte heller säga att det i ALLA vårdnadstvister är bäst att mamman för vårdnaden.

Vi kan ju - för att endast nämna ett exempel - ta fallet med Örebropedofilen. Mamman skilde sig från fadern, fick ensam vårdnad -  och blev senare ihop med just - Örebropedofilen. Som systematiskt och brutalt sexuellt utnyttjade barnen. Detta utan att mamman verkade märka något - trots att tusen varningsklockor borde ha ringt. Sådant finns ju - också.

Jag talar om det som är vanligt, om normen och inte undantagen. Jag hävdar att mammor i de flesta fall står närmare barnen än pappor. Jag hävdar att kvinnor i vårt samhälle i genomsnitt är bättre mot barn än vad män är.

Jag tror att det i än högre grad gäller de fall där det blir infekterade vårdnadstvister. De flesta mammor vill inget hellre än att pappan delar på vårdnaden. Även de som de är skillda från.

I vissa fall går det inte. Ja, det finns bland dessa fall förvisso även fall av neurotiska mammor och excentriska mammor osv. Men det är min åsikt att det här mycket ofta handlar om att pappan är direkt olämplig. Ibland direkt farlig.

Etnografiskt vet vi att matrilinjära samhällen är mer harmoniska. mindre våldsamma än patrilinjära. De riktiga skräckexemplen bland "primitiva" samhällena finns bland de patrilinjära

Jag anser inte att det är en tillfälllighet.

Till den frågan återkommer jag.

Däremot skriver jag aldrig om konkreta vårdnadstvister.- om jag inte är direkt övertygad om att barnet riskerar att utsättas för grova övergrepp.

Jag kan inte förstå hur man på bloggar i detalj går igenom och diskuterar enskilda vårdnadstvister, stöter och blöter dom i hundratals kommentarer.

OK, jag slutar här, Återkommer alltså senare om matrilinjära samhällen.

Thursday, November 1, 2012

Vårdnadstvister och matrilinjärt släktskap

På åtminstone två grannbloggar har det pågått en utdragen diskussion om en vådnadstvist, en polariserad diskussion med hundratals kommentarer. Jag brukar inte ge mig in i konkreta diskussioner om vårdnadstvister, med undantag för en del fall där de orsakas av välgrundade misstankar om att den ena föräldern begått grova övergrepp.

Så i det här fallet är det enda jag vill göra att upprepa min rent principiella åsikt: tänk vad skönt om vi kunde införa (eller snarare återinföra) matrilinjärt släktskap. Om detta har jag skrivit här och här. (Om någon undrar varför jag numera stavar "matrilinjär" på ett annorlunda sätt än då så finns svaret här.)

Eftersom jag vet att folk oftast inte går in på de länkar man lägger in saxar jag här från vad jag skrev i det andra inlägg jag länkade till ovan.

"Faderskap och moderskap kan inte likställas. Faderskap kan vara resultatet av en några minuter lång sexualakt. Moderskap innebär alltid MINST nio månaders fysiskt arbete, och vanligtvis också ett långvarigt och intensivt emotionellt engagemang. Därför kan en spermadonation inte jämställas med ett surrogatmödraskap - men alltså inte heller "faderskap" med "moderskap".

Socialt faderskap är värdefullt - men är och förblir en social konstruktion utvecklad ganska sent i släktet Homo Sapiens historia.

Ja, jag är alltså "särartsfeminist" i det avseendet. Jag saknar all sympati för faderrättsgrupper som kämpar för att få samhällets stöd i vårdnadstvister. Inte endast för att de ofta härbärgerar många förövare... Utan också för att hela deras projekt står i strid med mina visioner för hur ett barnvänligt och ickepatriarkalt samhälle borde fungera."


Ja, jag vet att matrilinjärt släktskap kan ses som en anakronism i dagens samhälle - men man kan väl få drömma. Men även om det är politiskt omöjligt att gå tillbaka till detta borde man väl åtminstone kunna gå tillbaka till den praxis som fanns från kanske fyrtiotalet och några årtionden framåt - då mamman i princip nästan alltid fick vårdnaden i vårdnadstvister. En praxis som i viss mån fanns kvar ända till den nya vårdnadslag som infördes 1998.

Papparättshaveristerna påstår att det är så även idag, men de har tyvärr inte rätt i detta. Det kanske förbättrades LITE 2006, men tyvärr gick man inte tillbaks till praxisen före 1998. Vilket skulle ha räddat många barn.

Det bästa vore om vuxnas empati med  barn vore så stor att barnen alltid fick de vårdnadshavare som var bäst för dem. Men det förutsätter att alla människor (och framförallt alla män) "ser ljuset" i en rent mirakulös-religiös mening.

Så länge detta mirakel inte sker, vore ändå matrllinjärt släktskap  - eller åtminstone en de facto matrilinjär praxis - det bästa.

Hur "anakronistiskt" detta än kan te sig för alla de som är hjärntvättade av faderrättsidéer.

Thursday, September 27, 2012

Näsåker

En av det  trevligaste och mest rofyllda platser jag någonsin varit i (fyra gånger totalt!) är nog Näsåker. Att den ligger så nära Nämforsens hällristningar bidrar förstås också…

Tealogerna och de lokala föreningen Kvinnominne började 2007 hålla något de först kallade "Gudinneveckor", senare "Gudinnedagar" där.

Det var tillställningar med föredrag, workshops, artister, och annat. Fokus var alltså på ämnen som gudinnetro och förpatriarkala samhällen. Jag var där och höll föredrag 2007, 2008, 2009 och 2010.

2008, 2009 och 2010 var jag där hela tiden, inte bara när jag höll föredrag.

2010 var jag så lyrisk efter att ha varit där så att jag började fantisera om att bosätta mig där... Det kändes som sagt rofyllt där. Det blev nu inte av, vilket kanske märks.

ALLT var inte rofyllt i och för sig, det var en massa strul också. Men strulet var ganska charmigt. Det med.

De två senaste åren har jag inte varit där. Jag märker att jag saknar det.

Nedan har jag lagt upp mina spontana kommentarer om Näsåsker jag skrev 2007, 2008, och 2010.

Räckebergskyrkan

/Från min huvudblogg 23 december 2010/

Idag är det nästan exakt ett halvår efter en fascinerande utflykt. Den 22 juni på Gudinneveckan i Näsåker åkte vi ut med bilar för att besöka diverse sevärdheter i trakten. En av dessa var Räckeberget, eller mer exakt en så kallad tunnelgrotta i berget, som kallas Räckebergskyrkan, eftersom man med lite fantasi kan associera dess form till en kyrka.

Innan vi åkte dit hade vi fått instruktioner om att man måste ta med sig en massa kläder, för det skulle vara SÅ kallt i grottan. Jag såg framför mig en lång, slingrande gång som aldrig tog slut och med minusgrader.

Vi parkerade bilarna vid utkanten av en skog. Jag hade fått uppfattningen att berget och grottan skulle ligga i närheten. Allting är relativt, som bekant, och mitt intryck är nog att vi faktiskt gick i det närmaste en timme genom skogen innan vi nådde fram.

När vi kom fram insåg jag snart två saker. Dels att grottan inte var speciellt lång. Man kunde se rakt igenom den så fort man kom in. Det andra var att det visserligen var svalt i den men att uppmaningen att ta på sig en massa extrakläder var helt onödig.

Och i själva verket var de delar av grottan som man lätt kunde ta sig in i så pass liten att vi fick gå in i grupper om fem och fem.

Men det var ändå en stor upplevelse. Det fanns något fascinerande. och rofyllt med denna märkliga naturliga tunnel. För de som undrar varför Gudinneveckan organiserade en utflykt just till grottan kan ju sägas att grottor var naturliga kultplatser i förhistorisk tid. Men behöver bara tänka på de målade grottorna från äldre stenåldern. Och mycket tyder faktiskt på att dessa grottor i sig betraktades som kvinnliga. Det en slutsats som exempelvis André Leroi-Gourhan, en av de mest kända auktoriteterna på paleolitisk grottkonst, drog.

När man stod i Räckebergskyrkan kunde man faktiskt förstå varför grottor en gång sågs som heliga.,

Men sedan skulle vi ju tillbaka. Och efter den långa promenaden genom skogen fram och tillbaka till Räckeberget blev vi ganska hungriga. Men, det dröjde ganska länge innan de av oss som satt i två av bilarna fick mat. Vi körde nämligen vilse och kom inte fram förrän sent på kvällen, närmare bestämt klockan 23. Men vi var nog nöjda i alla fall. Dagen hade som helhet varit både en upplevelse och ett litet äventyr.

Gudinneveckan i Näsåker 2010

/Från min huvudblogg 25 juni 2010/

Är tillbaka från Gudinneveckan i Näsåker.

Den var en upplevelse. Å ena sidan, och framförallt - värme, gemenskap och glädje - å andra sidan strul... Men strulet gjorde den på sätt och vis än mer intressant.

Näsåkers gudinneveckor är väl kända för både glädje och strul men gradvis har planeringen blivit lite bättre.

Så årets vecka skulle kanske ha kunnat ses som den mest rationellt planerade hittills - om det inte vore för tisdagens utflyktsdag. Vi åkte runt med bilar för att bland annat se Gene fornby och "Räckebergskyrkan". Bilarna skulle åka i karavan, var det tänkt.

Men det blev inte riktigt så.

Jo, vi kom till platserna vi skulle se och de var verkligen värda att besöka. Men sedan...

Vill inte gå in på några detaljer i det scenario som utspelade sig, men - för att nu bara ta ett exempel - just vår bil kom hem 23.00, fast det var menat att vi skulle kommit hem till maten 17-18, sisådär.

Under några dramatiska timmar påminde nog vår utflykt mest av allt om TV4:s serie "Lost”. Om vi i vår vilsekomna bil inte hade stött på en bilist som gav bort sin bilkarta (!) till oss vet nog ingen riktigt vad som skulle ha hänt...

Men just sådana scenarior förstärkte trots allt glädjen. Se här, ett minne för livet, en oförglömlig händelse, om något. En riktigt spännande resa, med andra ord. :-)

Uppriktigt sagt, har jag sällan haft så roligt som under Gudinneveckan 2010. Det dråpliga strulet var nog pricken över i…

Gudinneveckan i Näsåker 2008

/Från min huvudblogg 20 juni 2008/

Har just kommit hem från den andra gudinneveckan i Näsåker. Den arrangerades av Tealogerna och den lokala föreningen Kvinnominne. Jag är precis som förra året väldigt glad över att ha varit där, det var givande, roligt, lärorikt.

Nyandlighet kan betyda mycket. Det finns auktoritära sekter, av det mer ruggiga slaget. Men här fanns ingen sekterism, men en gemenskap runt sökandet efter ett alternativ till den patriarkala gudsbilden.

Näsåker ligger vid Nämforsen, med sina hällristningsbilder,som domineras av avbildningar av Älgkon, som troligen var en gudinnefigur som dyrkades både i Skandinavien och Sibirien. Åtminstone är det en tolkning som för mig ter sig mycket rimlig.

Det var alltså en passande plats för Gudinneveckan, och en passande tid, veckan före midsommar.

Det är lite som julafton för en del barn, när Gudinneveckan slutar kommer man på sig själv med att längta efter nästa...

Gudinnevecka

/Från min huvudblogg 22 juni 2007/

Jag har just kommit från Näsåker. Där har det varit en gudinnevecka arrangerat av Den Uppvaknande Gudinnans Center/ Kvinnominne. De som vill titta lite på vad det är för något kan gärna kolla på deras hemsida på http://kvinnominne.se/

Jag var nu bara där de två sista dagarna. Jag var inbjuden för att hålla två föredrag om debatten om gudinnetro och matriarkala samhälen.

Jag vill bara säga att trots att jag bara var där två dagar kände jag mig oerhört glad över att vara där. Det var så fint, hela stämningen gjorde mig glad. Det var en tillställning präglad av glädje, entusiasm, humor – och för all del en hel del kaos också…

Ja, det var entusiasm – men absolut ingen fanatism. Det var inte någon sekt i vardande som tog initiativet… Det var helt enkelt en grupp kvinnor, som ville få ämnet gudinnetro och det gudomligt kvinnliga belyst ur olika synvinklar.

Jag är tacksam och rörd för att jag blev inbjuden, och jag kände mig på ett djupgående sätt hemma där.

Det ska bli en ny gudinnevecka nästa år, och jag kan rekommendera alla som är intresserade av ämnet att hålla utkik på Kvinnominnes hemsida när det börjar närma sig. Jag tror nästan alla som var där var nöjda, och det blir nog ännu bättre nästa år…

Sunday, September 16, 2012

Rå och rånda som begrepp

/Skrevs  hösten 2006. Jag har gjort några ändringar;  har bland annat på ett ställe ersatt  "han/hon" med "hen"./

Skogsrån har ju blivit förtalade som huvudsakligen karltokiga och förföriska. Och de var de förstås, ibland, men framför allt var de ”rån”. Dvs de rådde, de härskade. Det är en helt och hållet vedertagen etymologi bland forskarna.

I Dalarna talade man inte om skogsrån, man talade om ”rånda”. Rånda var den som rådde över naturen, och det kunde gälla skogarna, bergen eller andra delar av naturen. På så sätt blir allt tydligare. Grunden i råföreställningen var att väsen, vanligtvis kvinnliga, härskade över naturen. De skyddade naturen, men också de människor som var förnuftiga att hålla sig väl med dem.

Skogen, sjöarna, bergen sågs i folktron som styrda av kvinnliga rån.

Men vad som är mindre bekant är att även det av människorna skapade ofta hade rån som vakade över det. De flesta har hört talas om tomten, men kanske inte tänker på att tomten i grunden är ett gårdsrå, med samma relation till gården som skogsrået har till skogen.

Nu är tomten nästan definitionsmässigt manlig, men det fanns andra gårdsrån, som inte kallades tomtar. Dessa var oftast kvinnliga. I ladugården fanns ibland ”ladugårdsdejan”, ett kvinnligt rå, och till och med i sågverket fanns ofta ett kvinnligt rå. Dessa rån kunde till exempel straffa de som utnyttjade sågen dygnet runt, och inte tänkte på att sågen måste få vila….

Men om någon skulle tro att gårdsrån och deras motsvarigheter i andra verksamheter (det fanns också till exempel skeppsrån) var något underkuvat tjänstefolk har hen så fel som det bara kunde bli. Dessa väsen måste respekteras – om det inte skedde kunde de förfärligaste saker hända. Även där finns en grundläggande likhet mellan naturens rån, som skogsrån, och de rån som är kopplade till mänsklig bygd.

Naturens rån var mer ambivalenta till människorna än vad råna som kopplades till det av människan skapade var, och det är ju ganska naturligt. För ett skogs- eller sjörå var naturligtvis människan en utifrån kommande inkräktare. Hennes uppgift var att råda över skogen eller sjön – människan var ju i grunden ett främmande element. För bebyggelsens rådare var tvärtom människan ett centrum i deras egen verksamhet.

Det finns något vackert i hela tanken på rån. Världen omkring oss är besjälad av väsen som på något sätt har (eller kan få) en relation till oss, och som samtidigt har en omvårdande och rådande funktion. Tanken är på många sätt tilltalande, och om inte kyrkan, i synnerhet efter reformationen, hade demoniserat hela råföreställningen skulle det ju ha kunnat utgöra en del av en religiös föreställningsvärld om tillvaron omkring oss, som skulle kunnat inge många en större trygghet än vad de kan få av flera idag gångbara religiösa världsbilder…

Litteraturtips

Åke Hultkrantz (red), The supernatural owners of nature : Nordic symposion on the religious conceptions of ruling spirits (genii loci, genii speciei) and allied concepts Stockholm 1961

Thursday, July 5, 2012

Hur Ruth Whitehouse trollar bort jämlikheten i Induskulturen

Jämlika samhällem är farliga. Även förhistoriska sådana. De är ju bevis för att samhällen har kunnat fungera utan hierarkier, klasser, skikt och kvinnoförtryck.

Och ju högre tekniskt utvecklade ju farligare är de. Få akademiker bemödar sig om att försöka bevisa existensen  av hierarkier bland neanderthalarna. Något fler tror att sådana uppstod redan i senpaleolitikum, med de är ändå inte så måmga.

Andra tycks mena att i och med jordbruket blev samhällena  ojämlika.

Det arkeologiska materialet säger dock envist emot dem. Om man analyserar hus, gravar, och konst finns det inget, säger inget, som tyder på ojämlikheter i de tidiga jordbrukssamhällena.

Men sedan händer det ju något. Ojämlikheter, socialt och mellan könen, uppstår. Konsten blir mansdominerad och ofta krigisk. Samhällena ser ut att bli patriarkala.

Vad förändringen beror på kan man diskutera men jag tror fortfarande att Gimbutas modell är den som ligger  närmast sanningen..

Men det finns exempel på samhällen där denna jämlikhet ser ut att finnas kvar långt senare. Ett av de främsta exemplen på detta är Induskuturen.

Den existerade mellan ca 2.800 och 1.800 f.kr- i Indusdalen. Den byggde städer, mycket välordnade sådana. Den hade ett skriftspråk. Utifrån alla vedertagna definitioner var den en civilisation.

Den saknar alla materiella tecken på hierarkier. Alla hus är nästan lika stora. Man har inte funnit något som kan vara palats, överklasskvarter, eller andra tecken på existensen av en elit. Den materiella kulturen liknar dessutom den i många neolitiska kultuter, med en kvinnligt dominerad symbolik, och med fler kvinnliga än manliga avbildningar.

Allt talar för att den var egalitär.

Men - stopp. Hur kan den vara egalitär? Den byggde ju välplanerade städer, som inte kan ha vuxit fram spontant. Då måste väl en härskande elit ha legat bakom. Eller?

Ja, det är så många auktoriteter resonerar när de försöker förklara bort frånvaron av tecken på ojämlikhet i materialet.

I sin bok "The first cities", Phaidon Press, Oxford 1977, lägger Ruth Whitehouse ut texten. Hon är en framstående arkeolog och det är intressant att se hur hon resonerar om Induskulturen.

Så här skriver hon.

"What is clear is that we are dealing with an authoritarian and a hierarchical social and political system: without such a system the cultural unity found in Harappan towns from one end of the vast area occupied by the civilization to the other would be inexplicable. Likewise the planned layout of the towns, the efficient drainage systems and the existence of central 'state' granaries speak powerfully for the existence of a central authority with absolute control.

What we do not know is the basis of this authority. Were the Indian cities ruled by priests deputizing for gods as in Predynastic Sumer or by mortal kings as in Mesopotamia from the Early Dynastic period onwards or perhaps by monarchs who were both kings and gods as in Egypt? 

We do not know - neither unequivocal temples nor recognizable palaces have yet been found in any Indus city; no royal tombs like those of Egypt or Mesopotamia have come to light. In other word we have not excavated either the dwellings or the offices of the Indian rulers; we have not found their burial places of their bodies; we have not found a single object which we know to  be one of their possessions; we do not know the names of any of their exploits. They remain shadowy figures; only the cities themselves survive as testimony to the reality and extent of their authority". (s. 132).

Lägg märke till hur Whitehouse resonerar. Hon medger att det inte finns skuggan av belägg för existensen  av en privilegierad elit - men hon helt enkelt VET att den måste finnas. För så välplanerade samhällen kan inte ha byggts upp demokratiskt. Vanliga människor kan inte sluta sig samman och planera. Det måste finnas präster, kungar, och/eller eliter i varje samhälle som är välorganiserat.

Hon är ju inte ensam. När det gäller neolitikum finns det ju de som på största allvar menar att frånvaron av tecken på ojämlikhet i själva verket talar för att det skulle handla om att den härskande eliten medvetet vill dölja sin existens. De talar om "maskerad ojämlikhet".

Så långt går inte Whitehouse - man får snarare intrycket att hon otåligt väntar på att man ska hitta dessa luxuösa palats och tempel.

Men det är klart att denna attityd avspeglar en speciell typ av människosyn. Som jag uppriktigt sagt finner ganska så obehaglig.

Friday, June 22, 2012

de Beauvoir fastnar i fällan

/Artikel av Kerstin Alfredsson från Socialisten nr 62, mars 2003. Inlagd med författarens tillstånd/.
--------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Den som intresserar sig för "kvinnofrågan" snubblar förr eller senare över namnet Simone de Beauvoir. Snarare förr än senare, faktiskt. Nina Björk som skrev bestsellern "Under det rosa täcket" menar till exempel att de Beauvoirs "Det andra könet" är 1900-talets viktigaste feministiska verk. Andra talar om kvinnorörelsens "bibel"

I fjol gavs "Det andra könet" ut i nyöversättning av Norstedts förlag.

Själv har jag länge känt en skepsis mot de Beauvoir. Mycket på grund av den dyrkan hon utsätts för i etablerade, akademiska kretsar. Visst, hon stod för kvinnors rätt att arbeta och hon försvarade rätten till fri abort. Men båda dessa rättigheter och mycket mer infördes faktiskt redan 1917 i Ryssland, efter oktoberrevolutionen. Så det var inget nytt - har jag tänkt.

Men ska man vara rättvis så måste man förstås se att Simone de Beauvoir inte verkade i Ryssland 1917 utan i Frankrike under en tid när helt andra värderingar var förhärskande. På 30-talet hade fascismen lyft fram ett konservativt kvinnoideal i Europa, och restriktioner infördes mot kvinnors arbete i flera länder. Vichy-regeringen i Frankrike gjorde 1942 abort till ett brott mot staten som kunde bestraffas med döden.

I Sovjetunionen hade Stalin och ett byråkratiskt skikt tagit över makten och infört en fasansfull diktatur som också ändrade synen på kvinnans och familjens roll. Abort förbjöds 1936 i Sovjetunionen och skilsmässor blev mycket svårare att genomföra. Kommunistpartierna världen runt tog direktiv från Moskva, och i Frankrike hyllade man under 40-talet den traditionella familjen och började precis som i Sovjet att tala om kvinnor som födde många barn som "folkets hjältinnor". Homosexualitet fördömdes.

När "Det andra könet" kom ut 1949 sattes den på index av påven, vilket betydde att goda katoliker inte borde läsa den. Men också kommunistpartiet tog klart avstånd, vilket inte de Beauvoir räknat med. Både hon och hennes livskamrat Jean Paul Sartre såg sig som socialister, och alls inte anti-kommunister.

Simone de Beauvoir slog alltså inte in öppna dörrar på 40-talet. Men den väsentliga frågan för den som år 2003 tvekar inför hennes 880-sidiga tegelsten är om den har något väsentligt att säga oss idag.   "Det andra könet" behandlar många ämnen: biologi, sexualitet, lesbisk kärlek, psykoanalys, litteraturkritik, myter och så vidare. Jag tänker här bara kommentera bokens inledande avsnitt om öde och historia. Hur besvaras den centrala frågan - varför existerar kvinnoförtrycket?

"Man föds inte till kvinna"

Ett citat ur "Det andra könet" som har blivit bevingat lyder: "Man föds inte till kvinna, man blir det". Just den formuleringen har många likartsfeminister hakat på. Tanken är att det inte är biologin som förklarar kvinnans underordning och nu rådande könsroller. Det handlar om prägling. Nina Björk beskriver hur pojkar och flickor från första andetaget behandlas olika (rosa eller blått täcke), att de får ett livsmanuskript som ger dem deras olika roller

Det kan man ju hålla med om. Det är bara att titta på klädbutikernas barnavdelningar så ser man den strikta könsindelningen - en tjej som vill ha bekväma och robusta byxor tvingas ofta gå över gränsen och acceptera att etiketten säger "Boys"

Men att det är så kan de flesta enas om. Frågan är varför.

På den frågan svarar Simone de Beauvoir märkligt, motsägelsefullt och ibland direkt felaktigt.

Hon hävdar att "Genom hela historien har de (kvinnorna/KA) varit underordnade mannen, deras beroende är inte följden av en händelse eller en utveckling." (s 28)."Kvinnan har alltid varit om inte mannens slav så åtminstone hans vasall" (s 30).

Det är en uppfattning som går stick i stäv mot en marxistisk historiesyn, och så vitt jag kan förstå det mesta av antropologisk forskning. (Se artikeln om Eleanor Leacock och indianstammen Montagnais-Naskapi.) I Engels bok "Familjens, privategendomens och statens ursprung", 1884, visar han med hjälp av den tidens senaste rön att kvinnans ställning inte alls förbättrats under historiens gång. Tvärtom. I samband med att kollektiven bröts upp och klassamhället infördes led kvinnokönet sitt "världshistoriska nederlag".

Simone de Beauvoir har läst Engels, men hon är inte nöjd: "De viktigaste problemen har smusslats undan. Historiens vändpunkt utgörs av övergången från egendomsgemenskap till privategendom, men vi får absolut inga upplysningar om hur det kan ha gått till", skriver hon. Alltså är det inte säkert att teorin stämmer.

Bara biologiska förklaringar kvar

Det är sant att det finns stora brister i Engels bok. Han medger också själv att man inte vet hur övergången såg ut. Men om man inte ser kvinnans underordning som kopplad till samhällets organisation, och en ekonomi som bygger på utsugning, då återstår ju bara biologiska förklaringar. Simone de Beauvoir halkar ner i den fållan gång på gång.

Hon talar om männens större styrka, att kvinnorna för att försvara sig mot fiender och för att försörja sig själva och sin avkomma måste få beskydd av krigarna samt erhålla "förnödenheter från männens jakt och fiske". Men även om man tror på en oerhört strikt arbetsfördelning mellan könen där bara män jagade (vilket inte jag gör) så har det ju visat sig att det har varit samlandet, som inkluderar smådjur, som stått för merparten av födan. Undantag är möjligen arktiska områden.

De Beauvoir för ett resonemang om immanens (upprepning, reproduktion) och transcendens (kreativitet, utveckling, överskridande), där hon hävdar att kvinnorna sen urminnes tider varit passiva. "Men att föda barn och amma är hur som helst inga aktiva handlingar, de är naturliga funktioner som inte ingår i något projekt (...). Hon är dömd till hushållsarbete eftersom det är det enda som kan förenas med moderskapets plikter, men det låser fast henne i upprepning och immanens. Det upprepar sig dag efter dag (...) det skapar ingenting nytt". (s. 99).

Om Simone de Beauvoir här sagt att hon beskriver kvinnornas situation i den franska borgarklassen under hennes egen uppväxt hade man kunnat hålla med. Men talar man om mänsklighetens historia då blir det helt uppåt väggarna.

De Beauvoir fortsätter i samma spår: "I mannens fall är det helt annorlunda. (...) Homo faber är från tidernas begynnelse en uppfinnare: redan den käpp och den klubba som han använder sig av för att skaka ner frukt eller slå ihjäl djur är redskap med vilka han utvidgar sitt grepp om världen. Han nöjer sig inte med att hemföra fiskar som fångats i havet, han måste först erövra vattnets domäner genom att urholka trädstammar till kanoter...". "För att upprätthålla skapar han, han överskrider nuet, han öppnar framtiden".

Var kommer dessa uppgifter från? Skulle bara män ha uppfunnit saker?.

Det finns många exempel ur antropologin på så kallade primitiva folk där män och kvinnor delar på praktiskt taget alla uppgifter: samlande, jakt, barnskötsel, husbygge, beslutsfattande, deltagande i högtider och fester och så vidare.

Att kvinnor haft begränsad rörlighet i slutet av graviditeten och strax efter förlossningen innebar inte att de blev hemmafruar. Det vore en orimlighet i forntidens omkringströvande band.

"Kvinnornas guldålder"

Antropologen Eleanor Leacock har många gånger apropå så kallade ursprungliga samhällen understrukit att där fanns ingen åtskillnad mellan en kvinnornas privata hushållssfär och en männens offentliga arbetssfär. Det stora kollektiva hushållet var samhället, och där bidrog alla. Produkter konsumerades direkt och förvandlades inte till varor.

Lite längre fram i texten verkar det också som om de Beauvoir ändrar synsätt och säger emot sig själv. Hon skriver att i tidiga jordbrukarsamhällen har kvinnan ofta "utomordentligt högt anseende". Moderskapet uppskattas när det behövs arbetskraft. Egendom uppstår i kollektiv form. Kvinnan är inte förslavad i äktenskapet utan del av sin egen klan tillsammans med sina barn. Den gemensamma egendomen överförs på kvinnolinjen. de Beauvoir skriver till och med att jordbruket, vävandet, keramiken, varuutbudet och handeln ofta ligger i kvinnornas händer. Kvinnan anses ha magiska krafter och religionen domineras av den Stora Gudinnan.

Vad mer krävs egentligen för att visa att kvinnan vare sig var slav eller vasall? Men de Beauvoir låter sig inte påverkas. Nej, Engels hade fel, kvinnornas guldålder var bara en myt. Det är nämligen så att "hur mäktig hon än kan tyckas vara uppfattas hon genom begrepp som det manliga medvetandet har skapat. Hur skräckinjagande alla de gudabilder som mannen har utformat än må vara, är de i själva verket beroende av honom och det är därför möjligt för honom att förstöra dem.".

Med ett sådant resonemang - att det spelar ingen roll vilken ställning kvinnan i verkligheten har eftersom det är mannen som har givit henne hennes position - kan man förstås hävda vad som helst. Men det blir ärligt talat rent hokuspokus. Och det enda belägg de Beauvoir har för sitt påstående är ett par citat från den kontroversielle antropologen Claude Lévi-Strauss. Ett lyder: "Den offentliga, eller helt enkelt sociala, makten tillkommer alltid männen.".

Sen när de Beauvoir ska gå vidare och förklara varför männen dominerar säger hon: "detta fenomen är en följd av imperialismen hos det mänskliga medvetandet som objektivt försöker förverkliga sin suveränitet. Om inte den primära kategorin den Andre hade funnits i det mänskliga medvetandet, tillsammans med ett ursprungligt anspråk på att dominera den Andre, hade inte upptäckten av bronsredskap kunnat leda till förtrycket av kvinnan.".

Människans natur?

Bronsredskapen kan vi lämna därhän för tillfället, men i övrigt låter det här förvillande likt det borgerliga resonemanget om "människans natur". Jag tycker att människan som egoistisk, konkurrerande och girig ligger nära till hands, trots att de Beauvoir inte hävdar det.

Simone de Beauvoir menade att en förändring var möjlig, både i samhället i stort och för kvinnorna. Men med den syn på historien som hon presenterar känns det inte trovärdigt. Om kvinnor alltid tidigare, oavsett samhällsorganisation, varit underordnade - varför skulle det ändras i framtiden?.

Och att säga att hon var fångad i sin tid känns inte som en riktigt bra ursäkt. Alexandra Kollontay hade ju redan 1925 publicerat Kvinnans ställning i den ekonomiska utvecklingen, som har en helt annan syn på kvinnornas kapacitet i tidigare samhällen.

Vad vi behöver idag är en teori som knyter ihop Engels grundtes med fakta från modern forskning och förklarar kvinnoförtrycket utifrån den materiella verkligheten.

Kerstin Alfredsson

Litteraturtips: Eva Lundgren-Gothlin: Kön och existens
Alexandra Kollontay: Kvinnans ställning i den ekonomiska utvecklingen.
Leo Trotskij: Den förrådda revolutionen (avsnittet "Familj, ungdom, kultur")

Wednesday, May 30, 2012

Två synsätt på minoiska Kreta

Jag har just läst om "Dawn of the Gods" av Jacquetta Hawkes från 1968. Samtidigt har jag jämfört den med "The Emergence of Civilization" av Colin Renfrew från 1972.

De handlar båda om minoiska Kreta och mykenska Grekland. Både beskriver utvecklingsprocessen, och diskuterar likheter och skillnader. De ligger ju nära varandra i tiden och ändå är de så olika. Skillnaden är som natt och dag.

Jacquetta Hawkes kan ses om en traditionell arkeolog. Hon fick sin skolning under den tiden då arkeologisk metod mest handlade om grävtekniker, kronologiska bedömningar, stratigrafi, och liknande. Inte om analyser av samhällssystem och social utveckling. Det innebar ju inte att arkeologer som var skolade på det sättet var ointresserade av det senare. Men de fick använda sitt eget huvud för att tolka vad det arkeologiska materialet avspeglade. Hur samhällen, religioner, och levnadsvanor såg ut. Det fanns ingen generell metod för detta.

Colin Renfrew blev på 60-talet ledande teoretiker i "New Archaeology" också kallad processuell arkeologi. Där hade det utvecklats en distinkt syn på hur man ska analysera samhällen. Grunden var en syn på demografi och ekologi som samhällets bas. Någonstans mittemellan kom ekonomin, och sedan som överbyggnad den sociala organiseringen. Synsättet hade vissa likheter med marxism - men dess syfte var då inte att förändra världen. Tvärtom, det blev snart en mycket konservativ strömning, som aldrig ställde några frågor som kunde vara obekväma i samhället av idag.

Det är nu ganska intressant att se hur denna metodskillnad avspeglar sig i dessa två böcker , som behandlar samma regioner, perioder och kulturer.

Hawkes är som sagt traditionell arkeolog. Dessa kunde välja ut sina egna metoder för en samhällsanalys. Hawkes väljer en metod som måhända kan ses som idealistisk. Och det är den nog. Men den säger nog ändå mer väsentliga saker om dessa två kulturer än vad Renfrews gör.

Hawkes utgår från att den mykenska kulturen kan ses som "manlig" och den minoiska som "kvinnlig" - som ett utryck för "manliga" respektive "kvinnliga" "krafter". Hon medger själv att dessa begrepp är en aning oklara, men följer ändå denna metod genom hela boken. Hon visar på att den minoiska konsten avbildar kvinnor mer än män, och att den aldrig avbildar väpnade strider. Att den minoiska kulturen saknar monumental arkitektur, att den saknar bilder på manliga härskare med makt. Religionen ser ut att vara en dyrkan av en gudinna, och detta avspeglar den "kvinnliga" karaktären på hela kulturen,…

Den mykenska kulturen utmärks tvärtom genom sina befästa palats, monumentalarkitektur, militarisering, rika kungagravar, och den avbildar män mer än kvinnor.

Hennes metod kan förvisso  IBLAND verka inte bara idealistisk utan också rent metafysisk. Och hon definierar till och från "kvinnligt" och "manligt" på ett sätt som närmast motsvarar medelklassfördomar i den kultur hon själv levde i. Men hon träffar ändå på många sätt rätt i sin analys. Det finns en kvalitativ skillnad mellan mykensk och minoisk kultur, och den HAR något med skillnaden mellan "manlighet" och "kvinnlighet" att göra. Eller mer exakt - skillnaden mellan en patriarkal och en "kvinnocentrerad" kultur.

Sedan har Hawkes nog ganska så fel när hon beskriver den senare klassiska grekiska kulturen som en harmonisk syntes mellan manligt och kvinnligt. Det var den inte, den var patriarkal, och det ofta nog mer än den mykenska.

Om man nu övergår till Renfrew så har han ju en mer klart definierad metod än Hawkes. Han diskuterar alltså ekologi, demografi, näringsliv, och social organisering. Men till det senare räknar han inte in relationen mellan män och kvinnor. Om samhällen är exempelvis matri- eller patrilinjära intresserar sig inte Renfrew det minsta för. Och inte heller om de är militariserade eller inte. Att det saknas tecken på strider på det minoiska Kreta, medan det finns hur mycket som helst i mykenska Grekland tas i förbigående upp på en halv sida, i en bok på 595 sidor. Och han drar inga som helst slutsatser av det.

Istället analyseras mykenska Grekland och minoiska Kreta på samma sätt - som samhällen som gradvis utvecklas från stamsamhällen genom hövdingadömen till stater. Att det skulle kunna finnas någon avgörande skillnad mellan dem antyds aldrig.

För saken är den att förhållandet mellan könen inte ingick i de processuella systemteoretikernas variabler. Inte heller effekten av krig, eller av invasioner. Medan Hawkes diskuterar patriarkala indoeuropeiska invasioner, på ett sätt som liknar Gimbutas, behandlas inte detta av Renfrew. För honom är (för)historien en abstrakt, nästan matematisk process där de olika ekologiska, demografiska, ekonomiska, och politiska variablerna gradvis utvecklar samhället från stamsamhälle till stat. Livlöst, könlöst, abstrakt.

Vad vi kan se här är alltså att den frånvaro av fixerad metod för samhällsanalys som kännetecknade den "traditionella" arkeologin här kunde ge riktigt intressanta resultat. En kunnig arkeolog med ögonen öppna för det specifika kunde ställa många intressanta frågor - och antyda en hel del svar.

Medan den "vetenskaplige" processuelle systemteoretikern lyckades undvika nästan allt intressant och istället byggde upp abstrakta modeller som nästan ger intrycket att vara datorsimuleringar. Och kanske till stor del också var det...

Nej, jag har inte LUSLÄST Renfrews sexhundrasidiga  bok. Och kommer heller inte att göra det. Men tillräckligt noggrant för att få en klar bild av hans grundmetod. Om den tycker jag alltså inte. Åtminstone inte när den appliceras på minoiska Kreta….

Monday, May 28, 2012

Ämnesuppdelning

Om ni tittar på höger sida ser ni att bloggen numera har en lista där artiklarna är uppdelade i specifika ämnen. Så nu blir det nog lättare att hitta.

Britt-Mari Näsströms dubbla måttstockar

Britt-Mari Näsström är en religionshistoriker som skrivit en rad läroböcker om olika ämnen. Jag hade en skriftlig debatt med henne 1990, om existensen av förhistoriska matriarkat. Den skulle publicerats i Svensk Religionshistorisk Årsskrift, men det blev aldrig av.

Näsström har gång på gång, i bok efter bok, förnekat att det skulle ha funnits samhällen där kvinnor haft mer makt än män. I själva verket får man intrycket att hon inte ens kan tänka sig att det funnits jämlika samhällen. I matrilinjära samhällen, hävdar hon, har alltid morbrodern makten i familjen.

Hon kan självfallet hävda vad hon vill, även i läroböcker, men det blir ganska så tveksamt när hon dessutom på andra ställen å ena sidan förklarar bort entydiga belägg för människooffer i patriarkala kulturer- å andra sidan självsäkert påstår att människooffer förekom i den matrifokala kulturen på minoiska Kreta - trots att beläggen där är, milt sagt,  oerhört svaga.

Vad gäller den (patriarkala) fenicisk-kanaaneiska kulturen anser den överväldigande majoriteten av forskarna att det där förekommer övertygande belägg för att många barn offrades till gudarna. Vi har både israelitiska, grekiska och romerska vittnesmål om saken. Men, än mer avgörande, vi har de utgrävda offerfälten i framförallt Karthago, men delvis också i andra feniciska orter runt Medelhavet, där rester av tusentals barn återfunnits tillsammans med offrade djur. Ofta förekom där texter som förklarade att barnen getts till Tanit eller Baal Hammon.

För mer detaljer se gärna bland annat Shelby Browns arbete Late Carthaginian child sacrifice från 1991.

Men så här skriver Näsström i sin bok Forntida religioner (Studentlitteratur, Lund 2003) om denna kultur: "Under slutet av 1800-talet e.kr. skildrades den som oerhört grym och orgiastisk i kontrast mot den framväxande kristendomen i såväl bibelkommentarer som underhållningslitteratur. Guden Molok som antogs sluka små barn och förtära dem genom eld är ett exempel på detta. Numera ställer man sig tveksam till dessa skildringar och snarare var det så att man kunde ersätta offret av den förstfödde med en vädur, liksom Abraham ersatte offret av Isak. Kanske var feniciernas gudar inte grymmare än andras." (s, 50).

Hur en lärobok, utgiven av Studentlitteratur så kan ignorera uppenbara och allmänt erkända fakta är obegripligt.

Däremot uttalar Näsström sig, anmärkningsvärt nog, helt självsäkert om att barnoffer utfördes på minoiska Kreta. Så här skriver hon om detta: "Även människooffer förekom, vilket fynd av ben i palatset i Knossos visar. Dessa tillhörde barn som inte bara dödats, utan också förtärts rituellt - ett av de få exempel på rituell kannibalism som världen känner."(s. 94).

Saken är den att beläggen för människooffer på minoiska Kreta inskränker sig till 3 möjliga fall från den minoiska kulturens slutfas, när den stod på gränsen till undergång. De är mycket omstridda, eftersom det saknas några som helst liknande tidigare fall, eftersom den minoiska konsten i motats till den feniciska aldrig avbildar människooffer, (däremot djuroffer!) och eftersom de osteologiska beläggen går att tolka på många olika sätt.

Det finns ju en klassisk grekisk berättelse som antyder existensen av minoiska människooffer, (men, väl att märka, inte barnoffer!) men den står helt ensam i den antika litteraturen.

Dennis D Hughes föreslår i sitt arbete Human sacrifice in ancient Greece (1991) att de skelettfynd som har tolkats som människooffer på Kreta skulle kunna vara sekundärbegravningar.

Men saken är den att Britt-Mari Näsström ofta verkar ha ett starkt behov att försvara patriarkala "hedniska" kulturer mot "demoniserande" anklagelser om människooffer och grymma riter. Men när det gäller de som inte alls verkar vara patriarkala föredrar hon uppenbarligen att antingen förneka dess existens - eller som i detta fall - att "demonisera" själv!

Wednesday, April 4, 2012

"Isis loves me, this I know"...

En vanlig kristen ramsa i USA (egentligen första raden i en längre sång) är "Jesus loves me, this I know, cause the Bible tells me so". Vackert, men lite av ett cirkelresonemang.

För några år sedan letade jag på nätet om det fanns några nyhedniska motsvarigheter, där Jesu namn hade ersatts av olika gudinnor. Jag hittade flera.

En var "Kali loves me, this I know, cause the Vedas tell me so". Ganska så dumt. Kali nämns inte ens i de vediska skrifterna.

En annan var "Freyja loves me, this I know, cause the Edda tells me so". Men det står ingenting i Eddan om att Freja älskar alla människor. Däremot insinuerar Loke i några berömda strofer att Freja har älskat med i stort sett alla gudar, men det är ju inte riktigt samma sak.

En tredje var "Isis loves me, this I know, cause Osiris tells me so". Det finns nu inga citat från Osiris i några fornegyptiska texter som försäkrar att Isis älskar alla. Däremot finns ju sådana påståenden om Isis i den senare Isiskulten, men det är en annan sak. Men, vem vet, den som skrev versen hade kanske fått en personlig uppenbarelse av Osiris...

Alla dessa citat har nu försvunnit från nätet. Men det finns andra, senare.

Först en rad om Freja. "Freyja loves me this I know, For the Valkyries told me so." Jag har rättat ett stavfel, "valkyries" var felstavat. Nu nämner inga fornnordiska skrifter något sådant uttalande från någon valkyria, men det kan ju ha varit en uppenbarelse, även detta.

Denna mening som jag också hittade idag är ganska så rimlig. ""Kali loves me this I know, cause the Tantras tell me so". Ja, det finns med all säkerhet tantriska texter som säger att Kali älskar alla, så det låter inte så orimligt.

En lite längre, ganska så vacker, strof om Isis inleds med: "Isis loves me, this I know, Mother God has told me so. She is strong and so are we. Fighting for equality." Jag väljer att inte citera hela för att inte bli beskydd för upphovsrättsbrott..... Men leta gärna efter den på nätet....

Till sist denna. "Isis loves me this i know, she blesses me where ever i go". Den är också riktigt vacker, och den som lade ut det föll inte i fällan att citera några urkunder, som hon inte hade läst....

Sunday, April 1, 2012

Stockholms gudinnefestival

Vill gärna tipsa om en gudinnefestival som arrangeras av föreningen Terra Mater på Långholmens folkhögskola måndagen den 13 till onsdagen den 15 augusti i år.

Jag citerar direkt från Terra Maters läsvärda hemsida.

"Välkommen till Stockholms Gudinnefestival med föredrag, workshops, utställningar mm. och större s.k." Frans-arrangemang" på bägge sidor av programmet - spunnit av många fantastiska, entusiastiska och kunniga människor och ihopvävt och sammantvinnad till en glödande, röd tråd genom sex dagar.

Gudinnefestivalen är för alla oss som väcka gudinnan och urkvinnan i oss, som vill dansa, samtala, skratta, upptäcka, lyssna inåt och utåt och vill dela med varandra, för alla oss som vill slå djupa rötter i bergsskrevorna och stå stadigt. Alla vi som vill snurra ystert runt, tvinna samman, väva ihop, knyta band, göra nät och förena med starka knutar! Alla vi som bejakar den underbara jord vi lever på – Moder Jord."

Själv kommer jag förresten att hålla föredrag där om Kali och Durga under rubriken "Gudinnornas återkomst" på tisdagen den 14.

I övrigt kommer bland annat Adele Änggård, Afrodites Ångbåt, Camilla Måne, Ewa Larsson, Kirsten Brunsgaard Clausen, Märta-Lena Bergstedt, och Tina von Rein att medverka. Och många, många fler…

Den som vill veta mer, besök gärna Terra Maters hemsida!

Sunday, March 25, 2012

Isis...

9/9 2007

ISIS är en organisation för yrkesverksamma som arbetar mot sexuella övergrepp mot barn. De har också gjort en fin film som handlar om hur svårt att få en förövare fälld, ”Älskar alla sina barn?”. Jag såg den på Trasdockan igår. Den var mycket sevärd.

Sitt namn har organisationen fått efter den egyptiska gudinnan Isis. Det synes mig vara ett bra val av namn…

Många tror att motsättningen mellan gott och ont är något som förts in i det religiösa tankelivet i och med kristendomen, eller judendomen. Många har föreställningen att begrepp som ont och gott inte fanns i de förkristna religionerna.

Denna föreställning sprids idag också i New age-miljöer och i nyhedniska grupper, som ofta tycks tro att "ondska" är ett tvivelaktigt kristet begrepp, som skapat skuldkänslor och splittring. Och, som sagt, var frånvarande i de tidigare religionerna.

Men det är inte sant. Ett bra exempel är just den klassiska myten om Isis och Osiris. Dess kärna är just kampen mellan gott och ont. I denna myt kämpar Isis mot Set, som har mördat och styckat Osiris, Isis´ make. Dessutom begår Set sexuella övergrepp mot deras barn, Horus. Isis tar upp kampen mot Set, lyckas återuppliva Osiris, och får till sist Set fälld i gudarnas domstol. Set förknippas sedan i den egyptiska religionen med våld, hotande fiender och den döda, sterila öknen.

Isisgestalten har troligen inspirerat kristendomen - det finns till och med forskare som föreslagit att namnet Jesus har konstruerats på grund av dess likheter med namnet Isis. (Jesus hette egentligen inte Jesus, utan Jeshua!). Det är också ganska så klart att Isiskulten inspirerat den senare Mariakulten.

För ungefär tio år sedan blev jag fascinerad av Isisgestalten. Jag började läsa allt jag kom över om Isis, satte upp bilder av henne på väggen, började till och med be till henne...

Jag tilltalades av att denna gudinnegestalt i berättelserna inte bara så där i största allmänhet är en omvårdande modergudinna utan att hon faktiskt i myterna och tron aktivt kämpar mot ondskan. Och det fanns också på många andra sätt något speciellt med Isisgestalten...

Men när jag sedan undersökte vad de nyhedniska grupper som fokuserar på Isis sade blev jag oftast grymt besviken. De nyhedniska miljöerna idag vill som sagt ofta inte höra talas om ondska, än mindre föra en aktiv kamp mot den. De avfärdar ofta tal om "ondska" som "kristen dualism". Och i det här fallet konstruerar de följaktligen upp en ofarlig Isisfigur, och bortser från vad de centrala myterna om henne faktiskt säger. Isis blir i deras version något tamt, något privat – och något okontroversiellt.

Därför tycker jag att nätverket ISIS på ett fint sätt tolkar berättelserna om gudinnan bättre än de flesta "nyhedniska” beundrare av henne. Den Isis som i myten förde en kamp på liv och död mot ondskan skulle, det är jag övertygad om, känna igen sig bättre hos de som kämpar mot sexuella övergrepp mot barn än hos de nyhedningar som gör henne till en symbol för endast inåtvänt begrundande.

För mig har Isisgestalten varit en kraft i över tio år. Och myten om henne ett meningsfullt drama om att ondskan kan besegras.

Erik Rodenborg

Friday, March 23, 2012

Vem är den viktigaste guden i fornegyptisk religion?

Jag ställde en gång frågan vem som är den högste guden i fornnordisk religion och kom fram till att det trots allt inte var Oden eller Tor, utan att nornorna tveklöst var mäktigare, och viktigare.

Man kan ställa en liknande fråga om fornegyptisk religion och få ett lika oväntat svar. Vilken gud är egentligen den viktigaste?

På samma sätt som de flesta skulle gissa att Oden och Tor är de mest centrala gudarna i "asatron", som den missvisande brukar kallas, skulle nog de vanligaste svaren när det gäller den egyptiska religionen bli Amon/Ra eller Osiris. En anhängare till Isis skulle i och för sig kunna påpeka att Osiris inte var mäktigare än att han kunde dödas av Set, och att det då var Isis som först på ett mysteriöst sätt lyckades avla fram Horus ur Osiris döda kropp, och efter det återuppväcka Osiris från de döda...

Men, nej, det mest uppenbara svaret skulle nog inte många komma med. Nämligen gudinnan Maat.

Maat är i den fornegyptiska religionen den kosmiska balansens gudinna. Hon kallas ibland för "rättvisans gudinna" men det är ofullständigt. Hon är den kosmiska harmonin, som vid skapelsen var fullständig men som idag hotas av kaosmakterna.

Hela det egyptiska samhället byggde på idén om Maat. Maat var alltså den kosmiska ordningen, som måste försvaras. Varje faraos plikt var att försvara Maat, vilket för Egyptens del innebar lugn, stabilitet, och faktiskt också social rättvisa (vilket här bland annat innebar att alla människor skulle ha mat på bordet och ett minimum av materiell grundtrygghet).

Egypten hade en planekonomi, och just denna sågs definitivt som en tillämpning av Maat. Utanför det välordnade Egypten styrde barbariet, kaosmakterna, Set, Apophisormen.

Farao skulle alltså försvara Maat, men ibland gick det inte så bra. Som när den bisarre Akhenaten vände upp och ner på religionen och ville sätta solskivan Aton som den i praktiken ende guden. Som sagt - det gick inte så bra. Han anklagades för att ha brutit mot Maat, och hans bilder utplånades och hans monument förstördes.

Nåväl, den forntida egyptiska kulturen förstördes också till sist, och ytterst få människor tror på deras gudar idag. Framförallt ställs idag inga som helst krav på de härskande att de ska upprätthålla Maat. Så ser världen också ut som den gör....

Thursday, March 22, 2012

The Fellowship of Isis

Jag lämnade Svenska Kyrkan 2008, så det enda trossamfund jag är medlem i är sedan dess The Fellowship of Isis (FOI), som jag blev medlem i 2000.

Jag blev medlem på nätet - det finns inga medlemsavgifter och medlemskapet är på livstid.

Praktiskt är det enda som det lett till att jag fick ett medlemsbevis utskickat med e-post.

De har ingen lokal i Sverige, men om man tar med sig medlemsbeviset ska man kunna få komma in i deras lokaler, "Iseum", som väl finns på några ställen i världen. Å andra sidan tror jag nog att man får komma in där även utan medlemsbevis.

Men även om det rent praktiskt inte har lett till mycket är det lite roligt att kunna säga att man är medlem i FOI. Det ger någon form av religiös identitet på något sätt. :-)

Tuesday, January 10, 2012

Puebloindianerna och begreppet "matriarkat"

Det var en gång en lärare i socialantropologi som inledde en introduktionsföreläsning för grundkursen med orden "en sak ska ni ha klart för er - det finns inte och har aldrig funnits något matriarkat". Den sista delen av påståendet är förstås bara pinsam. Hur kan mannen ifråga (ja, det var en man, förstås!) veta något om vilka samhällen som fanns eller inte fanns låt oss säga 8000 f.kr. på Balkanhalvön? Eller 50.000 f.kr. i Sydvästafrika?

Men det andra påståendet kan ju ytligt sett te sig mer rimligt. Men om man talar om "finns" i betydelsen "finns i det etnografiska materialet" (som ibland kan vara mer än hundra år gammalt men ibland kan beskriva ren nutid) blir det faktiskt problematiskt. Det handlar i så fall dels om hur man definierar ordet "matriarkat", dels om vilka som rapporterar och hur trovärdigt det är.

Här tänker jag kort ta upp Puebloindianerna. Pueblo är en samlingsbeteckning för en rad olika indiangrupper. Bland annat Hopi och Zuni. De brukar i motsats till irokeserna nästan aldrig beskrivas som ett "matriarkat". Men frågan är om det inte på något plan skulle kunna vara befogat att göra det.

När Stuart J Fiedel i sin bok ""Prehistory of the Americas" från 1987 tar upp kvinnornas ställning hos Pueblo gör han det på det sätt som sådana folk brukar tas upp i både arkeologisk och socialantopologisk litteratur. Det brukar låta ungefär så här: kvinnor har (eller hade) en del makt i det eller det samhället, men.... Och sedan kommer nästan alltid det förnumstiga konstaterandet att den "verkliga" makten ju (som alltid…) låg i männens händer.

I just detta fall formuleras det så här, på sidan 216: "Most Pueblo societies were matrilineal and matrilocal; that is women owned the houses, flelds, and stored crops, and clan membership was passed on in the female line of descent. A married man left his own family to live with his wife and her mother and sister. However, men dominated the political and religious spheres". (s. 216).

Vad säger nu oss detta? Pueblo var en jordbrukskultur. Jordbruket var det absolut centrala i ekonomin, medan exempelvis männens jakt på storvilt (smådjur jagares även av kvinnor och barn) hade en klart perifer betydelse. Kvinnorna "ägde" alltså jorden och dess produkter. Nja, förresten, "ägde" är fel ord efter det får en att tänka på privategendom. Rättare vore nog att säga att kvinnorna som kollektiv kontrollerade jordbruket och dess produkter.

Den centrala delen av ekonomin kontrollerades alltså av kvinnor.

Om kvinnorna alltså hade den centrala ställningen inom produktionen, hur såg det ut i reproduktionen? Ja, om man ser på hur det matrilinjära systemet fungerar, kan man säga att denna i viss mån "kontrollerades" av kvinnor, på ett sätt som vore otänkbart hos oss. För detta system innebar att barnen från att de är födda ansågs relaterade till endast till modern, och hennes släktskapsgrupp. Konkret innebar det att vid skilsmässa fick modern alltid vårdnaden. Det fanns inga vårdnadstvister mellan mödrar och fäder. Mannen hade efter en skilsmässa inte mer rätt till vårdnad om barnet än vad en farbrors brors kusin skulle ha hos oss.

Ingen Pueblo-man skulle ens ha vågat drömma om att börja tjafsa om saken. De rättshaveristiska pappanissar som idag bruka klaga på att det idag är så svårt för (mer eller mindre olämpliga!) fäder att få vårdnad skulle besöka ett matrilinjärt samhälle på studiebesök. Som en sorts chockterapi.

Men även i övrigt var vardagslivet "matriarkalt" på ett sätt som är svårt för många i vår kultur att föreställa sig. Huset ägdes alltså av kvinnan, och bosättningsmönstret var matrilokalt. Vad innebar det? Jo, mannen var gäst i sin hustrus hus. Skilsmässor kunde både mannen och kvinnan få automatiskt. Om kvinnan ville skilja sig behövde hon bara sätta ut mannens mockasiner utanför ytterdörren. Det var signalen att det var tid för honom att flytta. Så fick han ta sitt pick och pack och gå.

Etnografiska rapporter från matrilinjära och matrilokala system brukar ofta betona att barnen behandlades ovanligt väl i dem, medan barnuppfostran i patriarkala kulturer ofta är hård, och ibland grym. Jag är inte alls förvånad.

Men vad ska man säga om Fiedels avslutande mening? Männen bestämde över politik och religion. Nu var Pueblokulturerna småskaliga samhällen, där traditioner dessutom styrde det mesta. "Politikens" makt i sådana samhällen var ganska så begränsad. Livet gick på som vanligt, och ingen inhemsk Reinfeldt skulle ha kunnat skapa något systemskifte i en Pueblostam. Det var först de vitas militära och ekonomiska strypgrepp som lyckades genomföra ett sådant...

Återstår då religionen. Männen bestämde över religionen, säger Fiedel. Ja, något måste dom väl göra. Kan man tycka. (Men det hindrade förresten inte att det i Hopireligionen ändå, exempelvis, var ett kvinnligt väsen, "Spindelkvinnan", som skapat människorna!)

Marx talade om bas och överbyggnad. Basen var ekonomin, medan politik och religion tillhörde överbyggnaden. På senare tid har en del antropologer kommit fram till att även reproduktionen bör anses tillhöra basen,

Så i Pueblosamhällena kontrollerade kvinnorna basen - produktion och reproduktion. Och villkoren för äktenskap och samlevnad. Dvs det som har en central betydelse i de flesta människors liv. Männen hade, om man går efter Fiedels text, hand om "politiken" och "religionen".

Det är nog trots allt inte helt orimligt att se Pueblokulturen som någon form av "matriarkat"…. Och det är inte heller helt omöjligt att Bachofen, Morgan och Engels hade betydligt mer rätt än vad föreläsare på socialantropologiska grundkurser skulle vara villiga att medge…